Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Döda porrstjärnor och en knubbig Russell Crowe

Russel Crowe i Nice Guys.
Russel Crowe i Nice Guys. Bild: (c) 2014 Warner Bros. Entertainment Inc Russell Crowe

Porrfilmens förlorade paradis fanns i sjuttiotalets Los Angeles. Porrstjärnor och -regissörer var kanske inte direkt högaktade, men ofta berömda och välbärgade. Paul Thomas Andersons Boogie Nights (1997) visade vilken nostalgisk strålglans som finns att hämta i denna tvivelaktiga guldålder. The Nice Guys fiskar i samma vatten.

Liksom i Boogie Nights är den tekniska finessen bländande. En lika mäktig saga, med ett lika frodigt persongalleri, är The Nice Guys inte. Men jämförelsen är kanske inte rättvis. Den överdådiga inramningen till trots har manusförfattar-regissören Shane Black (som skrivit bland annat Lethal Weapon och Last Action Hero) skapat en enkel film noir.

En försupen privatdetektiv (Ryan Gosling) bildar lag med en professionell ligist (Russell Crowe) i jakten på den försvunna väna mön Amelia (Margaret Qualley). Spåret efter henne leder in i en snårskog av förföljelse, skumraskaffärer, korruption, miljöförstörelse, big business, pornografi och klantiga skurkar.

Ryan Gosling, Russel Crowe och Yaya DaCosta i Nice Guys.
Antihjältarna Holland och Jackson (Gosling och Crowe) mottar en portfölj full med... pengar? Ryan Gosling, Russel Crowe och Yaya DaCosta i Nice Guys. Bild: (c) 2015 Warner Bros. Entertainment Inc Ryan Gosling,Russell Crowe

Vi åskådare hålls på kroken i vår önskan att begripa vad som överhuvudtaget pågår. Vad betyder siffrorna på lappen? Varför brann porrfilmsamatören inne? Och vad sjutton är det som gör Amelia så viktig?

Frågetecknen avlöser varandra medan filmen rullar på i en sinnlig fest av felliniska mått. Det är guldmålade nakna kvinnokroppar, nakna kvinnokroppar i genomskinliga vattentankar och nakna kvinnokroppar som används som bord. Så ökar filmen takten i en kaskad av glassplitter, exploderande bilar, kroppar som skvätter mot marken som vattenmeloner och Richard Nixon i swimmingpoolen.

Fröjd för ögat

Filmens finaste kvalitet är den känsligt återskapade sjuttiotalsstämningen. Interiörerna är smekande kitschiga, med den där färgskalan mellan spygult, vinrött och jordbrunt i möbler, väggar, smink och bilsäten. Och med de futuristiska lyxvillorna som fond blir vilket knytnävsslagsmål som helst en fröjd för ögat.

Veteranfotografen Philippe Rousselot skapar spänning i varje bild. Inte minst i de många subjektiva kameravinklarna: vi ser rummet ur någon av karaktärernas perspektiv.

Och hela härligheten bärs upp av mjuka fusionsjazzrytmer.

Huvudrollsinnehavarna bjuder generöst på sina mindre sexiga sidor. Gosling är totalt bekväm som den klantige Holland March. Crowe har gjort en Robert De Niro och ätit upp sig ett skapligt antal kilogram. I rollen som Jackson Healy påminner han en hel del om Gene Hackman i The French Connection (1971) – portalverket för sjuttiotalets hårdkokta deckarfilmer, och garanterat en viktig referens för The Nice Guys.

Angourie Rice och Margaret Qualley i Nice Guys.
Angourie Rice och Margaret Qualley på en mörk och krokig väg. Angourie Rice och Margaret Qualley i Nice Guys. Bild: (c) 2014 Warner Bros. Entertainment Inc Angourie Rice,Margaret Qualley

Den småkäbblande duon är både underhållande och sympatisk i sitt samspel. Ett lika starkt bidrag till stämningen gör femtonåriga Angourie Rice som gestaltar Hollands förpubertala dotter Holly. Rice är oförställd och avskalad i varje min och replik.

Några djupare insikter om människans livsvillkor finns inte att hämta i The Nice Guys. Men filmen är vad den gjorts för att vara: en välsmord åktur på ett nöjesfält. Spänning, skratt och nostalgi.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje