Hoppa till huvudinnehåll

Mari Lindman: Generositet, inte konkurrens!

Mari Lindman filosoferar om arbete
Filosofen Mari Lindman Mari Lindman filosoferar om arbete Bild: Sebastian Bergholm/Yle mari lindman

Konkurrens betraktas ganska utbrett som trollformeln för att få samhället på fötter. Tanken är att konkurrens föder rättvisa procedurer där den bästa och mest motiverade vinner. Men vad gör det här tänkesättet med vår livsvärld? Inte minst på universitetet är den frågan avgörande.

Min egen erfarenhet, inte bara av universitetet, utan också av andra sammanhang, är att det snarare är generösa, trygga sammanhang som skapar meningsfulla och tillitsfulla relationer och dessutom lust för initiativ.

Optimism i dunklet

En fredag i slutet av april deltog jag i ett evenemang som ordnades av aktivistgruppen Utbildningsstrejk Åbo, som gick under rubriken Ockupationssymposium. Förhoppningen med evenemanget var att väcka en diskussion om universitetets framtid som inte präglas av oron och pessimismen som följer ganska naturligt av vågen av nedskärningar och uppsägningar vi sett på sistone. Som bekant har 47 människor sagts upp vid Åbo Akademi och för Helsingfors Universitets del är antalet 570. Tryckt stämning råder.

Talarna som bjöds in höll korta inlägg där de presenterade inte bara mörka framtidsutsikter, utan också visioner och drömmar. Det här är ett av de få tillfällen jag upplevt där universitetsmänniskor sitter ner och funderar specifikt kring vad som är meningsfullt och värt att bevara eller kämpa för. En vital stämning av nyfiken oenighet rådde. En banderoll fanns uppsatt där talarna hade möjlighet att nåla upp post-it-lappar med korta slagord. På en av dem stod det: ”generositet, inte konkurrens!”. Post-it-lappen sammanfattar vad jag själv, när jag var verksam där, uppfattade som den bästa sidan i universitetet, och kanske också en av de mest sårbara.

Spela inte paranoid

Många av de som talade på ockupationssymposiet nämnde att bra forskning – en bra universitetsgemenskap – inte bygger på paranoid konkurrens anpassad efter businessvärlden, där alla konkurrerar med alla om forskningspengar och tjänster, utan på sammanhang där människor ges tid och utrymme att tillsammans utveckla något bra.

Äh, tänker kanske någon, bekväma och inrutade universitetsmänniskor är så himla bakåtsträvande och gnälliga! Vill tillbaka till gamla tider då det gick att idka mysigt samförstånd i dammiga seminarierum. Sånt är inte möjligt längre, säger någon. Nu lever vi i en global värld och universitetet är inte längre en skyddad verkstad. Anpassa er och gör lite nytta, universitetsfolk!

Jag tycker att en sådan bild av hur universitetet ska väckas ur sin slummer genom brutal konkurrens är destruktiv. Det är snarare så att många verkar känna att de som jobbar på universitetet inte längre kan styra dess utveckling, att universiteteten håller på att börja styras av andra krafter än det som bär upp god forskning och undervisning. Studenters examina, publikationer och utlandsvistelser förvandlas till konkurrensinstrument.
Men kanske det ligger ett litet korn av sanning bakom konkurrenspratet ändå? Universiteten var länge en gosig klubb för bemedlade män. Fortfarande finns det (oftast omedvetna) mönster som gör att män rekommenderar och stöder andra män.

Konkurrens ger inte mångfald

Men om vi vill ha ett universitet som präglas av mångfald – att universitetet är en samlingsplats för människor med olika bakgrunder och från olika socio-ekonomiska förhållanden – så gagnas detta knappast av den konkurrens som både universitet och forskare vare sig de vill eller inte kläms in i idag genom ansökningssystem och karriärstegar. Det är tvärt om: strukturer som bygger på att göra forskning, prestationer och karriärer mätbara skapar konformism och enformigt trendtänkande. Forskarbanan tycks idag vara ett race där endast sådana klarar sig som kan anpassa sig till att publicera sig i hög fart, knyta de kontaktnät som efterfrågas och anpassa sitt liv i enlighet med att jobba mycket och att forska utomlands, vilket börjar vara ett absolut krav i forskarvärlden. Kan en forskare ha familj, kan en forskare ha ett liv?

Men konkurrens framstår nog knappast som lockande bara på grund av den diversitet som tänks gynnas av den. Ett av de förmodanden som brukar flimra förbi för att berättiga att forskare ska konkurrera med varandra är att universitetet på det här sättet ska förvandlas från trög och konservativ traditionsborg till samhällsinbäddad och innovativ spjutspets. Universiteten och forskare ska tävla med varandra om vem som är samhällsnyttigast. Den fria forskningens förutsättningar blir svårare i ett sådant klimat, där alla flåsigt måste bevisa varför just de är nyttiga stup i kvarten.

Själv har jag har trivts som bäst på universitetet när det varit ett sammanhang där folk på ett engagerat och lyhört sätt delat med sig av idéer och uppslag. Då har universitetet varit ett ställe där folk jobbar och grubblar tillsammans, trots att man sysslar med olika projekt och frågor. Men att utgångspunkten är att hjälpa varandra framåt, se potentialen i det som andra gör.

Kunskap är till för att delas

Som en av talarna sade: den som är ivrig över sitt ämne är också ivrig att dela med sig av sin kunskap. Det här är en annan sorts gemenskap än bäste-broder-lojalitet. Istället: gemensamma rum för att våga prova tankar. Och som en annan klok talare sade: om goda relationer råder är det också möjligt att erkänna misslyckanden och bakslag. Man kan tillsammans fundera över vad som gått fel och vart man tycker sig vara på väg i forskningens vindlingar. Det här är en viktig insikt vare sig man är kemist eller filosof – eller är verksam utanför universitetet. Misslyckanden måste inte vara farliga eller skamliga, men de blir lätt det om du hela tiden tvingas producera och inte minst bevisa resultat.

Den konkurrens som satts i system nu skapar idealet om en forskare som tar stormsteg genom karriären. Misslyckanden blir pinsamma, tillvaron blir ensam, trots att det som hyllas idag är breda nätverk av internationella kontakter. Grejen är att nätverk och kontakter hypas, men utgångspunkten för vad det på riktigt innebär att en forskningsmiljö lever upp finns inte på kartan här. Idealet odlar fram arbetsgalna individualister som lär sig att tänka strategiskt.

Hopp och idéer

Jag märker att det är betydligt svårare för mig att beskriva det som jag upplevt som bra sammanhang än det är att sätta ord på konkurrensmentalitet. Det är sorgligt att det är så. Just därför var ockupationsseminariet ögonöppnande: människor ägnade sig åt att formulera inte bara kritik av en skrämmande utveckling, utan också hopp och idéer om vad man vill att universitetet ska vara.

Paniken och lamslagenheten som den senaste tidens utveckling lätt lockar in oss i leder tankarna bort från drömmar och visioner. Det gäller att ha sitt på det torra och jobba målmedvetet. Kanske börjar man längta efter lite lugn och ro. Men just därför behöver vi verkligen samtal om gemenskap, glädje och meningsfullhet på universitetet – och definitivt också utanför det. Att verkligen försöka tala om vad som är meningsfullt kan i själva verket vara en sorts motståndshandling. Att inte gå med på att världen måste se ut som den gör nu. Att framtiden kan ha andra nyanser än grått och svart.

Mari Lindman är filosof.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje