Hoppa till huvudinnehåll

Se mänskan bakom den asylsökande

Taif Al-Daragi ställer ut bilder på Galleri Focus i Karis.
Taif Al-Daragi är en av dem som ställer ut bilder på galleri Fokus i Karis. Taif Al-Daragi ställer ut bilder på Galleri Focus i Karis. Bild: Yle/Minna Almark Raseborg,Västnyland,taif al-daragi,asylsökande (process)

Det finns en individ med en livsberättelse bakom varje asylsökande. Det budskapet vill utställningen Inshallah förmedla på galleri Fokus i Karis, där asylsökande från Raasepori Resort ställer ut konstverk.

Saad är hemma från Irak och har bott sju månader i Raseborg. Till utställningen har han gjort en video där asylsökande visar upp texter på svenska och finska. ”Vi älskar livet”, ”Mänskor dör i havet och ingen vet något om dem”, ”Var inte rädda för oss” står det bland annat på pappbitarna som de håller upp framför kameran.

- Många mänskor blir rädda när de ser oss och dömer oss utgående från vårt utseende. Med min video vill jag uppmana alla att lära känna oss och tala med oss före ni dömer oss.

De flesta söker trygghet

Det är när Saad rör sig på stan eller går i butiken som han märker att en del ser rädda ut och inte svarar om han ställer frågor. Samtidigt skrivs det mycket negativt om asylsökande i tidningar, säger Saad.

- En del tror att alla flyktingar är likadana. Det finns säkert de som har kommit hit för nöjes skull, men de flesta söker ett tryggt och säkert ställe eftersom deras hemländer är farliga.

Berättelse: Zuber, 20 år

Zuber 20 år

Jag kommer från Mosul i norra Irak. Där levde jag ett normalt liv ända tills för 5-6 år sedan. Då tog terrorister över staden. Det går inte att leva ett normalt liv där mera.
Terroristerna började infiltrera skolan mer och mer. De beslagtog allt skolmaterial, istället tvingades vi läsa islamiska böcker. Jag som alltid har älskat fysik och kemi, fick inte läsa det mera,utan enbart islamiska läror.
De bestämmer över vad du får och inte får läsa. Fullständig hjärntvätt. De kom till skolorna och försökte få oss till soldater i deras egna led. De försöker skrämma oss på alla sätt, och gör upp egna regler.

Jag såg en man hugga av handen på en ung kille. Och en annan som de slängde ut från ett höghus. T.ex. om du röker bryter de pek- och långfingret på dig. Om de ser dig med ett paket cigaretter, kan du välja mellan att betala stora summor i mutor eller åka i fängelse. Om du rakar dig, hamnar du i fängelse, eller så bränner de bort dina ögonbryn.

De förstör all civilisation, alla gamla historiska byggnader och kyrkor. Alla kristna män dödas. Flickor och kvinnor tas för att säljas som slavar. P.g.a. det kan de inte röra sig säkert utomhus. De flesta stannar inomhus. När du går ut är det med risk för ditt liv. Jag såg när en flicka i 17-18 års ålder blev tagen på gatan och såldes direkt för 500 dollar. Du måste bära hijab, dölja allt, annars dödas du. Om det t.ex. syns lite hår, så biter de av en del av axeln. Om hon visar handen blir brodern eller pappa straffade.

Jag flydde tillsammans med min syster, först till Syrien, där vi var i 5 månader. Sedan med smugglare till Turkiet,där var vi i 6 månader. Men där finns heller ingen framtid. Om du vill stanna får du betala 10.000 dollar.
Min syster stannade i Tyskland där hon har sin man, jag åkte vidare till Finland. Här vill jag stanna. Min högsta önskan är att få studera igen.
Och att få bo i en demokrati.

Det är ledsamt att vara utan mamma och pappa.
Jag har en lillebror som är 2 år, det är så länge sen jag sett honom.
Det gör mig ledsen, jag saknar honom.

Svårt att få kontakt med finländare

Saad är van att prata med folk, någonting som inte alltid är så lätt i Finland. För att kunna tala med mänskor måste man först lära känna dem, säger han.

- Det är svårt här i Finland. Men de frivilligarbetare som jag har lärt känna på Raasepori Resort har gett mig en bra bild av finländarna.

Barnens situation är svår

Taif Al-Daragi har gjort både blyertsteckningar och akvarellmålningar till utställningen. Han gick med i konstklubben bland annat för att få kontakt med finländare.

- Med mina bilder vill jag ge en bra bild av oss och också visa vad vi har i vårt land, förklarar han.

Taif Al-Daragi ställer ut bilder på galleri Focus i Karis.
Taif Al-Daragi vill uppmärksamma barnen i Irak. Taif Al-Daragi ställer ut bilder på galleri Focus i Karis. Bild: Yle/Minna Almark Västnyland,Raseborg,taif al-daragi

En av teckningarna föreställer historiska platser i Irak, en annan ett abstrakt porträtt av en kvinna. Men den teckning som betyder mest för Taif Al-Daragi är en blyertsteckning som föreställer ett litet barn bakom ett stängsel.

- Jag vill berätta om barnens svåra situation i Irak. De har mycket problem där och de vill också leva fritt, säger han.

Berättelse: Ahmed 21 år, fotbollsspelare

Ahmed 21 år, fotbollsspelare.

I Irak ville jag bli professionell fotbollsspelare, jag tränade hårt varje dag. Där spelade jag med i det Irakiska landslaget för 15-åringar.
Senare som 19 åring i norra Irak i Arbil (Kurdistan).
I Irak är det inte lätt att bli proffs för det finns så många spelare.
Konkurrensen är stor. Jag gjorde mitt allra bästa och visade min talang, men det räcker inte.

MUTOR OCH KORRUPTION

Det visade sig att en tränare i Irak kan kräva pengar av spelaren ifall han vill fortsätta spela, man måste ha goda relationer till tränaren. Jag fick alltså ingen hjälp med att fullfölja mina planer att bli proffs.
Nu började milisen (ISIS) kräva att jag skulle ansluta mig till dem, de fortsatte sina hotelser.
Det är stor skillnad mellan boll och gevär, jag har aldrig hållit i ett gevär och vill bara spela fotboll.
Jag vill inte döda folk, bara göra dem glada av att se mig göra mål!
Fotboll är stort i Irak!

Nu har jag min chans att fullfölja min dröm i EIF i Ekenäs. Här känner jag att jag behandlas rättvist och de ser min talang för det den är.
Mina ambitioner är att komma med i finska landslaget.
Jag ser framför mig hur mitt finska lag vinner och att både finländare och irakier är stolta över mig!
I Irak är man lika stolt och glad över en spelare som spelar utomlands som om han skulle spela för Irak.
Jag har flera gånger nämnts i irakisk TV, sociala medier och tidningar.
De är stolta över mig för att jag spelar för EIF, som om jag redan skulle vara professionell spelare!!

Jag önskar mig en chans att få stanna i Finland, så jag kan satsa på fotboll

Hela min familj är kvar, 2 bröder och 1 syster, alla yngre än jag.

I Finland finns friheten

Yousif Alshammari har ett genomgående budskap i sina teckningar.

- Alla bilder handlar om hopp och om frihet, säger han. De handlar om den frihet som jag har hittat här.

Yousif Alshammari ställer ut sina bilder på galleri Focus i Karis.
Yousif Alshammaris bilder handlar om frihet. Yousif Alshammari ställer ut sina bilder på galleri Focus i Karis. Bild: Yle/Minna Almark Raseborg,Västnyland,yousif alshammari

Också Yousif Alshammari har bott sju månader på Raasepori Resort och precis som de andra svävar han fortsättningsvis i ovisshet inför framtiden. Men han hoppas att han får stanna och så småningom få ett jobb inom media.

- Jag älskar Finland och jag vill jobba och bo här.

Yousif Alshammari ställer ut sina bilder på galleri Focus i Karis.
Yousif Alshammaris teckning. Yousif Alshammari ställer ut sina bilder på galleri Focus i Karis. Bild: Yle/Minna Almark Raseborg,Västnyland,teckningar

Tecknandet inspirerade

Det är Röda korsets frivilligarbetare Minna Fabricius som är en av krafterna bakom konstklubben på Raasepori Resort. Redan från början var klubben populär. En orsak var att många ville ha sysselsättning eftersom dagarna blev långa, säger hon.

- Många sa att de inte kunde teckna, men sen när de fick papper och penna började det komma. Ibland var det helt tyst i klassen och det är ovanligt. De gick helt in i det de gjorde.

Raasepori resort i Raseborg.
Raasepori Resort finns i Antby i Karis. Raasepori resort i Raseborg. Bild: Yle/Minna Almark Västnyland,Raseborg,raseborg resort

Själv har Minna Fabricius försökt hålla sig i bakgrunden och låtit de asylsökande själva skapa. Det hela har varit en spännande process för alla inblandade.

- Det har varit roligt. Vi har haft en hel del språksvårigheter och har skrattat hysteriskt mycket åt dem.

Samtidigt har konstklubben varit givande och har gett henne både glädje och inspiration, säger Fabricius.

- De asylsökande ger oss hopp fastän de har gått igenom så mycket skit.

Berättelse: My way

My way.

Min resa till Finland var inte lätt, speciellt när jag var ensam.
När du är ensam och inte kan lita på någon är det svårt, för du hör en massa rykten och skrämmande historier av folk som du träffar på vägen.
Du vet aldrig vem du kan lita på.

Först var jag i Sultan Ahmed, Turkiet och sedan for jag till Izmir för att där söka upp en smugglare. Jag tänkte att dethär kommer inte att bli lätt, eftersom jag är första gången här,och känner ingen.
Jag trodde att smugglarna skulle vara rädda för polisen eller något sånt, och att det därför skulle bli svårt att hitta en.
Men det visade sig att de fanns överallt där jag rörde mig.
Det var massor med människor på gatorna, och alla var ute i samma ärende som jag.

Smugglaren sade att de har en båt till inatt. Men jag hamnade ändå att vänta i två dagar. De väntar på så mycket människor som möjligt för att fylla den .
När vi var tillräckligt många så packades vi in i en skåpbil.
Det var fullt av människor och alla stod upp. Det var så trångt att man inte kunde röra sig. Dethär var klockan nio på kvällen och vi hamnade att vänta där inne till klockan ett på natten, då först startade den mot hamnen.
Man kunde inte sova eller något.
Klockan 02.00 var vi framme i hamnen.

Båtfärden över till Grekland tar bara 1 timme, men den känns som 1 år, inte 1h.

Grekland.
Det stod en massa människor på stranden när vi kom fram. Där frågade de genast efter någon som pratar engelska, det visade sig att jag var den enda som gjorde det.
Det var många människor som var sjuka och trötta efter båtresan. Så de ville att jag skulle åka med till sjukhuset för att översätta för dem.
Efter att jag varit där på sjukhuset, tog jag mig till en flyktingförläggning.
Jag var trött och sov på golvet.
Jag frågade mig själv en sak: vad kommer att hända imorgon?
Jag köpte en biljett till Aten, men jag var tvungen att vänta i två dagar, för det var så mycket folk där. Båten till Aten var fullsatt för två dagar framåt.

Aten.
När jag kom dit var det meningen att jag skulle ta buss från Aten till Makedonien.
Jag var hungrig, tog en smörgås.
Så for vi till gränsen.
Den första vi träffade där, en polis, frågade vem som pratar engelska, så jag svarade att jag gör det.
Så delade de ut ett nummer åt mig och min grupp. Vår nummer var 226.
Så skrek dom åt oss att börja röra på oss.
Vi flyttade på oss och väntade på vår tur.
Vi togs till en skog där vi skulle vänta i 45 minuter, helt tysta och stilla.
Det är mörkt och en massa folk där.
Många är rädda för att tappa bort sig eller bli dödade.
Man tänker ju på att om nånting händer så kommer ingen att få reda på det, som ens familj tex.
I denna stund tänker alla bara på sig själv, där finns ingen polis, sjuksköterska eller något.
Därifrån gick vi sedan till tåget, som skulle ta oss till Serbiens gräns. Vi köpte biljett och sov där. Nästa dag åkte vi, men ingen visste vart vi skulle hamna,vad för slags plats det är. Där var fullt med folk. Det var som en busstation, men ändå inte.
Därifrån tar vi buss till Kroatien, Ungerska gränsen var stängd.
Jag gick 6 km till tågstation, för att ta mig till Wien.
I Kroatien väntade vi på ett tåg i några dagar.
Där var jag rädd,för att människor där pratade illa om oss, och kallade oss för fula saker.

Wien.
Faran är över. Allt känns tryggt, men du kan fortfarande inte lita på någon.
Från Wien tog vi buss till Tyskland. Före det väntade vi i 3 dagar, det var fullsatt helatiden.

Hamburg- Danmark-Malmö, Sverige.
Jag var rädd på resan till Danmark, för många sade att man ska sätta sina fingermärken där, för att stanna där.
Men vi hade tur för de lät oss fortsätta.

Malmö
Därifrån tåget till Stockholm. Sedan till finska gränsen, Torneå. Därifrån med buss till resorten, Karis.

Resan tog 25 dagar, den var inte lätt.
Jag kom till Finland, för jag hade hört att det skulle vara den mest fridsamma platsen i världen!
Och det är det enda jag behöver, FRED.

Livsberättelserna ska bli bok

Minna Fabricius har också gjort intervjuer som finns med på utställningen på galleri Fokus. Där berättar flera asylsökande om sina liv och om att fly från sina hemländer. Planen är att så småningom ge ut en bok där alla berättelser är samlade.

- Det kommer mer och mer berättelser nu när de asylsökande börjar få förtroende för mig. Och nu har jag äntligen börjat få berättelser också av kvinnor. Det är väldigt intressant.

Yousif Alshammari, Minna Fabricius, Taif Al-Daragi och Saad.
Yousif Alshammari, Minna Fabricius, Taif Al-Daragi och Saad har skrattat mycket tillsammans. Yousif Alshammari, Minna Fabricius, Taif Al-Daragi och Saad. Bild: Yle/Minna Almark Raseborg,Västnyland,saad

Nu hoppas hon att så många som möjligt kommer och ser på utställningen i Karis.

- Speciellt de som har förutfattade meningar borde komma. Jag hoppas att alla tar god tid på sig och läser de asylsökandes historier.

Läs också

Nyligen publicerat - Västnyland