Hoppa till huvudinnehåll

Svårt tämja sorg, lättare tämja hök

Helen Macdonald
Helen Macdonald skriver om sorg och om vänskap med en hök. Helen Macdonald Bild: ONLINE_YES /Marzena Pogorzaly Helen Macdonald

-Jag visste att jag inte kan tämja sorgen, men jag kan tämja en duvhök, säger Helen Macdonald som med hjälp av duvhöken Mabel lyckades ta sig ut ur sorgen efter sin fars plötsliga och oväntade död.

Fåglar var ett intresse som förenade far och dotter, och det var också Helens far som introducerade henne i falkenerarkonsten – en sport som Helen ägnat sig åt sedan tonåren.

Där andra barn snöade in sig på dinosaurier eller hästar var Helens stora passion fåglar, och framför allt rovfåglar.

Helen berättar att när andra tjejer hade planscher med popidoler på väggarna så tapetserade hon sitt flickrum med bilder på olika arter av falkar.

-Så här i efterskott kan man tycka att det var en aning excentriskt, men fåglarna var en stor del av mitt liv.

Om att bli du med sorgen

När man drabbas av en stor sorg händer det att man beslutar sig för att göra något utöver det vanliga för att bearbeta och få syn på sina känslor, eller så kan man få för sig att genomgå prövningar som på något sätt kanske bedövar ens sorg – såsom den 26-åriga Cheryl Strayed gjorde när hennes mor dött.

Cheryl beslutade sig för att vandra den 1 800 km långa vandringsleden Pacific Crest Trail från Mexiko i söder till den kanadensiska gränsen i norr - dels som ett försök att bryta upp från ett självdestruktivt beteendemönster med droger och tillfälliga förhållanden som ödelagt hennes äktenskap, dels som en önskan att gå till botten med sorgen över en mor som avlidit i en aggressiv cancer drygt 40 år gammal.

Cheryl Strayed skrev en bok om sin vandring, Wild, som också filmatiserats.

När Helen Macdondals far dog plötsligt och oväntat fick hon för sig att tämja en duvhök – en hök som är känd för att vara så gott som hopplös att handskas med – av falkenerare anses duvhökarna vara oregerliga och blodtörstiga busar, tjuriga och överspända.

-Var och en förhåller sig på olika sätt till en förlust av en kär familjemedlem eller vän, säger Helen Macdonald. Vid tidpunkten för min fars död var jag ensamstående och jag insåg snabbt att jag höll på att trilla utanför olika sammanhang i min sorg, jag kände att jag blev lite galen av sorg. Och på något sätt måste man gå igenom den där galenskapen för att kunna bygga upp dig själv på nytt, för att kunna bära sorgen.

- Man kommer inte över sorgen, utan man måste bli du med den, förmå bära den inom sig – det här är en process som folk förhåller sig till på lite olika sätt. Folk tenderar att försöka utplåna sig själv: antingen dricker man för mycket, eller så kastar man in sig i osunda förhållanden. Man kan också göra en krävande vandring som Cheryl Strayed gjorde, men mitt sätt var att skaffa en duvhök.

Det fanns många olika anledningar till att Helen Macdonald beslutade sig för att skaffa en duvhök:

-Först och främst för att jag alltid varit intresserad av falkenering, jag har alltid beundrat duvhökarna som står för såväl frihet som undanflykt - men också för att jag som mycket ung läste en bok av TH White som heter The Goshawk och som handlar om hans försök att tämja en duvhök på 1930-talet. För mig handlade den boken om en strävan att fly undan ansvaret att tämja en hök. Men den främsta orsaken till att det blev just en duvhök är att jag tycker att duvhökar är asgrymma – och jag visste att jag skulle kunna tämja en hök, men inte min sorg.

Kärlek vid första ögonkastet

Helen Macdonald la in en beställning på en duvhök hos en rovfågelsuppfödare, och strax reste Helen till Skottland för att ta emot sin fågel: en 10 veckor gammal duvhök, till hälften tjeckisk, till en fjärdedel tysk och en fjärdedel finsk. I boken ”H som i hök” beskriver Helen sitt första möte med duvhöken Mabel såhär:

”Hon är ett trolleritrick. En reptil. En fallen ängel. En grip från de illuminerade sidorna i ett bestiarium. Någonting lysande och oåtkomligt, som guldkorn som faller genom vatten. En trasig marionettdocka med vingar, ben och solbestänkta fjädrar.”

Mötet mellan Helen och Mabel, som hon kom att döpa fågeln till, var kärlek vid första ögonkastet:

-Visst kan man säga att det var ett slags kärlek, för när jag fick syn på denna mäktiga fågel visste jag att hon far min. När falkeneraren som jag köpte henne av sa att det egentligen var den andra fågeln i hans bil som var min blev jag alldeles förskräckt: den andra fågeln var skräckingivande, och senare fick jag också höra att den andra fågeln varit så gå gott som omöjlig att tämja. Jag visste att jag hade fått den rätta fågeln. Mabel var en fantastisk vän att ha.

En blandning mellan en snöleopard och Christopher Walken

Duvhöken Mabel flyttar hem till Helen i hennes lilla hyresvåning och där tillbringar de dagarna med att lära känna varandra – de leker och umgås på varandras villkor.

Jag undrar om det är vanligt att rovfåglarna bor hemma hos sin tämjare, och Helen säger att det var mycket vanligt på 1600-talet och att det fortfarande är vanligt i länder som Pakistan där man tränar duvhökar i hög grad.

-Det är ett bra sätt att tämja fåglarna och att hålla dem underhållna. De här fåglarna blir lätt uttråkade.

Under månadernas lopp blev Helen och Mabel goda vänner, och det som fascinerade Helen med duvhökar överlag är att de är magnifika och underbara varelser som är ett slags korsning mellan en snöleopard och skådespelaren Christopher Walken, känd för sina många roller som oberäknelig galning:

-Duvhökarna är på sätt och vis som överspända psykopater. Men de är fantastiskt vackra rovdjur.

Rädslan för att bli en fågel

Helen säger att man givetvis kan fråga sig om man kan bli vän med en fågel, och att hon är beredd att svara ja på den frågan:

-Folk som haft hand om duvhökar intygar det samma, och duvhökar förefaller vara lite speciella i det här avseendet – det verkar vara lättare att utveckla starka band mellan människa och duvhök på ett sätt som det inte går med andra fågelarter. Man blir kompisar, ett team – så var det för mig och Mabel.

Pärmbild till Helen Macdonalds bok "H som i hök"
Pärmbild till Helen Macdonalds bok "H som i hök" Bild: Brombergs förlag Helen Macdonald,duvhök

I boken H som i hök skriver Helen om hur hon själv gradvis kom att förvandlas till en hök – ju mer tam Mable blev desto vildare blev Helen.

- Jag ville vara som den här fågeln, jag ville inte vara mig själv längre. Saknaden efter min far var enorm, och fågeln erbjöd mig ett annat möjligt jag, säger Helen. Mabel var den här ensamma, självupptagna och våldsamma varelsen som levde helt och hållet i nuet och som saknade mänskliga känslor. Jag ville vara henne i så hög grad att jag började glömma hur det var att vara jag. Det var en fantastiskt vacker upplevelse att gå ut med henne och att se henne jaga, men jag började tappa greppet om mig själv och det kändes som en farlig väg att gå. Jag ångrar ingenting, men slutligen insåg jag att jag hade gått för långt. Jag hade blivit för vild, och jag var jättedeprimerad. Jag gick hellre ut i skogen med Mabel än till puben med kompisar.

I långa perioder levde Helen ett ensligt och enahanda eremitliv tillsammans med Mabel, och det fanns inte plats för någonting annat, säger Helen Macdonald.

-Efter morgonbestyren gick vi ut i skog och mark. Vi kunde strosa runt och jaga småvilt i timmar. Jag började känna mig som en stenålders jägare. Jag hade sår överallt, jag tvättade inte håret och jag hade lera över hela kroppen. Jag tog inte hand om mig själv. Vi levde av jorden och det var en oerhört intensiv erfarenhet. Så här i efterhand vet jag inte riktigt hur jag överlevde den där perioden av mitt liv. Jag blev nog väldigt konstig. Min bror och min mamma sade långt efteråt att de visste att jag skulle skaffa mig en duvhök för att ta mig igenom den här sorgeprocessen.

Att lära sig se naturen och djuren för vad de är

För några år sedan drabbades Mabel av en luftburen svampsjukdom, och saknaden efter Mabel är stark:

-Jag saknar henne så oerhört. Året med Mabel lärde mig en massa om liv och död, och jag har fått lov att acceptera det faktum att vi inte här för evigt. Jag har en vas där jag har några av Mabels fjädrar, och de doftar fortfarande av duvhök. Jag låter säkert galen men jag saknar henne som en vän - så mycket som ett djur kan vara en vän.

Helen säger att Mabel lärde henne en massa:

-Folk tror att min bok handlar om hur jag var ledsen och skaffade mig ”en katt” och blev glad igen. Men det var nog lite mer komplicerat än så. Hon lärde mig något om själva varat, om existensen - om att fly, om vad det vilda är. Om att se det vilda genom ögonen på någon som inte är mänsklig. Under en lång tid såg jag på Mabel som en spegel för min egen sorg och mitt eget jag, men så småningom insåg jag hur annorlunda hon var, så spektakulärt annorlunda, icke-mänsklig. Hon är ju bara en fågel! tänkte jag, men trots det hade vi en fin vänskap. Jag lärde mig att se naturen och djuren för vad de är – inte som en del av vår fantasi eller våra föreställningar om vad de är.

Ingen tid för falkenering

Idag har Helen inte tid att syssla med falkenering. Hennes bok har översatts till över tjugo språk och de senaste två åren har Helen rest världen runt för att berätta om året med Mabel.

-Falkenering är mycket tidskrävande och om man går in för att tämja en fågel måste man ha möjlighet att binda sig för en längre tid. Jag skulle väldigt gärna ha en egen fågel att flyga med, och jag vet att det något tag kommer att finnas nya vingar i mitt liv.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje