Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Handbok att bära till en dräkt

Catharina Gripenberg
Catharina Gripenberg är aktuell med diktsamlingen "Handbok att bära till en dräkt". Catharina Gripenberg Bild: Laerke Posselt/Agence VU' Catharina Gripenberg

Catharina Gripenbergs diktsamling Handbok att bära till en dräkt är en labyrintisk vandring genom en text som både gäckar och utmanar sin läsare.

”Solitude” heter en målning av den amerikanske konstnären Edward Hopper (1882-1967) som föreställer ett vittkalkat hus intill en öde landsväg – huset ser övergivet ut och gräset växer högt runtomkring.

I Catharina Gripenbergs diktsamling Handbok att bära till en dräkt ingår en längre dikt där ett flertal av Edward Hoppers målningar utgör fonden, eller språngbrädan, för ett resonemang om rörelser som inte hålls inom ramarna.

I dikterna levandegörs personerna i målningarna – de blir mostrar som jobbar på bokföringsbyrå, mostrar som sitter på nattöppen bar, mostrar som borstar rävskinn i garaget.

Den övergripande känslan i Edward Hoppers verk är enslighet. Målningarna andas väntan eller övergivenhet, här finns en övergripande känsla av att tiden står still.

Ett tema i diktsamlingen är också det stillastående i relation till rörelse, ensamhet i förhållande till delaktighet.

Förbryllande instruktioner

Pärmen till diktsamlingen Handbok att bära till en dräkt utgörs av ett fotografi av Anni Leppälä (”Rooms: girl in a museum”) där vi ser en flicka sitta ensam på en bänk i en tom och övergiven stuga. Flickan är barfota och iklädd en blå sammetsklänning med spetskrage och framför ansiktet har hon en ansiktsmask ämnad för maskerad. Anni Leppäläs fotografi för osökt tanken till Edward Hoppers verk – här finns samma känsla av enslighet och stillastående tid.

Flickan/barnet återfinns också på flera ställen i diktsamlingen – som resesällskap, eller som en frånvaro. Ro och oro.

Pärmbild till Catharina Gripenbergs samling "Handbok att bära till en dräkt".
Pärmbild till Catharina Gripenbergs samling "Handbok att bära till en dräkt". Bild: Sets förlag Catharina Gripenberg,lyrik

Enligt den allmänna definitionen är en handbok en översiktlig och sammanfattande framställning av ett ämne, ett slags instruktionsbok som är avsedd att användas som referens för den som redan är bekant med ämnet.

Titelns handbok är ett slags handväska som rymmer alla möjliga (och omöjliga) ting. Här finns broschyrer, innehållsförteckningar, anvisningar och förhållningsregler för olika ändamål - men instruktionerna är varken konkreta eller handfasta, snarare förvillande och förbryllande.

”Om det inte anges någon ort, håller din hand dig upprätt, en hand som uppehåller sig / formulerande, balanserande, tar du dig upp från din hand, placerar den på bord, skänkar, / spretar du upp från din hand, en hand som håller dig balanserande mellan orter.”

Vi slungas ut i ett landskap som ständigt skiftar skepnad över tid och rum, ett oroande landskap – ett landskap som glider undan och vägrar sammanfattas och beskrivas i en handbok. Ett landskap som blir en del av jaget/vi:et i dikterna. Ett landskap som (också) är jaget/vi:et.

En dov klang

I Handbok att bära till en dräkt återvänder Catharina Gripenberg till flickrummet och barndomstrakterna - ett landskap som vi känner igen från Gripenbergs tidigare samlingar.

En trakt där diktjaget ”trär meningar i munnen / hakar i tungspetsen, och det känns som om du får ett förflutet, när du talar / på ett område som har haspar och spännen, silverhakar, att fästa på baksidan, / silverpilblad (---)”.

Diktjaget vandrar genom hemstaden Jakobstad och ger läsaren en personligt hållen och faktaspäckad guidning – såhär låter ett brottstycke ur en dikt:

”Jag strövar över fotgängarfält, skyddsvägar, längs planteringar, förbi ett bronshuvud, parkbänkar, skräpkorgar, över farthinder, ramper, in under rörelsecensorer, genom självöppnande skjutdörrar
(1902 börjar staden tillverka fjäderharvar. 1906 hästräfsor. Tre år senare slåttermaskiner. På 1920-talet flätade och vävda band och spetsar. 30-tal: tvättmaskiner, centrifuger. (Senare …) sågbågar, diskbänkar, ventiler, ankare)
förbi brädhögar, sparrar, cylindersvarvade stolpar, får ett spån i ögat, rinner, ser, centralt, osentimentalt, ett rådhus (från 1877), en ångsåg (1860), ett pappersbruk (1960), ett samlyceum (1904), konservatorium (1974) (---)”.

I Catharina Gripenbergs lyrik krockar olika språkliga idiom – det exakta och nyktra språket i handbokens faktarutor stöts och blöts mot verkligheten och diktjagets upplevelser och erfarenheter. Oväntade tankersprång varvas med spännande associationsflöden.

På samma sätt som det finns en oro i landskapet finns det något undanglidande i själva språket som kräver en uppmärksam läsning.

Om tonen och känslan i Catharina Gripenbergs tidigare verk varit lekfull (åtminstone på ytan) kan man konstatera att Handbok att bära till en dräkt kännetecknas av en betydligt dovare klang. Samlingen är en labyrintisk vandring som gäckar och utmanar sin läsare.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje