Hoppa till huvudinnehåll

Därför fick Lottas författare inte plats i litteraturhistorien

Bild av Birgitta Theanders doktorsavhandling om flickboken i Sverige och en bild av Merri Viks Alla tiders Lotta-pärm.
Bild av Birgitta Theanders doktorsavhandling om flickboken i Sverige och en bild av Merri Viks Alla tiders Lotta-pärm. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad alla tiders lotta

Hon skrev närmare 140 böcker som sålde i 3,5 miljoner exemplar. Trots det omnämns Ester Ringnér-Lundgren sällan i litteraturhistoriska översikter. Hur är det möjligt?

När jag besöker litteraturforskaren Maria ÖsterlundÅbo Akademi ligger det ett flertal tjocka luntor om ungdomslitteratur på hennes arbetsbord. Men nej, något nytt om Ester Ringnér-Lundgren står inte att finna i dem.

En snabbkoll i en databas med akademiska uppsatser visar att det inte heller varit någon större trängsel när det gäller material som anknyter till vare sig henne eller den framgångsrika Lottaserien.

Men det beror naturligtvis inte enbart på studenterna och deras preferenser – länge betraktades flickböckerna och deras författare med minst sagt kylig blick i den akademiska världen .

Fel målpublik

Maria Österlund har ett klart svar på hur det kommer sig att flickboken så länge negligerades.

- I mina ögon beror det på hur flickor har behandlats i kulturen överlag - och i samhället. Det är en klar följd av synen på flickor och flickskap. Man har inte tagit dem på allvar och då har man inte heller värdesatt den litteratur som skrivits för dem, säger Österlund som konstaterar att det här är en genre som bygger på serieläsning och vars böcker ofta går i arv.

- Man får dem på sommarstugan, man får en hel låda, man får mormors, mammas.

Böckerna har alltså alltid funnits i omlopp, men det dröjde innan de blev rumsrena i universitetsvärlden. Idag är läget bättre, även om man sällan ägnar sig åt specifika flickboksstudier. Istället fokuserar man på vidare perspektiv.

- Man har längre tidsmässiga bågar och ställer frågor kring hur urbanitet skildras och hur folkhemmet byggdes upp. En annan infallsvinkel är att man tittar på kvinnliga författare och försöker identifiera de arenor som ansågs vara "ofarliga" för dem.

- "Ni kan skriva flickböcker, ingen bryr sig ändå om den genren", ler Österlund och beskriver hur det förr var vanligt med förord där den kvinnliga författaren nedvärderar det egna skapandet: "det här är nu bara en liten bok som jag har skrivit vid mina barns sängkant".

Maria Österlund poserar med boken Flicktion i handen.
Maria Österlund med en av de nyare böckerna om flickforskning. En bok vars titel anspelar på orden flickor, fiktion och friktion Maria Österlund poserar med boken Flicktion i handen. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad maria österlund

Alltför produktiv

Mycket av det Österlund säger stämmer skrämmande bra in på Ester Ringnér-Lundgren (1907-1993) - inte den ursäktande tonen, men nog själva utgångsläget.

Hon utbildade sig till lärarinna och debuterade först som 44-åring - i samband med att hon stannat hemma för att ta hand om de tre barnen. Skrivit hade hon visserligen alltid gjort, men det var inte förrän nu som hon kom till skott på allvar.

Men när hon väl hade börjat formligen flödade berättelserna fram och B. Wahlströms bokförlag hade funnit en stabil bästsäljare.

Först ut var barnböckerna om Kvirre och Hoppsan och Tussi, men i mitten av 1950-talet kom ungdomsböckerna in i bilden. När det 1958 var dags att introducera en ny bekantskap i form av den livliga tonårsflickan Lotta gjordes detta under pseudonymen Merri Vik.

- Jag vet inte med säkerhet varför det blev så, men jag tror att det hade att göra med att Ester som skrev väldigt många böcker inte ville bli betraktad som en massförfattare och då valde hon att skriva under olika pseudonymer, berättar Bertil Wahlström vars far under många år fungerade som Esters redaktör.

Det är ingen hemlighet att Ringnér-Lundgren senare ångrade att hon valt en pseudonym för serien som kom att bli den mest framgångsrika. Att det blev just "Merri Vik" har hon själv beskrivit med kopplingen till engelskans "merry" i betydelsen glad och "vik" med anledning av kärleken till havet.

Bild av Ester Ringnér-Lundgren i Sara Kokkonens bok Kapina ja kaipuu
Ester Ringnér-Lundgren i Sara Kokkonens bok Kapina ja Kaipuu (2015) Bild av Ester Ringnér-Lundgren i Sara Kokkonens bok Kapina ja kaipuu Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad ester ringnér-lundgren

Fel förlag

Framgångsrik som författare till glada böcker blev hon onekligen, men utanför den egna läsekretsen uppskattades glädjen inte. De gånger hon överhuvudtaget recenserades var kritikerna sällan nådiga och enligt Bertil Wahlström hade den negativa attityden delvis med förlaget att göra: B Wahlströms bokförlag gav ut serielitteratur i massupplagor och det sågs inte med blida ögon.

- Visst var det tråkigt att det var så, men man kände inte att man hade anledning att gå i debatt gällande den frågan, det slaget var förlorat på förhand, säger Bertil Wahlström.

Men visst uppstod det intressanta situationer - som det år då en författare var aktuell på såväl Wahlströms som Bonniers.

- När böckerna recenserades på samma sida i Bibliotekstjänsts tidning så höjdes Bonnierboken till skyarna medan Wahlströmsboken sågades vid fotknölarna. Författaren förstod ingenting, tyckte nästan att det var tvärtom...

Visst kan man tycka att det låter snudd på komiskt, men Bertil Wahlström säger att det naturligtvis måste ha varit tungt för Ringnér-Lundgren att ständigt bli kritiserad. Eftersom hon var en inhemsk författare fortsatte man från förlagets sida ändå att skicka ut recensionsexemplar, även om det i något skede började kännas snudd på onödigt. Det gav ju ingenting.

- Visst var det tråkigt, men hon sökte tröst i responsen från läsarna, säger Wahlström och bekräftar att det var Ringnér-Lundgren själv som valde att fortsätta skriva Lottaböcker även efter den givna slutpunkten då Lotta gift sig. Det var inte förlaget som tryckte på.

Fel i tiden

Om recensenterna förhöll sig negativa till flickboksserierna, så är det inget mot attityden inom den akademiska världen. Det var den som fick Birgitta Theander att intressera sig för temat och slutligen doktorera under rubriken: Älskad och förnekad – flickboken i Sverige 1945-65(2006).

Birgitta Theander poserar i Malmö stadsbibliotek
Birgitta Theander på Malmö stadsbibliotek - en byggnad som är som tagen ur en Lottabok Birgitta Theander poserar i Malmö stadsbibliotek Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad birgitta theander

Det stora problemet enligt Theander är att barn & ungdomsbokens historia började skrivas just under den period då flickboken stod allra lägst i kurs. Under 1960, 70 och 80-talen hade man siktet inställt på en jämlik värld där gränsen mellan samhällsklasser och kön upphört att existera - och då passade flickboken inte in i bilden.

- Antingen utelämnade man den helt, eller också skrev man elaka saker, säger Birgitta som i sin avhandling citerar ett exempel på detta:

Ännu under 1950-talet slår man i stort sett vakt om idyllen, tryggheten, glädjen. Familj och könsroller framstår som oproblematiska, glättiga flickromantiska böcker är alltjämt frekventa. Alltsedan 1932 ända fram till 1963 (med undantag för 1940) utkommer en Sprakfålebok av Lisa Eurén-Berner, ett lågmärke av inskränkthet och stereotypi, överträffat endast av Merri Wiks (pseud) Lotta-böcker.

Orden är Vivi Edströms och hämtade ur verket Ungdomsboken, värderingar och mönster (1984). Så lättvindigt, med pseudonymen felstavad!, avfärdades alltså en serie som sammanlagt kom att omfatta 47 böcker. Theander värjer sig inte bara mot den uppfattning själva citat ger uttryck för, hon drar även en lans för Ester Ringnér-Lundgrens språk:

- Lotta hör ju till populärlitteraturen och då förväntar man sig lätt ett schablonartat och torftigt språk, men det stämmer inte. Språket är nyanserat och kryllar av synonymer. Lotta går inte när hon förflyttar sig - hon strosar, travar, hasar, galopperar, retirerar, rusar, susar, flyr, ilar, störtar, styr stegen, traskar...

Upprättelse?

Ester Ringnér-Lundgren har alltså inte fått den uppmärksamhet hon förtjänat, men det har inte hindrat hennes verk från att leva vidare. De gamla fansen finns kvar och ser till att böckerna går i arv till följande generation.

Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren håller fanan högt och initierade personer ordnar olika evenemang. Hit hör den utställning man just nu kan ta del av på Gribbylunds bibliotek i Täby - ett initiativ av bibliotekarien och barnboksförfattaren Anna Dunér.

Och även inom litteraturfältet händer det att Lottas skapare dyker upp. I såväl akademiska som fiktiva sammanhang.

1999 skrev Charlotta Ödman en fyllig laudaturuppsats som lyfte fram många viktiga aspekter i Lottaböckerna: humorn, huvudpersonernas yrkessträvanden, den kvinnliga gemenskapen och en del oväntade brott när det gäller könsrollsstereotypin.

På finskt håll uppmärksammades Ester & Lotta så sent som ifjol då Sara Kokkonens faktabok Kapina ja kaipuu utkom.

Och i sin prisade roman Maskrosgudens barn (2015) anknyter Sabine Forsblom till Lottavärlden:

Jag tyckte mest om Lotta-böckerna. De handlade om den kavata flickan Lotta som bodde i Sverige (som alla kavata flickor) och ofta satt på Strömmen och åt Napoleonbakelser. Där satt hon med sin bästa vän Giggi som var lugn och prydlig och alltid redde upp alla krångliga situationer som Lotta hamnade i för att hon var så hejdlös och impulsiv och tankspridd och rolig.

I rest my case.

Bild av monter i anslutning till en Ester Ringnér-Lundgren-utställning.
Ett hörn av musikmontern som är en del av utställningen på Gribbylunds bibliotek i Täby Bild av monter i anslutning till en Ester Ringnér-Lundgren-utställning. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad ester ringnér-lundgren-utställning

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje