Hoppa till huvudinnehåll

Får barn med aktiva föräldrar mera kultur på dagis?

Apan Anders kommer att framföra sången Upp med händerna
Apan Anders, Anders Grönroos, har turnerat i Svenskfinland i 20 år - hundratusentals barn har sett honom spela och sjunga. Apan Anders kommer att framföra sången Upp med händerna Bild: Tommi Agge apan anders

Allt fler teater- och andra kulturbesök till daghem bekostas med hjälp av stipendier som föräldraföreningar ansöker om. Det här bidrar till ojämlikhet då alla daghem inte har en föräldraförening eller personalresurser att lägga på att göra stipendieansökningar, säger kulturarbetare vi talat med.

Vi utgår från ett tips från en oroad småbarnsförälder som skriver till Spotlight tips. Tipsarens barn går i ett daghem där man väldigt sällan pysslar, går till biblioteket eller på teater. Barn i andra daghem i samma kommun gör enligt tipsaren mycket mer.

Kan man kräva kultur på dagis?

Den förälder som skrev till Spotlight tips undrade om det finns några riktlinjer för daghemmens verksamhet - vad kan man kräva? Vi ringde Jarkko Lahtinen, sakkunnig i småbarnsfostran på Kommunförbundet.

Finns det några minimikrav på kvaliteten för småbarnsfostran?

- Ja, det finns det. I lagen om småbarnspedagogik, 2§, står det bland annat att småbarnspedagogiken ska "ordna mångsidig pedagogisk verksamhet med utgångspunkt i barns lek, rörelse, konst och kulturtradition samt ge barnet möjligheter till positiva upplevelser av lärande," samt "erbjuda alla barn likvärdiga möjligheter till småbarnspedagogik, främja jämställdhet mellan könen samt ge färdigheter att förstå och respektera den allmänna kulturtraditionen samt vars och ens språkliga, kulturella, religiösa och livsåskådningsmässiga bakgrund".

Kan man kräva att det finns kulturell verksamhet på ett daghem?

- Ja, det kan man. Själva lagstiftningen är i förändring, på hösten kommer det nya riktlinjer för den nationella planen för småbarnsfostran. Det har kommunerna som grund när de ska göra sina egna lokala planer, som ska tas i bruk 1.8.2017 när den nya lagen träder i kraft. Just nu är lagen på remissrunda.

Apan Anders har långt perspektiv

Om man inte råkar på Apan Anders på ett daghem är ett hotell någonstans i Finland det näst mest sannolika alternativet. I 20 år har Anders Grönroos slitit vägarna i Svenskfinland – och på senare år finska Finland – på väg för att spela för barn i olika åldrar i sitt kall som musiker. Karaktären Apan Anders och hans energiska scenshow har i dagens läge upplevts av långt mer än hundratusen barn.

Anders Grönroos driver företaget Barnens Estrad som erbjuder musik och teater för barn i dagis- och skolåldern på både svenska och finska.
Anders Grönroos driver företaget Barnens Estrad som erbjuder musik- och teaterföreställningar för barn i dagis- och skolåldern på både svenska och finska. Anders Grönroos driver företaget Barnens Estrad som erbjuder musik och teater för barn i dagis- och skolåldern på både svenska och finska. Bild: Yle/Eva Pursiainen Apan Anders,Anders Grönroos

Så vi träffas alltså i en hotellobby i Helsingfors. Tidigare samma dag har Grönroos spelat för två grupper på 80 barn i Vanda. Att be Grönroos berätta hur det känns att uppträda för barnen är litet som att be någon beskriva hur det känns att prata sitt modersmål. Glad, det verkar han alltjämt vara, men nu skiner han upp på ett speciellt sätt. Hur jobbigt det än är med mörka hala landsvägar är det nämligen värt besväret.

– När publiken sätter sig och jag ser deras förväntansfulla ansikten och kommer igång, och jag märker att jag har dem i min hand, och ser musikglädjen i dem, i deras kroppar och ansikten... Nog är det härligt. Tänk att jag har fått göra det så här länge. Det är nog fint.

Det fanns mer pengar för barnkultur trots 90-talsdepression

Yle Kultur tog kontakt med ett tiotal kulturarbetare och turnerande grupper för att fråga om deras uppfattningar om jämlikhet och barnkultur. Intresset för att erbjuda barnen kulturupplevelser är stort, bekräftar alla, men samtliga säger också att allt fler kulturbesök på daghem bekostas med privata medel, alltså understöd som en aktiv föräldraförening står för. Här träder ojämlikhetsaspekten in.

Det har ändrat radikalt. Nu måste det finnas aktiva föräldrar som drar en föräldraförening och på det sättet samlar in pengar: ordnar basarer och ansöker om understöd.― Anders Grönroos

Vi ger igen ordet över till Anders Grönroos.

När han startade sitt Apan Anders-projekt var det 1990-tal och Finland låg i recession. Ändå fanns det möjligheter för kommuner att köpa in kulturarbetare för daghemsturnéer. Intresset har varit stort hela tiden. Det som ändrat nu – ”radikalt”, säger Grönroos – är möjligheten för daghem att finansiera konserter och föreställningar själv.

– Fast jag började mitt i 90-talsdepressionen, och det har skurits ner i princip varje år sen jag har börjat, fanns det då ändå bra möjligheter för daghem att köpa in kulturarbetare med kommunala pengar. Det har ändrat radikalt. Nu är det ytterst sällan kommunala pengar. Nu måste det finnas aktiva föräldrar som drar en föräldraförening och på det sättet samlar in pengar: ordnar basarer och ansöker om understöd.

Vad betyder den här skiftningen? Vad spelar det för roll?

– Det betyder mycket: Det blir mycket mer ojämlikt för barn beroende på vilket daghem de råkar gå i – beroende på om det finns en aktiv föräldraförening eller inte. Jag tycker det är en demokratifråga, jag tycker det är en demokratisk rätt för alla barn att ta del av kultur. Vad är mer naturligt än att det sker i daghemmet, där ändå de flesta barn går, och i förskolan går ju alla barn.

Mer kommersiellt

Idag är det också vanligare att en kommun köper in en Apan Anders-föreställning som fem daghemsgrupper kan gå på, i stället för en turné till fem olika daghem – något som är mer intimt.

De senaste åren har det varit segt med att köpa in också föreställningar, utan i stället erbjuder kommunen ett utrymme för kulturarbetare att göra en föreställning på, och så organiserar gruppen allt själv, säger Anders Grönroos. Konserterna ordnas på vardagskvällar och veckoslut när barnen kan komma med sina föräldrar.

- Men det betyder att om vi spelar en gång, och det kommer 300 barn på en kommun, så är det ändå bara ett fåtal av alla barn kommer jämfört med om vi skulle besöka varje dagis i kommunen, där det finns mycket fler barn. Det här är ett sätt som gör det, om man vill kalla det, ojämlikt. De som har aktiva föräldrar får ta del av det här.

Bild: Robert Seger apan anders

Apan Anders ser ingen ändring i sikte. För honom och hans kolleger inom barnkultur gäller det att anpassa sig, och det har de gjort. Men det betyder att de inte längre når ut till alla barn i kommunen.

Sagateater tänker fixa pengarna till barnen själv

Sagateater är en rätt ny, turnerande teatergrupp som gör föreställningar för barn i alla åldrar. Sedan 2013 fungerar gruppen på heltid och har också startat fantasiskolan Fantsko som erbjuder konstworkshops för daghem, förskolor och skolor. Sanna Sofia Vuori, allt-i-allo för Sagateater och Fantsko, berättar att de aldrig skickat en enda räkning till kommunen, och att alla projekt bekostas med medel som Kultur på dagis eller andra bidrag som föräldraföreningar ansökt om.

Daghemspersonalen har gud i nog att göra som det är. Vi tänker satsa mer på att vi fixar den ekonomiska biten, så att alla ska vara i samma situation.― Sanna Sofia Vuori

Hon är djupt oroad över ojämlikheten som situationen skapar.

– Förstås är teater inte en mänsklig rättighet och man kan inte kräva att alla ska gå på teater eller konstutställning. Men nog tycker jag att guldkanten ska vara obligatorisk för alla. Jag vet inte hur det ska fixas men jag tycker att alla ska få guldkanten också!

Sanna Sofia Vuori, verksamhetsledare för Sagateater, i teatergruppens arbetsrum.
Sagateaters arbetsrum är fyllt av roligheter från golv till tak. Sanna Sofia Vuori, verksamhetsledare för Sagateater, i teatergruppens arbetsrum. Bild: Yle/Eva Pursiainen sagateater

Det att föräldraföreningen har en så viktig roll har både bra och dåliga sidor, tycker Sanna Sofia Vuori. Det är jättebra att det finns aktiva föräldraföreningar, men samtidigt är det litet fräckt att barnen ska vara i så olika position beroende på hurudan föräldraförening de har på det dagiset, säger hon.

Därför har Sagateater i framtiden tänkt gå in för en modell som ska göra det mer jämlikt för daghem att ta del av Sagateaters utbud. Eftersom personalen på daghemmen inte har tid att sitta och fylla i stipendieansökningar på arbetstid, tänker Vuori att hon och hennes kolleger ska göra det själva:

– Daghemspersonalen har gud i nog att göra som det är. Vi tänker satsa mer på att vi fixar den ekonomiska biten, och i stället bjuda daghem på föreställningen, så att alla ska vara i samma situation.

Hur ska ni gå till väga?

– Vi är de som ansöker om stipendier och bidrag för att finansiera det för oss, och så är det daghemmen som bara får teatern eller workshopen till sig, om de vill, säger Vuori.

Mjukisdjur i en hög på en hylla
Rekvisita från Sagateaters föreställningar. Mjukisdjur i en hög på en hylla Bild: Yle/Eva Pursiainen mjuka leksaker,Rekvisita

Kultur är en rättighet

Men vad är då en miniminivå av kultur som daghemsbarn ska få ta del av? Räcker det inte att en engagerad personal läser sagor, ställer till med spontan dockteater och hittar på rim?

Det barnen gör till vardags är det viktigaste. Ingen går under om de inte får gå på teater, men det kan ge så mycket livskvalitet, säger Anders Grönroos.

– Visst är det en rättighet för barn att få ta del av professionell kultur – på samma sätt som för vuxna, att ta del av det av en som gör det professionellt, som satsar på det. Varför inte daghemmen kan köpa in [kulturarbetare] handlar om resurser. Inte har de någonsin haft pengar att köpa in allt som finns, men tidigare har de kunnat välja att ta in en föreställning per år.

– Det jag framhåller är: Vi som besöker dagis en gång per år eller två, vi är där i en timme. Det kan vara jätteviktigt och det kan barnen leva på hur länge som helst. Jag har verkligen trevliga exempel på barn som i 13-årsåldern kommer fram och säger, ”när jag gick på ettan såg jag dig, jag har sparat programbladet, det var så roligt” – då känner man ”wow”, det kan vara så, jag har inte riktigt tänkt att det kan vara så viktigt. Men det är det helt klart.

Sanna Sofia Vuori balanserar ett mjukisdjur på huvudet
Sanna Sofia Vuori och Balansdjuret från en av gruppens föreställningar Sanna Sofia Vuori balanserar ett mjukisdjur på huvudet Bild: Yle/Eva Pursiainen sanna sofia vuori
Carla Fri och Anders Grönroos i pjäsen Mästerkatten i stövlar.
Anders Grönroos och Carla Fri i Mästerkatten i stövlar. Carla Fri och Anders Grönroos i pjäsen Mästerkatten i stövlar. Bild: Henrik Zoom © 2013 Apan Anders,carla fri,Anders Grönroos,Mästerkatten i stövlar

Både Anders Grönroos och Sanna Sofia Vuori tillägger att den allra största delen av personalen är intresserad och kompetent – och att det allra viktigaste, till syvende och sist, är den dagliga, trygga verksamheten på daghemmet, oberoende av guldkanter.

Men Sanna Sofia Vuori tar upp en ytterligare jämlikhetsaspekt:

– Jag reviderar min åsikt: Det borde vara en mänsklig rättighet att se teater. Man kommer från så olika hem: Alla hinner inte eller kan inte gå på teater fast de vill – därför måste daghem göra så mycket som möjligt så det inte endast blir på hemmets axlar att sköta det.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje