Hoppa till huvudinnehåll

Peter Lüttge: Den finlandssvenska litteraturens kräftgång

Peter Lüttge.
Peter Lüttge. Bild: Stephan Röhl. peter lüttge

När är en bok bra? När den läses av många? Eller när experter på litteratur, förläggare, lektörer, litteraturvetare och litteraturkritiker, tycker att den är bra?

När en bok läses av många är den kanske inte nödvändigtvist bra. Bra som ett litterärt alster. Men den fyller i alla fall en funktion. Den tycks intressera människor. Den köps och ger därför klirr i kassan hos både förläggaren och författaren. Den tillfredsställer många.

Vem läser den finlandssvenska litteraturen?

Hur är det då med en bok som utnämns som bra och viktig av förståsigpåarna men som inte läses? Som varken intresserar den breda eller den smala allmänheten? Vem tillfredsställer en sådan bok? Förläggaren som inte förtjänar ett jota? Författaren som inte blir läst och inte heller förtjänar ett jota? Kritikern som inte kunde övertyga läsarna tillräckligt om bokens förträfflighet? Vilken funktion fyller en sådan bok?

Frågan dryftades i en kulturdebatt här på svenska.yle.fi och på Radio Vega. Min kollega Eva Lamppu kartlade de finlandssvenska upplagesiffrorna hos enskilda förlag. De är ganska nedslående. Det mesta man kan vänta sig av en bok är några tusen exemplar. Kommer man till den finlandssvenska lyriken tycks några hundra tryckta exemplar vara en vanlig upplaga. Tryckta exemplar är inte detsamma som sålda exemplar. Det finns diktböcker som säljer under 50 exemplar.

Intressant nog vägrar det största finlandssvenska förlaget, fondägda Schildts & Söderströms (Sets), att ge ut sina upplagesiffror. Varför? De säger att det är en sak mellan dem och deras författare? Ett svepskäl, tycker jag, men kanske också hela sanningen. Vilka författare tycker om att läsa att nästan ingen läser dem? Och vilka förläggare tycker om att berätta att deras utgivna böcker inte blir lästa? Men blir situationen bättre av att man sticker huvudet i sanden?

Vem bedömer den finlandssvenska litteraturen?

Men jag fortsätter med ännu en fråga? Hur många människor i Svenskfinland borde köpa en viss bok så att man kunde tala om att en kritisk massa av läsare har uppnåtts? En kritisk massa syftar här på ett antal eller en kvantitet av någonting som är nödvändig för att en viss process ska kunna vara möjlig. Det kan som i det här fallet vara ett minsta antal läsare av en bok för att vi kan kalla boken som utgiven, läst och i slutändan ihågkommen.

Att en diktbok säljer dåligt kunde ju vara liktydigt med att författaren inte skriver så värst bra. Då skulle det inte vara någonting att snacka om. Dålig författare, dålig bok, dålig lönsamhet. Ack om det vore så enkelt.

Om man rör sig i de finlandssvenska kulturella kretserna får man lätt det intryck att det inte finns några dåliga författare eller sämre böcker. Liksom det inte tycks finnas dålig teater, dålig musik eller dålig handboll. Allt är någorlunda bra. Det mesta duger. Kvalitetsmarkören tycks inte vara hur det har gjorts eller hur många som har tagit del av det utan att det har gjorts.

Boktrave
Boktrave Bild: Pekka Elomaa kulturtimmen,litteratur

Men tillbaka till böckerna. Femtio sålda böcker. Jämförd med 300 000 potentiella köpare. Eller, om man tar Sverige med, nästan 10 miljoner potentiella köpare. Är det en bra siffra? Döm själv.

Här brukar man ofta skylla på svenskarna. Att de inte vill köpa våra finlandssvenska böcker. Som om de skulle göra det av ren illvilja. Ibland hamnar jag i grupper där det här diskuteras. Ni borde höra den öronbedövande tystnaden som uppstår när jag frågar om det kan hända att svenskarna tycker att den finlandssvenska litteraturen inte håller måttet. Jag tror att svenska läsare är som alla andra. Att de läser det som är intressant och bra.

Vi kan bara konstatera: det finns bara en liten marknad för den finlandssvenska litteraturen (och nästan ingen marknad alls för den finlandssvenska lyriken). Eftersom marknaden är för liten för att kunna vara en kvalitetsmarkör bestämmer de finlandssvenska fonderna genom (arbets)stipendier och priser de författare som är värda att stöda. Fondernas förlängda litterära arm, det stora finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms bestämmer sedan vad som är värd att tryckas. Försäljningssiffrorna har här alltså en mycket liten eller ingen inverkan.

Vem bestämmer om den finlandssvenska litteraturen?

Vi får hoppas att kvaliteten då är det avgörande. Men vem bestämmer om den? Kulturfonden? Vem i så fall på Kulturfonden?

Om man ser på den finlandssvenska kulturen i sin helhet kan man konstatera att den finlandssvenska litteraturen (och den finlandssvenska teatern) står på en piedestal. Eller har ställts upp på en piedestal. Det här motiveras av fonderna, språkvårdare och kultureliten med dess betydelse för bevarandet och utvecklingen av det svenska språket. Att litteraturen är essentiell för finlandssvenskarna. Vackert så.

Hangö bibliotek.
Hangö bibliotek. Bild: Yle/Malin Valtonen bokhyllor i bibliotek

Men tänk om det här inte svarar mot ett verkligt behov? Tänk om finlandssvenskarna utanför de inre kulturelitkretsarna inte bryr sig? Att det inte känner av behovet? Att de inte vill läsa finlandssvensk litteratur? Att de kanske hellre läser rikssvensk litteratur?

Eller, att de hellre vill motionera på svenska i Finland, dansa på svenska i Finland, meka på bilar på svenska i Finland eller sjunga karaoke på svenska i Finland?

Hur viktigt är alltså sist och slutligen den finlandssvenska litteraturen i Finland. Och för vem?

Jag tror att många finlandssvenska författare skriver utan att ha en läsare i åtanke. Att de skriver mest för sig själva. Böckerna blir därför ofta mystiska företeelser som känns otroligt privata. Utan en riktig läsarskara går det lätt skriva om vadsomhelst.

Varför finns de inte några finlandssvenska deckare, till exempel? Eller deckarförfattare? Om det är något som säljer i bokvägen i dag är det väl deckare? Det kunde ju vara värt ett försök. Om man tänker på en publik. Men det gör man inte. Eftersom man inte behöver göra det. Man får skriva och publicera ändå.

Jag läser hur som haver ogärna böcker som är ointressanta och så där. Många finlandssvenska böcker hamnar tyvärr i den här kategorin. Som icke finlandssvensk känner jag inte någon skyldighet att köpa en bok som inte är så där värst bra bara för att hjälpa det finlandssvenska språket eller den finlandssvenska kulturen att överleva. Varför skulle jag? Varför skulle svenskarna? När inte ens finlandssvenskarna själva vill göra det?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje