Hoppa till huvudinnehåll

"Många levde dubbelliv på båten"

Oneil och Lotten Walker med dottern Celine
Familjen Walker bildades på Medelhavet, men Celine är född i Närpes. Hon är Oneils och Lottens yngsta barn. Oneil och Lotten Walker med dottern Celine Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen

Varken Oneil eller Lotten Walker vill jobba på sjön igen. Åtminstone inte nu, när de har familj och små barn. Men det fanns en tid då personalen på kryssningsbåten var som deras familj, och det var under den tiden de träffades.

Oneil hade jobbat som kock i sju år när Lotten steg ombord för att jobba som receptionist.

Oneil och Lotten Walker med dottern Celine
När jag såg Lotten första gången visste jag att hon ska bli min fru, säger Oneil. Han kommer från Jamaica, medan Lotten är hemma från Närpes. Oneil och Lotten Walker med dottern Celine Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen

Ett och ett halvt år senare klev Lotten av igen för att åka hem och föda deras första barn, Lucas. Oneil stannade kvar några månader till innan han också följde efter och blev närpesbo för gott.

För att vara ärlig hade jag aldrig drömt om att flytta till Närpes.― Oneil

Även om de inte vill tillbaka till livet ombord, så pratar de rätt ofta om det.

- Det var ett så annorlunda sätt att leva, säger Lotten och Oneil håller med.

- Det var både bra och dåligt.

Utsikten var alltid fantastisk. Men samtidigt kunde de aldrig gå långt utan att båten tog slut och havet kom emot.

- Så det kändes också som ett fängelse ibland, säger Oneil.

Oneil och Lotten Walker med dottern Celine
På Oneils och Lottens arbetsplats fanns kollegor med sextio olika nationaliteter. Fartyget tog 2500 passagerare och åkte till sjuttio procent av världens länder. - Så vi såg mycket av jordklotet, säger Oneil. Oneil och Lotten Walker med dottern Celine Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen

Personalen jobbade också i intensiva skift. Många spenderade sex månader ombord och bara två månader hemma. Och eftersom alla åkte hem till olika länder, så hade man sällan koll på varandras familjer.

- Man visste om någon hade en familj, men inte mer än så, säger Lotten.

Så det blev lätt för den som ville det, att leva dubbelliv. Att ha en äkta hälft som bodde på land och en annan partner på båten. Den ena ofta ovetande om den andra.

- Det var ett vanligt fenomen, säger Lotten. Och jag tyckte aldrig om det.

Vissa skyltade så öppet med sin otrohet, inför alla kollegor.― Lotten

- Men man kunde inte lägga sig i heller, säger Oneil. Man fick se som en blind och höra som en döv. Det är viktigt att komma bra överens då man lever så tätt inpå varann.

Lotten håller med.

- Hemma måste man alltid ringa och planera om man ska träffa en kompis. Men på båten behöver man bara stiga ut ur hytten, så sitter alla där.

Också som personal var det viktigt att vara trevlig och komma bra överens med alla. Och nu, när Lotten och Oneil besöker restauranger här i Finland, brukar de alltid försöka vara så exemplariska kunder som möjligt. För de vet hur det känns att jobba i serviceyrket.

- Vi vet att man alltid gör sitt bästa, vad som än händer och vad kunden än vill klaga på, säger Lotten.

Oneil och Lotten Walker med dottern Celine
Man blir nästan en slags supermänska, säger Oneil. Man vill lösa kundernas problem, le vänligt, klä sig ordentligt, till och med rädda kundens liv före sitt eget om det skulle ske en katastrof. Oneil och Lotten Walker med dottern Celine Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen

Personalen övade på katastrofer varje dag.

- Fast där vet man inte hur man reagerar förrän det faktiskt händer, säger Lotten. Skulle man rädda passagerarnas liv före sitt eget om man har barn hemma? Hur mycket är man beredd att offra för en arbetsplats?

Oneil och Lotten Walker med dottern Celine
Men det är ju ändå viktigt att personalen lär sig att inte springa runt som yra höns, i panik, om det händer något, säger Oneil. De ska vänta på signalen och göra sin uppgift då. Oneil och Lotten Walker med dottern Celine Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen

Själv var Oneil nästan med om en katastrof en gång, då fartyget höll på att köra in i en bergvägg. Han vaknade av att han föll ur sängen när kaptenen tvärsvängde.

- Passagerarna fick panik så klart, och massor av porslin gick sönder, men annars slutade det bra.

Vanligare, smärre katastrofer är sjukdomar, försvunnet bagage och slarvigt städade hytter.

- Vissa kunder tycker om att klaga, säger Oneil och berättar om en matgäst i hans restaurang som tagit med sig egna insekter att sätta i soppan.

- För att kunna klaga på insekter i soppan.

- Den som har klagomål får ju ofta kompensation. Gratis måltider, blommor eller champagne till hytten, och det kände nog vår matgäst till.

- Sen finns det roligare kunder också, säger Lotten och berättar om ett original som följde med som passagerare på många kryssningar, utklädd till jultomten.

Oneil och Lotten Walker med dottern Celine
Han gick alltid runt och var glad och delade ut presenter till folk, säger Lotten. Oneil och Lotten Walker med dottern Celine Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen

Men nuförtiden kommer jultomten till familjen Walker endast på julafton, och det är så de vill ha det.

- Vissa tar familjen för given, säger Oneil. Fast jag var inte ens säker på att jag kunde få barn, så när det visade sig att jag skulle bli pappa var jag genast beredd att kliva av båten.

Oneil och Lotten Walker med dottern Celine
I familjen sitter allihop i samma båt, säger Oneil och Lotten. Oneil och Lotten Walker med dottern Celine Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen

Familjen Walker är med i Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen.
Läs mer om produktionen här.

Läs också

Nyligen publicerat - Bakom parabolen

  • "Tror du det är roligt?"

    Salih Mehmedagig hatar vapen.

    Salih Mehmedagic hatar vapen. - Man har fel i huvudet om man köper plastpistoler och gevär till sina barn, säger han. - Det är ingen lek. Det är business och kriminellt, hela vägen. Fabriksprocessen är också absurd, tycker han. - Först skissar man och ritar en planering. Sen bygger man vapnet och sen skjuter man dig. Med samma vapen!

  • "Gud har ju ingen fru"

    Vi är inte Guds barn. Vi är hans slavar, säger Seval Bitic.

    När Seval Bitic utövar islam blir livet mera inrutat och strukturerat. Han ber fem gånger om dagen och försöker styra sina handlingar och tankar enligt givna mönster.

  • Thang bjuder hemlösa spöken på mat

    Flickvännen Isabel Kullström vet inte vad hon ska tro

    De känner sig mest hemma hos varann, även om de kommer från helt olika kulturer. Det är bara synen på spöken som skiljer. Thang Nguyen tror att de finns och brukar bjuda dem på mat ibland, medan Isabel Kullström helst inte vill veta av dem. - Jag kan bli rädd när Thang börjar prata om spöken, säger hon.

  • "Koranen hjälper mig att somna om"

    Merjema Dizdarevic känner sig trygg då hon läser Koranen.

    Om Merjema Dizdarevic vaknar mitt i natten och är rädd, så hjälper det att läsa Koranen. Men då måste hon klä sig i slöja först.

  • Kungen från Jamaica

    Oneil Walker hade aldrig drömt om att flytta till Närpes.

    Åvägen i Närpes har många namn. Mammas gata. Allas gata. Vissa har också kallat gatan för sitt ghetto, då det samlats folk från många olika länder där. Oneil Walker kommer från Jamaica och hans närmaste grannar är hemma från Holland, Bosnien och Vietnam. Men just han har ändå aldrig kallat gatan för ett ghetto.

  • "Många levde dubbelliv på båten"

    Oneil och Lotten Walker träffades på ett kryssningsfartyg

    Varken Oneil eller Lotten Walker vill jobba på sjön igen. Åtminstone inte nu, när de har familj och små barn. Men det fanns en tid då personalen på kryssningsbåten var som deras familj, och det var under den tiden de träffades.

  • Här samlas både levande och döda vid matbordet

    Farfar syns inte, men finns här ändå, säger Thang Ngyuen.

    En gång om året eldar Thang Nguyen upp en bunt sedlar ute på balkongen. Det är hans sätt att skicka pengar till andra sidan och den andliga världen där hans farfar och alla andra döda släktingar finns.

  • "Jag tror på spöken"

    Buddhisten Thang Nguyen tror att det finns andar överallt.

    Thang Nguyen gick i lågstadiet när han såg ett spöke första gången. Det satt uppe i ett träd, hemma i Vietnam. Hans föräldrar är buddhister och Thang visste att de brukade tillbe döda släktingar, men han hade inte själv haft så många tankar på Gud. Och inte på spöken heller, för den delen. - Livet gick mest ut på att leka, säger han. Stränderna var långa och vita och havet var grönt.

  • "Det fanns massor av kärlek i ghettot"

    Oneil Walker växte upp i Kingston i Jamaica.

    I ghettot i Jamaica lärde han sig tidigt att han måste kämpa hårt. Nu bor Oneil Walker här tillsammans med sin hustru Lotten och har inga planer på att flytta tillbaka.

  • "Nu dansar alla med alla"

    Vi ska njuta, inte bråka, säger Enisa Mehmedovic.

    En gång om året åker Mensur Mehmedagic och hans kompisar från Närpes till Åbo, för att stiga ombord på kryssningsbåten. Balkan-kryssningen pågår i ett dygn och sägs vara den bästa festen i Europa, just då.

  • "Jag vill till paradiset efter döden"

    Seval Bitic behöver umgås med alla han förlorade i kriget.

    Han vill inte tro att livet slutar efter döden. Seval Bitic vill komma till paradiset då och umgås med sin mamma och pappa och alla andra han förlorade i kriget. Sina två bröder och många kompisar.

  • Han fick sju rätt på lotto

    Salih Mehmedagic hann bara inte lämna in lappen i tid.

    På dörren till sovrummet står orden med stora bokstäver: Love a lot. Det är det han kom fram till efter alla år i krig, att kärlek är det enda som räknas. Pengar betyder ingenting.

  • De längtar efter att få bära slöja

    Kvinnor i slöja har makt, säger Merjema Dizdarevic.

    De tycker att kvinnor i slöja är otroligt vackra och vill själva börja bära slöja på heltid en dag. Men inte än. Först vill de veta mera om islam och pröva på att leva efter reglerna.

  • "Mamma och pappa vill inte prata om kriget"

    De vill veta mera, men föräldrarna vill inte prata om det

    De har inga egna minnen av kriget. Och varken Merjema Dizdarevic eller Melisa Elkaz brukar prata om det med sina föräldrar heller. - Vi vet att de har varit med om det och vi vill veta mera, men de är så traumatiserade att vi måste undvika att fråga, säger Melisa. Merjemas pappa dog när Merjema var liten. - Jag har bara två minnen av honom, säger hon. Ena gången ser jag honom stå.