Hoppa till huvudinnehåll

Därför borde man bry sig om tysk teater!

Scen ur föreställningen Mittelreich.
Så kan musikteater också se ut. Scen ur föreställningen Mittelreich. Scen ur föreställningen Mittelreich. Bild: © Judith Buss. theatertreffen 2016

Bryr man sig om teater, ska man läsa det här. För även om det inte handlar om teater som en finländsk publik någonsin får se är tysk teater betydelsefull för den finländska teaterscenen, på ett eller annat sätt påverkar den morgondagens teater hos oss. Tomas Jansson sammanfattar årets Theatertreffen-festival, och förklarar varför det är viktigt att ha koll på vad som händer på tyska teaterscener.

Ja, varför ska man bry sig?

Exempelvis för att det är här som teatern fortfarande har råd med nästan vad som helst, stora produktioner med jättelika ensembler och hisnande scenografier och de mest spännande regissörerna. Eller för att det är här som europeisk teater möts. Eller för att de stora institutionerna ofta är öppna för intryck från nya utmanande regissörer och fria grupper, på ett sätt som ger plats för experiment och ett utforskande av nya former. Eller för att teatern här speglar det politiska samtalet på ett helt annat sätt än i Finland.

Det är också i Tyskland som man kommer på idén att låta en person från bildkonstscenen ta över en av de största institutionerna – sådär som Chris Dercon som nästa år flyttar från Londonkonstmuseet Tate Modern till Berlinteatern Volksbühne.

Bryr man sig om vad som är på gång inom teatern, lönar det sig alltså att bry sig om vad som händer i Tyskland. Och många gör det, reser exempelvis till Theatertreffen som serverar ett brett teatersmörgåsbord.

I Svenska Dagbladet läser jag att Theatertreffen idag är den plats där unga svenska regissörer och scenografer hittar inspiration, och det är svenskarna förstås inte ensamma om. Festivalen är idag internationellare än någonsin nu när föreställningarna textas till engelska, också finländska teaterarbetare vallfärdar till Berlin och hämtar med sig intryck hem.

Ett exempel på det är årets mest omtalade finländska produktion, Tavallisuuden Aave på Q-teatteri. Att se den var som att förflyttas till en tysk teatersalong. Scenografi och dräkter och skådespelaruttryck och humor och textanvändning och berättelse, mer eller mindre allt jag såg kunde jag härleda till tysk teater. Framför allt till regissören Susanne Kennedys teateruttryck.

Också Kennedy gästspelade under årets festival och bjöd på de tre veckornas mest extrema teaterupplevelse. Mera om det senare.

Tre saker: Form, samhällskommentarer och musik.

Men till konkreta exempel.

Först musik, som jag får mer av än någonsin tidigare. Och då tänker jag inte musik som illustrerar eller utnyttjas som mellanspel, utan musik som används som en del av berättelsen, innovativt, på ett sätt som varken smakar påklistrat eller publikfriande och visar att musikteater kan vara så mycket mer än Broadwayupprepningar.

Det finns, också här, en tradition att bygga på. Många hänvisar till regissören Christoph Marthaler som kan bygga hela föreställningar kring musiken, och som sägs inleda sina långa repetitionsprocesser med att låta ensemblen sjunga tillsammans.

Den festivalproduktion som lever starkast i Marthalers tradition, fast utan att nå hans magiska stämningar, heter Mittelreich.

Scen ur föreställningen Mittelreich.
Scen ur föreställningen Mittelreich. Scen ur föreställningen Mittelreich. Bild: © Judith Buss. theatertreffen 2016

Det är en episk historia om individuell och kollektiv skuld, utgående från Josef Bierbichlers roman om tre generationer tyskt elände i en liten sydtysk ort. 20-talets efterkrigstida depression, 30-talets nazism, 40-talets krigstrauman, och den efterkrigstida generationen som förgiftas av föräldrarnas tystnad och förträngning av nazistyrets grymheter. Allt kryddat med den tysktyska flyktingkatastrofen när miljoner människor från öst söker nya hem i det som blev Västtyskland.

Det speciella här är hur man har gjort KÖRmusikteater av historien. En tysk dödsmässa, med den inledande Brahms-musiken till en bibeltext (”saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade”) som ledmotiv. Den unga kören står ibland ute i salongen, ibland på scenen, utnyttjar snyggt alla nivåer mellan pianissimo och forte, och skapar en rytm för det annars så (medvetet plågsamma) statiska tempot.

Ett annat exempel på musikanvändning är skräck-komedin Tyrannis från Staatstheater Kassel, en pjäs som inte innehåller en enda talad replik. Istället finns här ett slags skräckfilmsljudvärld med hotfull musik och förinspelade vrål – regisserat av det nya unga stjärnskottet Ersan Mondtag.

Scen ur föreställningen Tyrannis.
Scen ur föreställningen Tyrannis. Scen ur föreställningen Tyrannis. Bild: © Nils Klinger. theatertreffen 2016

Eller Stolpersteine Staatstheater, där den gruvliga historien varvas med käcka friska tyska 30-talssånger.

Samhällskommenterande teater

Stolpersteine är namnet på de mässingsplattor som utspridda inte bara i Berlin minns nazismens offer, placerade utanför de byggnader där de en gång levde.

Produktionen är ännu ett exempel på hur musiken används som en integrerad del av berättelsen, men också ett exempel på den starkt samhällskommenterande teatern i landet – något jag redan kommenterat i de två tidigare festivalartiklarna.

I det här fallet bestämde sig teaterdokumentaristerna Hans-Werner Kroesinger och Regine Duras till stadens 300-årsjubileum för att gräva i teaterns historia, och göra en föreställning utgående från de judiska ensemblemedlemmarnas öden under naziregimen.

Publiken sätter sig kring ett jättelikt bord, vi är alla nära – inblandade? delansvariga? – medan skådespelarna rör sig runt omkring, bläddrar i arkiv, läser högt ur brev och tidningar, och fokuserar på fem personers öden.

Scen ur föreställningen Stolpersteine.
Det väldiga bordet i föreställningen Stolpersteine Staatstheater. Scen ur föreställningen Stolpersteine. Bild: © Rob Moonen. theatertreffen 2016

Det är tankeväckande, på flera sätt.

Dels inser jag nu hur snabbt det kunde gå, och hur allting legitimerades av stora delar av befolkningen. Snabbt spreds också målsättningen att bygga upp en ”nationell kultur”, som inte skulle smutsas ner av ”experiment och främmande influenser”. Låter det bekant? Också 2016?

Och dels; visst har jag hört historierna förr. Men när jag tänker på högerpopulismens framfart i Europa och hur en skrämmande bekant vokabulär igen får fotfäste, förstår jag att de här historierna måste berättas, om och om och om och om och om och om och om igen.

Enskilda människor kanske lär sig av vår historia, men mänskligheten glömmer.

Och när ensemblen mot slutet av föreställningen närmar sig nutid: en kort scen från ett möte med Pegida (tysk främlingsfientlig rörelse) som får det att rysa längs ryggraden när det i takt vrålas ”Den som inte älskar Tyskland, ska lämna Tyskland”.

30-talets stämningar är skrämmande nära – och det kommenteras, flitigt. Tidningen Berliner Zeitung konstaterar att 80 procent av årets gästspel kommenterar den pågående flyktingtragedin, på något plan.

Stolpersteine.
Stolpersteine Staatstheater. Stolpersteine. Bild: © Rob Moonen. theatertreffen 2016

Talar man samhällskommenterande teater, kunde man i Finland också studera idén bakom de tyska programhäftena som ibland mera liknar böcker för att de är så innehållsrika. Ja, man KAN diskutera och filosofera och fundera vidare kring tematik och teaterformer, bredda perspektiven, sätta svåra saker i sammanhang, hjälpa oss att förstå och inte bara underhålla.

Tyskland, postdramatikens hem

Och slutligen, form.

Det är förstås inget nytt att man i Tyskland får höga doser av postdramatisk teater, en teater som skyr naturalism, där den skrivna texten inte längre spelar någon huvudroll och där man öppnar dörrar för experiment på vid gavel. Jag ser ingen traditionell dialogbaserad ”tittskåpsteater”, istället talas det mer direkt ut mot publiken än till de andra figurerna på scenen.

Här bjuds man också på mycket som ytterligare vill tänja på gränserna, som nämnda Ersan Mondtag.

Porträtt av Ersan Mondtag.
Ersan Mondtag. Porträtt av Ersan Mondtag. Bild: © Conny Mirbach. ersan mondtag

Han är en 28-årig ung man, Berlinbaserad, född av turkiska föräldrar (efternamnet är ett konstnärsnamn), berättar självsäkert att han brukar somna när han går på andras föreställningar, och att hans mål är att ”skapa en helt ny teatergenre”, som han formulerar det i en färsk intervju för tidskriften Der Spiegel.

Hans repliklösa Tyrannis är ett exempel på nya former, en regissör som Susanne Kennedy går ännu mycket längre.

Hon har under tidigare festivaler visat upp ett för mig helt nytt formspråk: ett slags konstinstallation-teater där hon skalar bort så mycket som möjligt av scenfigurernas personliga egenskaper, som röst och ansiktsuttryck. Talet kommer från band medan skådespelarna rör på munnen, och ansiktena täcks av gummimasker som bara lämnar plats för ögonen.

På det sättet har Kennedy byggt upp en hisnande effektiv stämning av klaustrofobi, just det som regissören Saara Turunen använder sig av på Q-teatteri. Samtidigt, sådär som med en riktigt stark konstinstallation, tvingar hon en som åskådare att tänka väldigt mycket själv, pussla ihop de spillror av en berättelse som hon serverar.

Mera om Susanne Kennedy i en intervju från 2015..

I år är hon i Berlin som en extra inbjuden del av Theatertreffen, med Hideous (wo)men (ungefär: Avskyvärda människor) från holländska teatern Toonelgroep, med den franska sociologen och filosofen Jean Baudrillards tanke som en startpunkt: ”Illusionen är inte längre möjlig, eftersom verkligheten inte längre är möjlig. Välkomna till det verkligas öken”.

Teater ska inte längre bjuda på en bild av verkligheten, eftersom något som ”verklighet” inte längre finns.

Parodi på De vackra och de djärva?

Estetiken är bekant från tidigare år. De färdigt inbandade replikerna har den här gången amerikansk accent, allt smakar västkustamerikansk tomhet och yta, som en parodi på tv-serien ”de vackra och de djärva”, ett liv där allt ska filmas men ingenting är på riktigt.

Scen ur föreställningen.
Scen ur Susanne Kennedys Hideous (Wo)men. Scen ur föreställningen. Bild: © Sanne Peper. theatertreffen 2016

Scenen är en snurrande cirkel som delats upp i tre rum. Vi ser ett av dem i taget, för en minut eller så innan nästa rum småningom snurrar fram, sedan nästa, igen det första, samtidigt som andra rum kan studeras via en tv-skärm. Det är plågsamt konstruerat, än en gång klaustrofobiskt, en skrämmande bild av ett fabricerat liv.

Tills alla figurer mot slutets klimax får samma mask och peruk och dräkt.

Så följer en 20 minuter lång avslutande abortscen. På den snurrande scenen flyter en blodliknande vätska medan figurerna plockar fram ständigt nya röda köttliknande slimsor ur sina skrev – allt samtidigt som någon bjuder på hushållspapper för att städa upp.

Det blir så vansinnigt, och vansinnigt obehagligt, att delar av publiken inte kan hålla sig för skratt, medan andra promenerar ut.

Det är en teater som söker sina rötter på helt andra platser än i teaterns historia, på samma sätt som finlandssvenska Nya Rampen gjort i sina samarbeten med rikssvenska Institutet. Istället för ur teaterhistorien söker Kennedy influenser ur den samtida bildkonsten och filosofin.

Det är knappast framtidens mainstreamteater, men det är absolut ett uttryck för något som på ett eller annat sätt kommer att påverka morgondagens teater, också i Finland.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje