Hoppa till huvudinnehåll

Nicke Aldén: Psykosen satte livet på paus

Då jag var 20 år insjuknade jag i en psykos. För några år sedan gick det främre korsbandet av i mitt högra knä, två gånger inom ett år. Skillnaden på de här två skadorna? Det förstnämnda är det ytterst få jag berättat för. Det andra har i princip alla fått höra om, till lust och leda. Det här borde vi ändra på. Det pratas för lite om psykiska sjukdomar och helt tillräckligt om idrottsskador.

Efter att i flera år sett mentalsjukhus porträtteras i populärkulturen trodde jag aldrig att jag själv skulle hamna på ett. Livet är fullt av överraskningar. Ibland bjuder livet på pauser och mitt liv sattes på paus under en hel sommar på grund av en psykos.

Den sommaren var exceptionellt fullpackad. Jag skulle jobba på en massa läger som hjälpledare under flera dagar i ett sträck och mellan varven skulle jag givetvis hinna ha lite roligt också. Festivaler och en utlandsresa som redan var bokad stod på agendan. Hela sommaren var fullspäckad med program från början till slut och sommaren hade inte ens börjat.

Vi satte i en bil med kompisarna och diskuterade planerna inför midsommar. Jag kände mig mest trött och orkade inte riktigt engagera mig. Då jag kom hem började jag gråta okontrollerbart och säckade ihop på golvet framför min mamma som stod och diskade. Det blev ytterst klart att nu stod inte allting rätt till.

Mina föräldrar fixade snabbt ihop ett doktorsbesök. Väl hos doktorn blev det klart, jag var deprimerade och mediciner skrevs ut. Det kom fram först senare att diagnosen var fel. Det var en psykos som sakta men säkert började krypa fram och med fel medicinering blev situationen endast värre. Det visste ingen då. Efter några dagar av uppiggande medicin började hjärnan gå ytterligare på högvarv. Jag började ha vanföreställningar och trodde en massa saker som inte var verkliga. Det här pågick i några dagar och mina föräldrar insåg att någonting var seriöst på tok.

Det blev en annorlunda midsommar. En midsommar på en sluten avdelning. För mitt eget bästa. Något jag inte insåg då. För ingen sa någonsin rakt ut åt mig vad jag hade för fel. Skulle någon ha berättat för mig att en stor del av min tankar och övertygelser just under den perioden inte var verklighetsförankrade hade det eventuellt varit enklare för mig att acceptera.

Till en början fick jag komma hem till föräldrarna en dag i veckan i väntan på att medicinerna skulle börja verka. Efter en sväng hemma var det dags för gökboet igen. Det var det min far kallade det. Han tyckte jag skulle se tiden som mitt eget gökbo. Likt Jack Nicholson i filmklassikern med samma namn. Och visst kändes det så. En hel hop med inlåsta individer med en sak gemensamt: Vi hade alla ”fel i huvu”.

Efter några veckor fick jag komma hem över hela veckoslut. Det var en kompis som råkade ha en fest då och jag var bjuden. Vi funderade från och till med mina föräldrar om jag var redo att gå på festen. Jag tvekade, men ville så gärna gå. Så jag gick på festen och det var inte den mest behagliga upplevelsen. Mina närmaste vänner var uppmuntrande och genuint inkluderande. De som räknades mer som bekanta tog avstånd, tisslade och tasslade. Jag hörde någon yttra ordet schizofren bakom min rygg. Efter det lämnade jag festen med ångest och det blev än en gång, som så många gånger den sommaren, en sömnlös natt.

Sakta men säkert började jag inse att livet kanske inte skulle bli som det varit tidigare. Det här var det absolut jobbigaste jag någonsin varit med om. Det var svårt för mig att acceptera att jag hade fel i huvudet. Jag skämdes. Den absolut värsta känslan den sommaren var rädslan, rädslan av att jag aldrig skulle le eller skratta igen. För det gjorde jag inte. Det gick inte. Jag hade tappat bort mig själv totalt kändes det som.

Hur blev det med livet då? Det blev som förr. Bättre, faktiskt. Efter medicin, terapi, värdefulla vänner och fantastiska föräldrar blev jag frisk. Det var en engångsföreteelse. Jag skrattar och ler mer än någonsin tidigare. Jag har fortfarande ”fel i huvu”, men på ett friskt sätt. Precis som jag hade före jag fick ”fel i huvu” på riktigt.

Allt är precis som det ska, med ett undantag: Jag har inte känt att jag velat dela med mig av detta tidigare. Jag har känt en viss skam. Fram tills nu. Jag är trött på att skämmas. Jag är en väldigt skamfri person i det stora hela och psykosen har alltid varit min mörka, tysta hemlighet. Efter alla år på Radio X3M har så många unga människor öppnat sig via mig för allmänheten. Ofta om väldigt tunga och svåra saker. Det känns som att det är dags för mig att ge tillbaka för er öppenhet, för ert mod.

Om du just nu mår psykiskt dåligt ska du inte behöva skämmas. Om du har mått psykiskt dåligt ska du inte behöva skämmas. Om du i framtiden mår psykiskt dåligt ska du inte behöva skämmas. Det är dags att släppa skammen, dags att släppa tabun. Om vi skulle vara lika tjatiga med våra psykiska åkommor som vi är med våra fysiska skulle ingen längre behöva höja på ögonbrynen över en problematik som över hälften av oss tyvärr står inför under våra liv.

Mår du dåligt? Yles projekt #Sekasin lyfter fram psykisk ohälsa och erbjuder en gratis och anonym chatt-tjänst för alla unga som behöver prata med en professionell handledare. Chatten är öppen 23.5.2016-29.5.2016. Du kan också prata med professionella handledare i Sluta panta-chatten måndagar, tisdagar och fredagar klockan 19.00-22.00 året runt.

Projektet omfattar en pinfärsk dramaserie om ämnet. Du hittar alla avsnitt på Arenan. Kolla in den tvåspråkiga taggen på sociala medier och skriv om dina egna tankar och erfarenheter.

Nyligen publicerat - X3M