Hoppa till huvudinnehåll

Dylan blir äldre men kändes gammal redan då

Bob Dylan
Bob Dylan. Bob Dylan Bild: EPA/Niels Meilvang Bob Dylan

Den första gången jag hörde en Bob Dylan-låt, som jag kan minnas det, var troligtvis i början av 1970-talet då min några år äldre småkusin satt i gräset på vårt sommarställe och sjöng Knocking on Heaven’s Door till sitt eget gitarrackompanjemang. Jag har också ett minne av att jag gillade låten och framförandet, men att det var fråga om just Dylan hade jag nog inte en aning om då.

Det har gått upp för mig först senare då jag så småningom fick höra om honom och sedan erinrade mig den där somriga trubadurstunden (som jag byggde upp av existerande minnesfragment, så där som man brukar göra i efterhand).

När det skulle ha varit, som jag upptäckte eller fick höra om Dylan minns jag faktiskt inte. För det ska nog sägas att han inte – förutom den ovan berättade episoden då – var särskilt viktig för mig under de åren jag växte upp och mitt musikintresse kom att formas.

Det kom i själva verket att dröja ytterligare tio år innan jag började inse Dylans storhet som den folkrockpionjär och innovativa förnyare av rocktexter, som han med all rätt ska ha cred för. Som en mytisk rockfigur och en av vår tids största ikoner.

Under skoltiden kändes Dylan väldigt gammal

I skolan, på högstadiet kanske vi sjöng Blowin’ in The Wind på musiktimmarna eller så. Och i gymnasiet minns jag att det var ett gäng pseudointellektuella – som jag uppfattade det – som i något skede lyssnade på Dylan för att vara märkvärdiga (min uppfattning igen).

Men för mig, som från början hade gillat Slade och Hurriganes och sedan snappat upp Beatles och 50-tals rock, fanns där ingenting att hämta; en knarrig man med akustisk gitarr och poetiskt kryptiska texter framstod för mig som rätt uråldrig. Det var närmast någonting som bara en äldre hippiegeneration – minst tio år äldre farbröder och tanter, musiklärare som ville visa sig ungdomliga - kunde komma samman om vid lägerelden.


Att Bob Dylan själv väsentligen hade formats av 1950-talets rockrevolution insåg jag inte då.

Och att en kompis som jag långt delade musiksmak med i ett skede (The Clash, Magnus Uggla, Bruce Springsteen och lite senare Prince för att bara nämna några uppenbara favoriter) ibland hävdade att Like a Rolling Stone är ”världens bästa rocklåt” var för mig bara obegripligt.

Det var först senare på 1980-talet då jag återupptäckte den gamla rock ’n’ rollen och därifrån började fatta ett djupare tycke för afro-amerikansk blues och rhythm & blues i synnerhet, som mitt musikintresse började präglas av mindre fördomsfullhet och större nyfikenhet gentemot det främmande.

Jag upptäckte The Band…

Jag började forska i rockens historia, intresserade mig för att analysera och jämföra stilar, lyssna och upptäcka varifrån influenserna kom och vart de gick.

Så kom jag att stöta på The Band, som i sin musik använde sig av diverse amerikanska rotmusikstilar― blues, r & b, rock ’n’ roll, country o.s.v.
Sådant som numera ofta kallas americana.

Att Dylan egentligen hade gjort samma sak ända från början hade jag inte riktigt insett förrän jag så småningom också snappade upp att The Band fungerat som bakgrundsorkester åt Dylan under hans tidiga elektriska turnéer kring 1965. Fast då hette de ännu The Hawks.

… och på Bob Dylans källarinspelningar märkte jag att han inte var någon sur gubbe

Men den där kopplingen var alltså väsentlig och så fick jag förstås nys om Dylans och The Bands gemensamma inspelningar, som gick under namnet The Basement Tapes. Dessa mytiska inspelningar hade man gjort i källaren till Big Pink, huset dit Dylan drog sig tillbaka efter en motorcykelolycka år 1966. Men det kom att dröja till 1975 tills The Basement Tapes kom ut i en första officiell utgåva som dubbelvinyl.

Bob Dylan & The Band: The Basement Tapes
Bob Dylan & The Band: The Basement Tapes Bild: Ralf Sandell lp-skiva,Bob Dylan,rock (musik),Rock singers,rockband

Så det var väl drygt tio år senare som jag skaffade den här skivan och föll pladask för det som lät så avslappnat och humoristiskt på ett helt annat sätt än den bild jag dittills hade haft av Bob Dylan. Det här var mera rock ’n’ roll, liksom.

Men också sorgset vackra ballader och det att The Band-medlemmarna Levon Helm, Rick Danko och Richard Manuel hjälpte till på sång, både lead och stämsång, höjde också Dylans sånginsatser, tyckte jag.

Texterna är sedan mer eller mindre Dylan hela vägen och här är han i sitt esse.

The Basement Tapes är full med skrönor och märgfulla porträtt av humoristiska karaktärer, rätt igenom skildrat med glimten i ögat och hipp jargong, liksom i en uppsluppet skrävlande bluestradition.
Tidvis också hjärtskärande sorgligt.

Smaka bara på titlarna: Orange Juice Blues (Blues for Breakfast), Yazoo Street Scandal, Katie’s Been Gone, Lo and Behold!, Please Mrs. Henry, Tiny Montgomery, Yea! Heavy and a Bottle of Bread. Och så vidare, kunde jag egentligen räkna upp samtliga 24 låtnamn.

Också Dylan börjar öppna sig

Sedan jag skaffade The Basement Tapes har jag naturligtvis upptäckt många nya favoriter, både bland äldre och samtida artister, men frågan är om den inte fortfarande står sig på en top 10-placering alla kategorier i min bok. Och det är nog främst tack vare The Basement Tapes som jag sedan kom att skaffa Highway 61 Revisited och Greatest Hits-samlingen på rea. Sedan några skivor till och efterhand började Dylan öppna sig för mig, sent omsider.

Bob Dylan-skivor och en skivspelare
Bob Dylan-skivor och en skivspelare Bild: Ralf Sandell Bob Dylan,vinylskivor,rock (musik),Rock singers,skivspelare

Däremot har jag inte orkat intressera mig för den kompletta utgåvan av Basement Tapes som kom i en 6-cd-box i Dylans Bootleg Series vol. 11 för några år sedan. Det låter för mycket som överkurs och någon Dylanolog har det inte blivit av mig ännu heller – långt ifrån.

Men med tiden har faktiskt myterna om mannen blivit minst lika fascinerande för mig som själva musiken. Och det är klart, myterna – sanna och/eller inte, som han själv varit med om att skapa kring sig - är ofrånkomligen en väsentlig del av hans storhet.

Läs också