Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Jennifer Lawrence och hennes X-Men

Jennifer Lawrence som den blå mutanten Raven.
"Something old, something new, something borrowed, something blue..."Jennifer Lawrence blev blå av ilska och fick något stirrigt i blicken när fienden gick till attack. Jennifer Lawrence som den blå mutanten Raven. Bild: © 2016 Twentieth Century Fox Film Corporation. x-men: apocalypse, jennifer lawrence

Det blir allt svårare att hålla reda på ordningsföljden när det gäller de olika kapitlen i sagan om X-männen. Men vem bryr sig så länge tempot är högt och skådisarna bra?

Eftersom det kryllar av superhjältar på bio just nu så kan det vara på sin plats att genast klargöra vad det är som kännetecknar hjältarna i X-Men-serien.

De är mutanter.

Och att vara en mutant i X-Men-tappning kan innebära allt från att man bokstavligt talat blir blå av ilska till att man förmår skjuta blixtar med ögonen. Eller att man kan klösa ihjäl sina motståndare.

Det finns också de som lärt sig manipulera metall, förflytta sig snabbare än ljusets hastighet, gå upp i rök.

Färdigheter som utan tvekan kommer väl till pass när det gäller att rädda världen. Förutsatt att man är en god mutant. Och att man lärt sig styra sin inneboende kraft.

Farlig "farao"

Denna gång tar äventyret sats i Egypten drygt 3600 år före vår tideräkning. Inne i en pyramid-prototyp pågår en besynnerlig begravningsceremoni under vilken kraften från en man flyttas över till en annans kropp.

Kraften härrör från En Sabah Nur (Oscar Isaac) – en man som räknat med att kunna leva för evigt. Leva och regera. Agera Gud. Men något går fel och den maktlystne somnar in likt Törnrosa.

Och medan han sover förflyttas vi i hisnande takt fram till 1980-talet – allt medan mänsklighetens milstolpar passerar revy.

När En Sabah Nur slutligen vaknar upp skälver hela världen till och dess samlade mätinstrument annonserar att något är på väg att ske. Något omvälvande.

Oscar Isaac som den farlig, självlysande mutant.
Oscar Isaac som den farlig, självlysande mutant. Bild: © 2016 Twentieth Century Fox Film Corporation. x-men: apocalypse, oscar isaac

Prydligt paketerat

Regissören Bryan Singer - som 1995 uppnådde kultstatus med The Usual Suspects - handskas säkert med såväl det dramatiska innehållet som den spektakulära formen. Vilket kanske är föga överraskande med tanke på att detta är hans fjärde tur med X-männen.

Det som lätt kunde ha kantrat över i ett mischmasch av influenser från Mumien-tematiken, Hungergames-världen och The New Sherlock Holmes-estetiken blir istället en egen helhet där till och med 3D-formatet försvarar sin plats.

Och de megalomaniska ingredienserna till trots tappar Singer aldrig greppet om de enskilda gestalternas bevekelsegrunder och drivkrafter.

Det finns en orsak till att ondskan får fotfäste - och ingen är stark nog att bekämpa den på egen hand. Man måste samarbeta.

Denna gång är det Jennifer Lawarence och hennes Raven-gestalt som intar något av en ledarposition - redo inför nästa strid. Som med tanke på den tidsmässiga kronologin redan ligger i det förflutna. Typ.

Kunnigt och karismatiskt

En grundförutsättning för att ett projekt som detta skall lyfta är att skådespelarna är både skickliga och karismatiska. Och Michael Fassbender, James McAvoy, Isaac, Lawrence & diverse nykomlingar levererar.

Såväl individuellt som i samspelet med varandra lyckas de blåsa liv i en historia som i fumligare händer kunde ha sjunkit som en sten. Och dessutom blivit direkt osmaklig.

För visst är det vanskligt att klämma in det forna Egypten, Auschwitz och det kalla kriget i lättsamma underhållningsramar, dutta på lite religiösa hänvisningar och runda av det hela med 1980-tals estetik & musik.

På något underligt sätt dämpar ändå axelvaddarna och Sweet Dreams den värsta irritationen över såväl banaliteterna som de kilometer långa sammandrabbningarna. Även om sistnämnda än en gång får en att undra om det alls är möjligt att gardera sig mot det eviga actiondilemmat: risken att bli för barnslig för de äldre och för brutal för de yngre?