Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Vilse i spegellandet med Johnny Depp och Sacha Baron Cohen

Johnny Depp och Mia Wasikowska i Alice i spegellandet Bild: Walt Disney Studios Motion Pictures Finland johnny depp, mia wasikowska

För sex år sedan blev Tim Burtons version av Alice i Underlandet en stor framgång. Nu kan man fråga sig om det inte varit bäst att sluta medan man var på topp?

Filmversionen av Lewis Carrolls klassiker Alice i Spegellandet tar vid där den förra filmen slutade och inleds därmed på stormande hav. Under ledning av den modiga kaptenen Alice (Mia Wasikowska) lyckas man väja för en katastrof och slutligen styra mot moderlandet.

Väl framme visar det sig dessvärre att modern (Lindsay Duncan) pantsatt hemmet och att den enda utvägen är att sälja faderns älskade skepp. Den forne friaren Hamish (Leo Bill) är fortfarande sur över att Alice gav honom korgen och tänker nu ta chansen att hämnas på ekonomisk väg.

Under en fest hemma hos Hamish och hans hustru blir Alice lotsad genom byggnaden av en blå fjäril som leder henne fram till en magnifik spegel. En spegel som visar sig utgöra ett fönster till den magiska värld hon en gång lämnade.

Ur led är tiden

Det är inte helt lätt att förklara det som sedan händer – det är det sällan när det handlar om magiska världar där man kan hoppa mellan tidsmässiga dimensioner och påverka det förflutna för att förbättra nuet.

Eller något i den stilen.

Men det är inte svårigheten i att återge det som sker som är problemet - det är istället tempot och skådespelarna som får det hela att te sig mera flåsigt än magiskt.

Där Tim Burton långsamt byggde upp sin värld och fick en chans att introducera sina karaktärer med finess, så är det av naturliga skäl mera "pang på rödbetan" i del två.

Sacha Baron Cohen gjorde en fin insats i Martin Scorseses magiska Hugo för några år sedan, men när han nu gör entré som en personifiering av ”tiden” är det inte mycket som stämmer.

Visst tilltalar bilden av en man som ser till att varje människas urverk finner sin plats sedan dennes tid är utmätt – men tanken på att det är Borat som skall fixa den uppgiften känns föga lockande. För nej, Cohen lyckas inte skaka av sig den image han byggt upp med hjälp av bland annat nämnda karaktär.

En man för sin hatt?

Det andra problemet är Johnny Depp – vilket är något ironiskt med tanke att han alltid funnit sig nästan skrämmande väl tillrätta i Tim Burtons färgstarka världar. Kanske har det att göra med att det denna gång inte är Burton utan James Bobin som står vid rodret?

Eller har det att göra med den urvattning som en upprepning ofta innebär? Eller är det rent av så enkelt att Depps kvot av sagolika getsalter nu är fylld?

Hur som helst ter sig hans hattmakare denna gång alltför sminkad, alltför pipig och alltför förutsägbar.

Magnifika Mia och häftiga Helena

Det säger sig självt att mycket står och faller med den allt mer framgångsrika Mia Wasikowska. Hon gör sitt bästa för att hålla intensiteten vid liv och har onekligen en sällsam förmåga att utstråla både kvinnlig styrka och flickaktig sårbarhet på en och samma gång.

Även denna gång flankeras hon fint av Helena Bonham Carter vars bittra Iracebeth är filmens själ och hjärta. Denna sårade prinsessa som aldrig kommit över en dispyt hon i barndomen haft med sin syster Mirana (Anne Hathaway) - en dispyt som fick ödesdigra konsekvenser.

Men hur gripande relationen systrarna emellan än är, hur vemodigt det än är att höra Alan Rickman göra sin sista roll (som fjärilen Absolems röst) och hur roligt det än är att gotta sig åt de visuella orgierna så kommer man inte ifrån att slutresultatet känns både skränigt och ihåligt.

Tomma tunnor skramla mest. Även i fantasins värld.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje

  • Så här ser Lola uppochner ut för dem som var med

    Lola uppochner med två Arcadapraktikanters ögon.

    Vi har frågat två studerande hur det var att medverka som praktikant under inspelningarna av tv-serien Lola uppochner och hur de ser på serien. Filmatiseringen av Monika Fagerholms roman kör igång som tv-serie i Yle fem onsdagen den 28 december.

  • Tromsö filmfestival – folkfest för alla

    Just innan polarnatten är över ser man på film.

    I Tromsö i Nordnorge ordnas Norges största filmfestival precis innan polarnatten är över och solen igen tittar fram bakom fjället. En festival som engagerar en massa mänskor.