Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Allt ifrågasätts när Radioteatern spelar in flyktingdrama

Det är ju viktigt det här. Eller tycker inte ni...? Iida  Kungingas och Marco Luponero diskuterar trovärdigheten i Jarno Kuosas hörspel Vid gränsen.
Det är ju viktigt det här. Eller tycker inte ni...? Iida Kungingas och Marco Luponero diskuterar trovärdigheten i Jarno Kuosas hörspel Vid gränsen. Det är ju viktigt det här. Eller tycker inte ni...? Iida Kungingas och Marco Luponero diskuterar trovärdigheten i Jarno Kuosas hörspel Vid gränsen. Bild: Jessica Edén/Yle radioteatern: block

Varje seriös teater förhåller sig på något sätt till flyktingkrisen i Europa. Radioteatern gör det genom att ställa flyktingfientlighet mot en människa som flytt.

Ali är en irakier som flyr från Haditha. Maija är en finsk väktare som är flyktingfientlig. En radioteaterpjäs som ställer dem mot varandra ska spelas in, men det går inte utan komplikationer.

Det är alltså frågan om metateater, teater om teater, i Jarno Kuosas nya radiopjäs Vid gränsen. Skådespelare som spelar skådespelare som spelar in en pjäs om en flykting och en flyktingmotståndare. Metateater används ofta för att spegla teatern som konstform, men här är det ett grepp för att komma åt att ifrågasätta och skapa distans – Det blir likt fjärmningseffekterna (Verfremdung) i Brechts teater, de som ska få publiken att tänka och ha distans till berättelsen framom att känna och leva sig in i den.

I pjäsen Vid gränsen problematiseras det mesta. Allt från att rollfigurerna egentligen inte har svenska som modersmål till varför vissa passager i hörspelet låter som de gör. Det finns också en särskild kommentator, spelad av Rabbe Smedlund, som uppmanar lyssnaren att inte förväxla det som sägs med verkligheten.

Grovt flyktingfientligt

Det är ofta intervjuer med flyktingar som blir teater om flykt och flyktingar, så som hos franska Ariane Mnouchkine redan i början av 2000-talet och till exempel på Teater Viirus i Helsingfors den här våren. Men här har vi ett annat förhållningssätt, det fiktiva.

Den fiktiva inspelningen bryts ofta av de fiktiva skådespelarnas kommentarer till den ivriga regissören – spelad av Marco Luponero. ”Texten känns inte trovärdig”, säger skådespelaren som spelar Maija när det blir fett flyktingfientligt. Hon har svårt att ta det på allvar. Dessvärre säger regissören att han tagit många kommentarer direkt från rasistiska webbplatser. Det har antagligen också Jarno Kuosa gjort, så det tragiska faktum är att det just är trovärdigt.

Bekanta element i berättelserna

Alis berättelse börjar när han vandrar till fots mot den iranska gränsen från Haditha i natten, under stjärnhimlen. Berättelsen har element från det vi hört och sett om flyktvägar. Det handlar om luften som hotar ta slut i den långtradare som smugglar honom från Bulgarien vidare upp i Europa, om att andas i påse vid gränskontroller ifall koldioxidhalten mäts för att upptäcka flyktingar, just de som sitter gömda där bakom blomlådorna i containern. Och det handlar om att göra på sig under den långa och dyra resan.

För Maija börjar det med att hon, som väktare, sprutar pepparspray på en oskyldig man av utländskt ursprung vid Hagnäs i Helsingfors. Hon förhörs om det skedda, men av poliser som delar hennes flyktingfientliga värderingar. Hon erbjuds debriefing, men säger att hon får utlopp för sina känslor via forum som MV-lehti och Suomen Sisu-sidorna.

Alis och Maijas berättelser engagerar. De upprör och intresserar. Att de bryts av kommentarer och ifrågasättande gör inte deras berättelser mindre explosiva. Det är deras berättelser man först och främst minns och tar till sig av hörspelet Vid gränsen.

Ali och skådespelaren som spelar Ali spelas finstämt av Jan Korander. Maija och skådespelaren som spelar Maija spelas av Iida Kuningas, som gör en trovärdig Maija och en rätt impertinent och jobbig skådespelare som ofta ifrågasätter sin regissör.

Alla frågetecken hörs

Det är en resonerande teater som Jarno Kuosa skrivit och regisserat. Han låter alla frågetecken han (antagligen) själv haft höras. Vad är den realistiska bilden av flyktingtragedin? Hur gör man en uppdaterad pjäs om flyktingsituationen?

”Det finns ingen seriös teater som inte förhåller sig till flyktingtragedin”, sade biträdande teaterchefen på Stockholms stadsteater Dritero Kasapi till Tomas Jansson, som gjorde ett radioprogram om hur flyktingtragedin blir teater i februari i år. Det ligger något i det, även om varenda teater knappast behöver sätta upp en pjäs om flyktingar. Men några teatrar i regionen, i staden eller i kulturområdet bör absolut förhålla sig till de stora folkvandringarna i vår samtid och till de vitt skilda bemötanden flyktingarna får. Därför känns det bra att Radioteatern nu uppmärksammar temat.

Genomlyst program

Jarno Kuosa är modig i och med att han låter en så flyktingfientlig rollfigur som Maija spela en av huvudrollerna. Och det är också här de allvarligaste frågetecknen förekommer. Kan hörspelet spegla problematiken tillräckligt djupt, och hur ska man garantera att hörspelet inte enbart spelar högerextremisterna i händerna. Också det är frågor som ställs i hörspelet – så man kan inte beskylla hörspelet för att vara ogenomtänkt. Det är, tvärtom, helt genomlyst på nästan alla tänkbara sätt. Så genomlyst att det rentav finns en viss risk att pjäsen nästan kan kännas färdigtuggad.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje