Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Från förlust till försoning

Foto från Toivo/ Hoppet.
Rebecca Viitala gestaltar diktarjaget i Henriikka Tavis Hoppet. Foto från Toivo/ Hoppet. Bild: Kristiina Männikkö den fria zonen,Rebecca Viitala

I den fria teatergruppen Vapaa Vyöhykes iscensättning av Henriikka Tavis diktsamling Hoppet växer insikten om såväl livets som minnets föränderlighet fram parallellt. Uppsättningen får karaktären av en sorgeprocess där förlusten långsamt övergår i en försoning med naturens villkor.

Iscensatta romaner hör till teaterns vardag men en iscensatt diktsamling – när har du senast upplevt det?

Tematiskt förankrade diktcollage eller föreställningar byggda kring ett specifikt författarskap dyker visserligen upp ibland men det är rätt sällan ett enskilt verk omsätts till teater. Och det finns förstås flera skäl till det. Ett av dem handlar om formen.

Av de föreställningar jag sett är det framför allt några iscensättningar av Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och Harry Martinsons Aniara som stannat kvar i minnet. I bägge fallen handlar det om diktsamlingar som redan i sig bärs upp av en utpräglad riktning och dramatisk båge.

Den fick jag inte alls syn på när jag läste Henriikka Tavis diktsamling Hoppet inför Vapaa vyöhykes iscensättning på KokoTeatteri. Men föreställningen gjorde den synlig.

Livets metamorfoser

På scenen gestaltas diktens jag av Rebecca Viitala. Det dröjer ett tag innan vi fattar sammanhanget men småningom klarnar bilden. Vi ser en kvinna som förlorat sin far, en far som underförstått dött för egen hand.

Dotterns bearbetning av förlusten löper parallellt med insikten om minnets och livets metamorfoser. Minnet som förvandlar, förskönar och förflyktigas. Livet som tänds och förändras likt en larv på väg mot fjärilens korta och sköra fulländning. Ett liv som är ändligt för individen men evigt som en del av naturens förnyelseprocess.

I Viitalas gestaltning speglas också saknaden via olika tidsperspektiv. Minnesbilderna från barndomen krockar med den vuxnas invändningar.

Från ett ljudband nås vi av det förflutnas röster: en mormor, en mor och diktjagets egen barngestalt, alla filtrerade genom minnets såll.

Vad är det vi minns och vad är det vi väljer bort? Skapar vi idyller och hjältesagor för att vi inte förmår tackla det smärtsamma? Och hur hanterar vi balansen mellan viljan att dröja oss kvar och nödvändigheten av att gå vidare?

Två versioner av samma pjäs

Toivo, som i Henrika Ringboms översättning fått titeln Hoppet, ges i två versioner. En på finska, en på svenska. För Vapaa vyöhyke är Toivo/ Hoppet samtidigt en fortsättning på det forskningsprojekt som inleddes för några år sedan då Tavis 12-svit ( en diktsamling för varje månad) följdes upp av lika många iscensättningar.

I alla utforskas samma fråga: hur kan en diktföreställning gestaltas sceniskt?

I Toivo / Hoppet får Jussi Matikainens ljudvärld och Kristiina Männikkös fotoprojektioner en tämligen diskret roll i förhållande till uppsättningens text. Tyngdpunkten ligger på Viitalas gestaltning och utsagorna från ljudband.

Det är ett klokt val. Texten bär. Så till den grad att det ordlösa agerandet ibland nuddar vid det överflödiga.

Viitala är suverän i sin pendling mellan oförbehållsam flickdotter och kritisk vuxen samtidigt som uppsättningen träffsäkert prickar in både sorgen och lekfullheten i Hoppet.

Men samtidigt vittnar Lija Fischers regi nog ibland också om en smått ängslig strävan att understryka det uppenbara.

Less is more

Tvärkonstnärlighet i all ära men ballonger och såpbubblor är bara alltför slitna symboler för den livseufori och skörhet som gestaltas i Tavis text.

Ibland lönar det sig helt enkelt att blunda. För att höra bättre och inte distraheras av det banala.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje