Hoppa till huvudinnehåll

Herberts: Bäst i världen på att vara näst bäst

Patrik Laine fick inleda sin A-landslagskarriär med ett silver. Så klart.
Patrik Laine fick inleda sin A-landslagskarriär med ett silver. Så klart. Patrik Laine fick inleda sin A-landslagskarriär med ett silver. Så klart. Bild: ©Tomi Hänninen. All rights reserved. Patrik Laine

Finland föll till slut mot ett bättre lag, det finns ingen orsak att leta efter skyldiga, skriver Christoffer Herberts från ishockey-VM i Moskva.

Talande nog började hela framgångssagan med en silvermedalj.

Efter otaliga sorger och ännu fler bedrövelser togs den första finländska ishockeymedaljen till slut i OS i Calgary 1988. En silverpeng efter omöjliga Sovjetunionen var något som var fullt tillåtet att fira som ett guld.

Fyra år senare togs den första VM-medaljen. Valören givetvis silver då också. Finland radade upp idel segrar inför finalen (låter det bekant?) men föll mot Sverige i sista matchen i VM i Tjeckoslovakien 1992.

OS 2006 höjdpunkten

När finländska hockeyvänner diskuterar vilken som rent kvalitetsmässigt är den främsta landslagsinsatsen genom tiderna är VM-gulden 1995 och 2011 inte alls de givna svaren, utan två andraplatser.

OS i Turin 2006 är som helhet Finlands bästa hockeyturnering. En lång förlustfri svit fram till finalen (jag sa ju att det låter bekant) men till slut silver efter Sverige.

De värsta NHL-fanatikerna hävdar i sin tur att World Cup-turneringen 2004 med bortaseger mot USA i semifinalen är Finlands hockeyklimax. Slutplaceringen behöver vi inte ens nämna. Tvåa efter finalförlust mot Kanada.

OS och World Cup-framgångarna är unika händelser, i VM handlar det om en tradition. 1994 i Milano, 1998 i Zürich, 1999 i Lillehammer, 2001 i Hannover, 2007 i Moskva, 2014 i Minsk … den finländska hockeyhistorien är full av hedervärda andraplatser i VM.

Puljujärvis guldår

Men 2016 skulle det väl ändå bli guld?

Puljujärvis dubbelguldår, Kasperi-Kapanen-snurrar-runt-buren-i-förlängning-året, året då den eviga tvåan Tappara symboliskt nog vann guld, året då lejonen radade upp nio raka segrar. Nu skulle det väl ändå bli guld?

Men nepp, efter finalen står finländsk hockey där med ännu ett silver. Och funderar hur det egentligen skulle ha kunnat bli bättre.

Gaphalsarna skriker om ”sämst när det gäller” och om ett lag som ”vek ner sig totalt” och glömmer att samma Kanada för några dagar sedan slog Sverige med 6–0, ett resultat som sätter det här med att vika ner sig i perspektiv.

Finland föll helt enkelt till slut mot ett bättre lag, andra platsen var just den här helgen en maxprestation, det finns ingen orsak att leta efter skyldiga.

Peters hyllade turneringen

När den kanadensiska tränaren Bill Peters höll sin presskonferens efter Kanadas guld fick han i lätt ironisk ton frågan om Kanadas landslag kommer att mötas av folkmassor på flygplatsen när det kommer hem.

– Jodå, där kommer det att vara folk, svarade Peters utan tillstymmelse till ironi.

– Och ni kan lita på att man har sett den här matchen i Kanada. Det här har varit en fantastisk turnering, sa Peters och började räkna upp namn.

Datsjuk, Ovetjkin, Panarin, Hall, Perry, McDavid, Duchene, Barkov, Koivu … och lika många till som jag inte hann anteckna.

Finlands bästa VM?

I de bleka turneringarna 1995 och 2011 skulle listan med världsstjärnor ha varit avsevärt mycket kortare.

2016 var ett bra VM. I den turneringen radade lejonen för första gången i historien upp nio raka segrar och toppade med att slå ett stjärnspäckat Ryssland i semifinalen i Moskva. Det är inga problem att argumentera för att det var Finlands bästa VM hittills.

Vad som hände sen är så typiskt för finländsk ishockey att det är parodiskt, landet som nu har två titlar och elva andraplatser.

Talande nog slutade hela framgångssagan med en silvermedalj.