Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Emilia och lyckan

Illustration ur Camilla Mickwitz barnbok "Emilia och lyckan".
Camilla Mickwitz bilderbok "Emilia och lyckan" i nyutgåva. Illustration ur Camilla Mickwitz barnbok "Emilia och lyckan". Bild: Camilla Mickwitz, Sets pressfoto Camilla Mickwitz

Camilla Mickwitz (1937-89) började sin bana som reklamtecknare, men i slutet av 1960-talet gick hon över till att teckna för barn – och under årens lopp blev det drygt 20 bilderböcker och minst lika många animerade filmer.

I en intervju har Camilla Mickwitz sagt att hon kände sig som ett barn i de vuxnas värld: ”barn är fördomsfria och det är roligt att teckna för människor som verkligen ser på bilderna – vuxna ser sällan.”

År 1967 började Camilla Mickwitz frilansa på redaktionen för svenskspråkiga barnprogram på Finlands Rundradio under ledning av Berit Neuman. Engagemanget på Rundradion kom att vara många år och samarbetet var fruktbart för bägge parter.

I början av 1970-talet skapade Camilla Mickwitz en animationsserie om pojken Jason, och filmen ”Jasons sommar” valdes år 1975 till bästa animationsfilm på Hollywoods tionde televisionsfilmfestival. Priset kom att bli en vändpunkt för Mickwitz som nu också fick en fot in på barnboksmarknaden.

Camilla Mickwitz jobbade inte enbart för den svenska avdelningen på Rundradion, utan hon kom också att bidra till många program på finska sidan. Mickwitz tecknade filmsignaturer, kortfilmer och infopuffar till barnprogrammet Pikku Kakkonen (Lilla Tvåan). Ett bestående arv är den färgglada signaturvinjetten som än idag är Pikku Kakkonens signum.

Camilla Mickwitz signaturvinjett till "Lilla tvåan".
Camilla Mickwitz signaturvinjett till "Lilla tvåan". Bild: YLE Camilla Mickwitz,Lilla tvåan

Bilderna styr berättandet

Vid sidan av Jason tecknade Mickwitz historier om Emilia samt häxflickan Mimosa. Alla tre förekommer såväl i animerade filmer som i bilderböcker.

Camilla Mickwitz teckningar kännetecknas av starka och klara färger (med en viss förkärlek av olika nyanser av rött, lila och grönt), och mönster som på 70-talsvis är blommiga, randiga och rutiga om vartannat.

Personerna är ofta tecknade runda och frodiga med rosor på kinderna och med ett öppet uttryck i ansiktet.

Camilla Mickwitz var i första hand tecknare och grafiker och hon utgick alltid från bilden i sina berättelser – bilderna skulle kunna leva sitt eget liv och föra berättelsen vidare på egen hand. Texten fick inte heller upprepa innehållet i bilderna, utan texten skulle förmedla sådant som bilderna inte förmådde.

Vad är lycka?

Ifjol gav Finlandssvenskt filmcentrum ut de tecknade serierna om Emilia och Mimosa i en dubbelvolym, och böckerna om Jason, Emilia och Mimosa har även de till en del utkommit i nyutgåvor.

I vår har turen kommit till Emilia och lyckan – en bok som ursprungligen utkom 1980, som del tre i en serie på sex animationsfilmer och fem böcker.

Där pojken Jason bodde ensam tillsammans med sin mamma Gudrun, handlar serien om Emilia om Emilia och hennes pappa Oskar.

Böckerna om Jason skildrar ett vardagsliv med dagis, löpandebandjobb på fabrik och grannar som inte tål buller och bus i trappan.

Pärmbild till Camilla Mickwitz bok "Emilia och lyckan".
Pärmbild till Camilla Mickwitz bok "Emilia och lyckan". Bild: Sets förlag Camilla Mickwitz

Berättelserna om Emilia utspelar sig i ett slutet rum som utvidgas med hjälp av fantasin. Emilia och hennes pappa Oskar sitter i en fåtölj och hittar på en historia tillsammans. Ibland får den börja som är äldst, och ibland får den börja som skrattar först när de tittar varandra i ögonen, och ibland den som först hittar på någonting.

Camilla Mickwitz har själv angett att utgångspunkten för berättelserna om Emilia är att ”varje saga är en särskild situation, som Emilia reder upp. Det är det här jag vill säga barnen: det är alltid möjligt att förändra världen och att lösa problem, om man själv vill det. Det är svårt och möjligheterna är små, men det finns i alla fall.”

I Emilia och lyckan kretsar historien kring frågan om vad lycka är.

Fram växer en historia om hunden Oskar och flickan Emilia som bor i ett hus på landet tillsammans med en ko, en katt, ett får och några höns. När arbetet med veden och morotslandet är klart för dagen klättrar Oskar och Emilia upp på en utsiktssten för att spana ut över nejden och de vinkar glatt till grannarna som håller på med sina sysslor.

En kväll ser de ett sprutande och gnistrande sken på natthimlen. Oskar säger att det ser så fint ut att det måste vara lyckan som sprakar där borta. Emilia undrar vad lyckan är, och Oskar svarar att ”det är nog när allt är bättre än bra”.

Oskar och Emilia hoppar upp på sparkcykeln och ger sig iväg för att leta reda på lyckan - som visar sig vara en kiosk som säljer läsk med färgsprakande reklamskylt på taket.

Illustration ur Camilla Mickwitz barnbok "Emilia och lyckan".
Illustration ur Camilla Mickwitz barnbok "Emilia och lyckan". Bild: Sets förlag Camilla Mickwitz

Emilia och Oskar har så bråttom att hitta det som de tror är den ultimata lyckan att de missar en massa roligt på vägen: grannfarbror Atte som vill läsa en saga för dem, Selma som vill bjuda dem på nybakade semlor och saft, Olle som frestar med nyplockade bär, Saga som lockar med fin mjuk lera att göra figurer av, och barnen som leker kurragömma mellan höhässjorna.

Nästa gång de kliver upp på utsiktsstenen vänder de ryggen åt det sprakande reklamljuset och tittar upp på stjärnhimlen istället.

Andemeningen i bilderboken är tydlig: det är inte värt att gå över ån efter vatten, lyckan finns oftast närmare än du tror – lyckan finns i vardagen och i det som vi gör tillsammans.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje