Hoppa till huvudinnehåll

Anna Dönsberg: Sara Stridsberg, feministen bland finsmakarna

sara stridsberg
Sara Stridsberg blir ledamot av Svenska Akademien sara stridsberg Bild: Albert Bonniers Sara Stridsberg

Tänk att bli invald till stol nummer tretton just fredagen den trettonde! Två gånger tretton, det kan ju inte betyda annat än tur.

Sara Stridsberg, 43 år, blir ny ledamot i Svenska Akademien. Hon tar över författaren och översättaren Gunnel Vallquist plats på stol nummer 13.

Jag har aldrig träffat Sara men i böckerna har jag mött en person som modigt kämpar med att formulera det som inte låter sig fångas med enkla ord. Som inte väjer varken för vårt medvetandes bottendy eller himlars rymd. Det finns mycket moln och himlar i hennes texter, men också mycket kropp och tyngd. I synnerhet flickors kroppar. Om dem har hon skrivit så det bränner.

Nu hoppas vi förstås att Akademien tar väl emot henne och ger henne skrivro trots att de har en diger uppgift med att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. Ja, och så ska Akademien även vaska fram en nobelpristagare varje år. Hoppas det inte blir så att hon tvingas läsa så mycket att hon inte hinner skriva, tänker jag och många med mig.

Inga kvotkvinnor

Sara Stridberg blir den yngsta i gänget bland De Aderton, 12 år yngre än näst yngsta Lotta Lotass och nästan 50 år yngre än Göran Malmqvist. Men jag önskar henne mod och oförvägenhet för jag tror att Akademien behöver henne och hennes kompetens.

”Det är ju så med författare som väljs in, de kan vara unga om de har varit briljanta. Det är en annan sak med de lärda som behöver längre tid på sig”, konstaterade Tomas Riad, tf. ständig sekreterare, i en DN intervju. Mer än så kommenterar inte Akademien sina val av ledamöter.

Hon blir den sjätte kvinnan i den nuvarande gruppen och den nionde kvinnan som överhuvudtaget valts in. Med tanke på att Gustav III grundade Akademien redan 1786 så säger det en hel del om det sällskap hon nu ska hålla.

Helsinki Lit

– Det var ett mycket svårt beslut, svarade Sara på Claes Anderssons fråga om det var lätt att säga ja när ständige sekreteraren ringde. Men så länge alla som man älskar lever så var det ändå inte ett beslut på liv och död. Jag har tagit svårare beslut än så.

Deras samtal under lördagens Helsinki Lit kretsade kring den senaste boken Beckomberga ode till min familj. Att den är ömsint. Den är inte polemisk och brutal utan en lågmäld och vacker beskrivning av ett eget samhälle i världen, dvs. det stora mentalsjukhuset som fanns mellan 1932 och 1995. Under den tiden inföll också Välfärdssverige och folkhemmets uppgång och fall.

Boken inspirerades av de tiggande människor Sara såg omkring sig i stadsbilden.
– Det handlar om den ständiga frågan om hur vi ska ta hand om varandra.

Under skrivandet dök hennes egen familjehistoria upp. Saras pappa vistades på Beckomberga en tid under 80-talet. Det blev inte en polemisk bok om ställets historia och arkitektur. Istället blev det en sorgesång. Personerna är fiktiva med drag av Saras egen familj.

– Du har en fantastisk och sällsynt förmåga att ha kontakt med sådana känslor som författare ofta har svårt med, sade Claes Andersson, sådant som inte vanligtvis är på ytan som det aggressiva, det demoniska.

– Jag tror att jag inte skulle överleva utan det. Jag tror att jag skulle ha mycket svårt att vara en trevlig samhällsmedborgare om jag inte fick skriva. Det är en aggressiv puls som slår i mig när jag skriver. Det är den plats där jag inte är rädd. Den enda plats där jag kan känna en sorts frihet.

Det blev en skildring ur den anhörigas perspektiv, inte en skildring inifrån sjukdomen. Det sjuka och friska tvinnas in i varandra.

Att skriva är att vara utom sig

– Man får inte vara för frisk, för då är man riktigt sjuk i huvudet. Jag har varit rädd för att förlora förståndet när jag skriver. Jag tror att många är det. Man är utanför sitt eget medvetande, utom sig. Man måste höra röster för att kunna skriva en roman och det är ju definitionen på psykos.

Bilden av gamla mentalsjukhus är väldigt mörk. Man tänker på våld och institutionalisering. Sara vill komma åt den starka skammen kring de gamla sjukhusen.

– Vi föreställer oss patienterna som ett slags monster. Jag ville skriva emot bilden av Beckomberga som en farlig plats. Egentligen var det ju en vardaglig plats där man satt och rökte dagarna i ända.

Nu blir det en mycket trösterik läsupplevelse. Med mycket natur, ljus och fåglar.

Hör hela samtalet vid Helsinki Lit.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje