Hoppa till huvudinnehåll

Margareta von Bonsdorffs måleri bär med sig hela hennes liv

Margareta von Bonsdorff framför sin målning Min längtans blå anemone på Galleri Bronda 2016.
Margareta von Bonsdorff framför sin målning Min längtans blå anemone och den mindre målningen Odotan sinua på Galleri Bronda 2016. Margareta von Bonsdorff framför sin målning Min längtans blå anemone på Galleri Bronda 2016. Bild: Yle/Mi Wegelius galleri bronda,bildkonstnärer

Min längtans blå anemone, Ahvenen elämää och It´s late but it ain´t never… Så här olika och flerspråkiga titlar har Margareta von Bonsdorffs valt för några av sina oljemålningar. Med tjugotalet verk ställer hon ännu denna vecka ut på Galleri Bronda i Helsingfors.

I skolan satt Margareta von Bonsdorff alltid under timmarna och ritade ansikten och hästar. Hon fick ett stipendium i bildkonst också, men upplevde inte sig själv som en som alltid ritar eller tecknar.

Men von Bonsdorff började studerade arkitektur i Uleåborg för att hon i likhet med många andra tänkte att man får rita i det yrket. Som färdig arkitekt med fortsatt stor lust att rita insåg hon efter tio år att hon måste göra ett val.

Hon var tjugonio år när hon sökte in till Bildkonstakademien och till den privata Konstskolan MAA, då belägen på Hertonäs industriområde ”takana bakom”, som von Bonsdorff uttrycker saken. Det var MAA, som i dag finns på Sveaborg, hon kom in i.

Sin första separatutställning hade von Bonsdorff framgång med i Glogalleriet i Helsingfors 1994. Därefter har hon haft sammanlagt ett tjugotal separat- och grupputställningar.

Barndomen att ösa ur

Under sin uppväxt på Skatudden i Helsingfors som det yngsta av fyra syskon påverkades Margareta starkt av miljön med de mäktiga jugendhusen och vildheten runtomkring. Där fanns förrådsområdet med de gamla magasinen och stockhögarna som Margareta och hennes syster klättrade på.

– Om mamma sku ha vetat… Där fanns också det omgärdade Wärtsilävarvet och havet med skeppen som kom med spännande frön och annat på båtarna. Som barn gjorde på den tiden var vi mycket på gatorna och lekte omkring överallt, berättar Margareta.

Barndomens jugendhus, vars inre rum var utformade till många olika utrymmen syns kanske också i von Bonsdorffs målningar.

Margaretas föräldrar Isabella och Gabriel var båda psykiatriker. Med två veckors moderskapsledigheter på den tiden ”jobbade mamma hela tiden”, säger Margareta.

En omvälvande händelse under uppväxten var den när hennes pappa plötsligt dog i hjärtinfarkt när hon var nio år gammal. Det lämnade stora spår i familjen.

- Det var kanske den händelse som färgade hela barndomen…

Moderskap som tumlar om konstnärskap

I yrket som konstnär innebar det också en stor omställning att som trettioåttaåring vara bunden tjugofyra timmar i dygnet. Det skedde när Margareta plötsligen blev mor och under fyra-fem år var hemma med barnen.

I övrigt har hon målat på heltid, förutom för fyra år sedan när hon blev frustrerad. Efter sin utställning 2012 orkade hon inte ösa ur sig mera, hon fick ingen recension, och överlag blev hon bara trött…

- Utbränd som man blir, berättar Margareta, som i den vevan besökte ett daghem där hon fick arbete.

Nu arbetar hon på eftis efter att ha gått in för ett läroavtal som gör att hon på halvtid också fungerar som barnledare, ”av alla de ting som jag aldrig trodde att jag skulle göra”, skrattar Margareta.

Det positiva med allt detta var att hon där på dagisgården igen kom ihåg varför hon ursprungligen började måla. ”Inte var det så här det skulle gå”, sade henne en inre röst samtidigt som behovet att måla vaknade till liv igen.

- Bara för att jag själv vill måla och inte som ett yrke, vilket var en mycket positiv insikt för mig. Det är ett behov som är min identitet, jag behöver det för att känna mig hel, det är min plats här, säger Margareta.

Söker gensvar

Är det då ett sätt att se som det främst handlar om? undrar jag. Ja det måste det handla om, annars är det ingen vits, säger Margareta, som berättar att hon inte har någon färdig plan när hon börjar på ett nytt verk.

Hon bara börjar, slänger färg på duken och torkar bort en del. När hon sedan möter någonting som ger ett gensvar i någon del av målningen, bygger hon vidare på det.

- Jag försöker nå något som jag egentligen inte vet varför och hur. Det är först ganska odefinierbart, slumpmässigt. Men samtidigt är det ändå inte slumpmässigt eftersom det jag hittar fram till tillfredsställer någonting som försiggår i min hjärna, beskriver Margareta processen.

Hon säger sig inte ha någon annan väg än denna. Om det känns betydelsefullt för henne, också om hon inte har någon aning om varför, så får hon bara lita på att det kan göra det också för dem som betraktar hennes verk.

Detalj ur Margareta von Bonsdorffs målning Iris på Galleri Bronda 2016.
Detalj ur Margareta von Bonsdorffs oljemålning Iris på Galleri Bronda 2016. Detalj ur Margareta von Bonsdorffs målning Iris på Galleri Bronda 2016. Bild: Yle/Mi Wegelius galleri bronda,bildkonstnärer

Intryck av tre målningar

Går det att sätta ord på processen som skedde inuti Margareta när hon gjorde sin senaste målning, Iris?

Margareta minns att hon på hösten tänkte att den var färdig. Men när hon senare tog fram målningen kom hon till att den inte såg ut för något då den saknade flera lager, yta och djup och det magiska landskap som framträder där nu.

- Jag har ju den där tvångstanken att det ska vara en ljuskälla någonstans. Det är väl inbyggt i människan, så det här i mitten kan jag se som ett ljus eller som ett föremål, en växt, till exempel en iris, vilket det å andra sidan inte behöver vara.

Men det är någonting organiskt. Iris betyder också seende och Iris är en blomma. Iris kan vara en kvinna, tolkningssätten är oändliga. Men Margareta tänker inte på det teoretiska viset när hon målar, det tänkandet lämnar hon till åskådaren.

- Efteråt kan tolkningarna komma och när jag ser att någonting föreställer något kan det vara svårt att motstå att utforma det ytterligare lite, skrattar hon samtidigt som hon vill lämna det öppet.

Färgvärlden framkallar stämningarna

Färgerna är väldigt viktiga för Margareta. Det är med dem hon uttrycker mycket av det väsentliga samtidigt som formen och ljuset också alltid bidrar till helheten.

Mörka färger ger ofta en mera mystisk stämning. Samtidigt kan ett odefinierbart ljus också skapa mystik i en bild.

Detalj ur Margareta von Bonsdorffs målning It´s late but it ain´t never på Galleri Bronda 2016.
Detalj ur Margareta von Bonsdorffs målning It´s late but it ain´t never på Galleri Bronda 2016. Detalj ur Margareta von Bonsdorffs målning It´s late but it ain´t never på Galleri Bronda 2016. Bild: Yle/Mi Wegelius galleri bronda,bildkonstnärer,bildkonst

På väggen till vänster om den med Iris har Margareta hängt upp målningen It´s late but it ain´t never, en titel som hon har inspirerats till av sångaren Nick Caves låt Sweetheart Come.

Margareta säger att när hon går in i sina olika målningar är de samma värld, hon har bara förflyttat sig från en plats till en annan där det kan vara natt eller dag eller något annat. En liten fläck i en målning kan växa till något större i en annan.

Margareta vet inte riktigt vad det är som händer i denna målning, kanske är den hotfull. I och med öppningen, som ser ut som en öppning i en mur, är bilden mera föreställande med flera koncentrerade händelser än flödet i Iris.

Vill inte vara oartig mot sina barn

Om sina målningar säger Margareta att de är hennes barn i så hög grad att hon inte vill lyfta fram någon framom någon annan. Men med målningen Allting förändras arbetade hon jätte länge och är nu mycket nöjd över att allt i den löste sig till slut.

Formellt har den en annorlunda exakt utformning samtidigt som det händer mycket i de olika fälten. Den var ett besvärligt barn som till slut fogade sig, skrattar Margareta.

Margareta von Bonsdorff mellan sina målningar Purkautumaton jännite och Allting förändras på Galleri Bronda 2016.
Margareta von Bonsdorff mellan sina målningar Purkautumaton jännite och Allting förändras på Galleri Bronda 2016. Margareta von Bonsdorff mellan sina målningar Purkautumaton jännite och Allting förändras på Galleri Bronda 2016. Bild: Yle/Mi Wegelius galleri bronda

Bildkonsten åsidosatt

Margareta tycker om att måla med olja eftersom den torkar långsamt och därför går att bearbeta länge. Hon blir frustrerad om hon någon gång blir snabbt färdig med en målning eftersom hon då inte får tillbringa sin tid i den länge.

Om konstnärer säger Margareta att de är få som kan livnära sig på sitt arbete. Och till exempel Helsingin Sanomat skriver just inte längre om bildkonst.

Förr var det bra när man fick ens en fem centimeters text, av vilket slag som helst. I dag är bildkonsten åsidosatt i vårt medielandskap.

- Det här är ett arbete som jag inte rekommenderar mina barn. Det är så osäkert och man får vara ganska stark. Jag är lycklig att jag har gjort det, men som yrke är det faktiskt lite konstigt, säger Margareta.

Om sig själv konstaterar hon också att hon inte är någon narcissist, hon tycker inte om uppmärksamhet i sig. Men av någon orsak målar hon…

- Det är säkert för att jag vill att mina målningar skall bli sedda. Om de inte blir det är det så där lite fladdrigt.

Tack vare att Margareta har sålt jättebra har hon kunnat leva på sin konst.

Utställningen Vuoria, joita hän ei ole nähnyt kan ses på Galleri Bronda i Helsingfors ännu denna vecka till och med söndagen den 22 maj 2016.

Margareta von Bonsdorff framför två av sina målningar på Galleri Bronda 2016.
Margareta von Bonsdorff framför sina målningar Iris och Kronos på Galleri Bronda 2016. Margareta von Bonsdorff framför två av sina målningar på Galleri Bronda 2016. Bild: Yle/Mi Wegelius galleri bronda,bildkonstnärer

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje