Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Hassen Khemiri är en najs shuno*

Jonas Hassen Khemiri på Kulturkontakt Nord i maj 2016
Jonas Hassen Khemiri besökte Helsingfors. Jonas Hassen Khemiri på Kulturkontakt Nord i maj 2016 Bild: Yle/Petter Lindberg Jonas Hassen Khemiri,helsinki lit 2016

För snart 10 år sedan var invandrarförfattarna det intressantaste som svensk litteratur hade att erbjuda. Men vad blev det av svenskan som doftade exotiskt och lät både spännande och lite farlig?

Om man läste svenska tidningar och tidskrifter fick man lätt ett intryck att något omstörtande hade hänt inom den svenska litteraturen. Alla dessa unga män med utländskt klingande namn som Anyuru, Leiwa-Wenger, Hassen Khemiri eller Boyacioglu skrev om invandrare och deras ättlingar som försökte smälta in i det svenska samhället. Sällan skedde assimilationen smärtfritt och ofta gick det alldeles bra att avstå från den svenska drömmen om köttbullar och Bingolotto på lördagen.

Den svenske författaren Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri tilldelades Augustpriset för sin roman "Allt jag inte minns" Den svenske författaren Jonas Hassen Khemiri Bild: Yle/Petter Lindberg Jonas Hassen Khemiri (Författare),författare,svensk litteratur,invandrarbakgrund,Förortssvenska,Augustpriset

Dessa unga författare visade en ny sida av folkhemmet. De skrev om en annan vardag och på ett annat språk som påminde om svenskan, men som ändå var någonting helt annat – en svenska som doftade av chili och kanel och som innehöll slang, Rinkebysvenska och direkta lånord.

Dokumentation och drift

I synnerhet Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött (2003) kännetecknades av en kreativ språkanvändning, där författaren via sin unge huvudperson Halim tänjde på det svenska språkets gränser och samtidigt gav invandrarsvenskan både legitimitet och tyngd. I förbigående tog sig Hassen Khemiri också friheten att driva med språkentusiaster som i boken vädrade något nytt.

Visst skildrade boken en invandrarverklighet, men samtidigt var huvudpersonens språkbruk en litterär konstruktion och en språklig fantasi hos den något förvirrade huvudpersonen som trodde sig vara en tankesultan. Bokens invandrarsvenska var kanske inte så autentisk som många hoppades och författaren själv undgick fällan att stuvas in i kategorin invandrarförfattare med ett invandrarärende.

Mot ett enklare språk

I Jonas Hassen Khemiris senaste roman Allt jag inte minns (2015) finns det en kort scen som åskådliggör att invandrarsvenskan inte blev den injektion som många antog skulle vitalisera den svenska litteraturen.
Två av bokens unga huvudpersoner Samuel och Vandad (båda med invandrarbakgrund) tar tunnelbanan till förorten för att gå på en nyårsfest. När de möter två jämnåriga killar på en gångstig försöker Samuel imponera på de mötande genom att snacka med brytning. Han frågar om det finns några Nicea gäris (trevliga tjejer) på festen, varpå killarna svarar på korrekt svenska Mycket möjligt! för att sedan titta på Samuel som om han kom från en annan planet.

Jonas Hassen Khemiris roman Allt jag inte minns i svenska och finsk upplaga.
Jonas Hassen Khemiris roman har också översatts till finska. Jonas Hassen Khemiris roman Allt jag inte minns i svenska och finsk upplaga. Bild: Yle/Petter Lindberg Jonas Hassen Khemiri,Allt jag inte minns,kaikki se mitä en muista
Jonas Hassen Khemiri på Kulturkontakt Norden i Helsingfors i maj 2016.
Jonas Hassen Khemiri på Kulturkontakt Norden i Helsingfors i maj 2016. Bild: Yle/Petter Lindberg Jonas Hassen Khemiri,helsinki lit 2016

– Med Ett öga rött och Montecore hade jag så otroligt roligt i skapandet av ett eget språk, men för att utvecklas som författare och för att behålla nyfikenheten måste jag utmana mig själv och söka nya vägar.

Och det gör Jonas Hassen Khemiri verkligen i sin nya roman, även om jag som läsare kan sakna lekfullheten och det språkliga utforskandet som kännetecknade de två första.

– Jag ville testa ett språk som inte var lika fyrverkeriiskt, säger Jonas Hassen Khemiri och tillägger att han under den här skrivprocessen också hade väldigt roligt, men att berättelsen den här gången skulle stå i förgrunden istället för språket.

Ett liv, många språk

Allt jag inte minns är en ganska enkel historia. Boken handlar om Samuel som dör i en bilolycka och om hans vänner som försöker rekonstruera bilden av sin vän genom att minnas allt de upplevt tillsammans. Slangen, nyorden och den brutna svenska lyser nästan helt med sin frånvaro, men ibland är något osoft och ibland försöker Samuel imponera på sin omgivning genom att svänga sig med någon catchy fras.

– Samuel vill visa att han har koll på de språkliga koderna och på den punkten är jag lik honom. Jag är besatt av hur många språk ryms inom ett och samma språk.

En man och en kvinna samtalar på scen.
Författarsamtal på Helsinki Lit. En man och en kvinna samtalar på scen. Bild: Yle / Catariina Salo Jonas Hassen Khemiri (Författare),Riikka Pulkkinen

Jonas Hassen Khemiri lyser upp när han får tala om ett av sina favoritämnen.

– Det är naivt att tro att det skulle finnas en fin svenska och en ful svenska. Allt är uppblandat av tusentals varianter, tillägger han och räknar upp t.ex. södersvenska, handelsiska, litteraturvetenskapiska och bruten svenska som byggstenar i sitt eget språk.

Även om Allt jag inte minns inte bjuder på samma gnistrande språkbruk som de tidigare romanerna, så är språket fortfarande väldigt viktigt för Jonas Hassen Khemiri, inte minst som maktfaktor och identitetsbärare. Vad gör språket med oss och vilken makt ger den oss? undrar Jonas Hassen Khemiri och svarar:

– Svenska med amerikansk brytning signaler status och makt, fransk brytning kultur och smak, medan en invandrarsvenska fortfarande placerar personen ifråga i förorten.

*J.H.K är en trevlig kille

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje