Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Förtvinar tidningarna, förtvinar också svenskan i Finland

Jonas Jungar
Jonas Jungar Bild: Yle jonas

Krisen inom KSF Media har fastnat i ett gnabb om okunnig ledning, utgivningsdagar och papper versus digitalt. Det är inte oväsentlig diskussion, men den verkligt stora frågan handlar om konsekvenserna för oss som språklig minoritet, skriver redaktionschef Jonas Jungar.

Ibland behövs det en utomstående för att peka på det som ankdammen själv inte riktigt förmår se i vitögat.

Förmannen för Helsingin Sanomats kulturredaktion, Hanna Mahlamäki, skrev häromdagen en kolumn om hur den finlandssvenska enhetskulturen är i kris. SFP sitter inte längre i regeringen, inställningen till svenskan är överlag njuggare och unga finlandssvenskar flyttar gärna till Sverige, konstaterar Mahlamäki.

Den pågående mediekrisen skyndar ytterligare på den utvecklingen – varför prenumerera på eller betala för något finlandssvenskt när man har hela världen bakom ett enkelt, gratis klick? Det svenskspråkiga innehållet finns ju dessutom i överflöd. I Sverige.

För de som trots allt gärna håller sig med en regelrätt tidning gör den ökande tvåspråkigheten dessutom att valet – åtminstone i södra Finland - mellan den finlandssvenska tidningen och den finskspråkiga konkurrenten inte i första hand alls är språkligt betingat.

Är den finskspråkiga bättre, tar man den. Tack och hej, klara er bäst ni kan.

Det svenskspråkiga innehållet finns ju dessutom i överflöd. I Sverige.

I fallet KSF Media riskerar det hela nu att urarta i ett bittert gräl om inkompetenta chefer, fondgubbar, felsatsningar, utgivningsdagar och regional orättvisa.

Den här krisen framstår kanske för många som en branschintern angelägenhet, men vi är i värsta fall alla förlorare.

Med ”vi” avser jag alla de som har ett intresse av hur svenskan mår i det här landet.

För det är mycket som står på spel. ”Levande tvåspråkighet” är måhända en floskel, men tidningarna är en omistlig del av den.

Svenskan kräver arenor och rum för att överleva

Att vi i dag lever i våra respektive bubblor är vid det här laget ett väletablerat faktum. Att få saker upplevs gemensamt är ett globalt fenomen. Enhetskulturens tid är förbi.

Vad är det t.ex. som finländarna tillsammans kan känna en samhörighet och tillhörighet kring? Ishockey-VM? Spjutfinalen? Självständighetsbalen? Presidentvalet?

Svenskarna har åtminstone sin kollektiva jättegudstjänst i Mello.

De gemensamma lägereldar vi i dag samlas kring – ens som finländare! – är oerhört få.

Ännu färre (men desto viktigare) är de för en minoritet som finlandssvenskarna. Lucia, Stafettkarnevalen och så har vi ju ... ja vaddå?

Och för man ännu ner det resonemanget ner på det lokala finlandssvenska planet, vad blir då kvar?

Jo, det som blir kvar är precis det som tidningarna, hittills, har kunnat erbjuda.

De gemensamma lägereldar vi i dag samlas kring är oerhört få.

När många intygar att det framförallt är det lokala de vill läsa om, säger de egentligen detta: jag vill känna igen mig och dem jag känner i det som skrivs.

Sidu bara, kolla vem som är på bild”. ”Varför sätter de trafikljus i den där korsningen?” ”Tänk att hon har startat eget!” ”Vilket idiotisk beslut av väglaget”. "Det var en fiffig insändare av honom".

De flesta vill känna sig delaktiga i ett sammanhang och en omgivning som är bekant. Det osynliga kittet som ger fäste och rötter.

Livet är lokalt, som Åbo Underrättelsers utmärkta devis lyder.

Livet är dessutom, fortsättningsvis, svenskspråkigt för väldigt många.

Det vi känner igen och kan relatera till i den lokala rapporteringen har ofta, utan att vi alltid ens reflekterar över det, en klar språklig dimension. Det sker uttryckligen på svenska, och därför är det mer intressant än mycket annat.

Livet är lokalt, som Åbo Underrättelsers utmärkta devis lyder.

Den finlandssvenska identiteten (hur man än själv väljer att definiera den) är alltså fortsättningsvis viktig för väldigt många.

Också för mig. Språket är en oskiljaktig del av mig och kommer så att förbli.

Om tidningarna försvinner, var finns då de större torg och arenor (förutom Svenska Yle) där den identiteten får en bekräftelse och ett sammanhang?

Hur motverkar vi en utveckling där svenskan förpassas till köksborden, den närmaste familjekretsen och diverse små bubblor på nätet?

Det kan hända att just tidningar – pappers eller digitala, tvådagars eller sjudagars, regionala eller riks – inte alls är svaret på de frågorna. Det kan hända att det inte ens är journalister som ska skapa de mötesplatser som allt det svenska i Finland behöver.

Men om så är fallet, vad är då alternativet? Och vem tar initiativet?

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes