Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Kan det bli sämre?

En animerad Robinson Crusoe med sin papegoja 2016.
En animerad Robinson Crusoe med sin papegoja 2016. Bild: © 2015 MOVI3D Sprl. Robinson Crusoe

Vad förknippar du med Robinson Crusoe? Ensamhet och tystnad? Då är du av annan åsikt än filmskaparna bakom sommarens animation. De satsar på action. Till 100%.

De allra flesta känner till berättelsen om Robinson Crusoe. Man behöver liksom inte ha läst Daniel Defoes klassiker från 1719 för att associera till temat "ensam på öde ö" - det har åratal av dokusåpaträning sett till.

I ursprungsversionen - i korthet - lider Robinson skeppsbrott och spolas iland på en öde ö. Inledningsvis går han upp i sin förhoppning om att bli räddad, men småningom inser han att det gäller att göra det bästa av situationen. Vilket innebär att han satsar på att skapa en dräglig tillvaro på ön.

En ensam tillvaro - ensam fram till den dag då en främling dyker upp. En man han snabbt döper till Fredag.

Så löpte intrigtråden - i korthet - förr i världen. Idag har vi inte tid med något långsamt nystande. Nu skall det gå undan.

Skrik och skrän

I Vincent Kesteloots & Ben Stassens animation tar vi sats i ett helt nytt perspektiv. Här börjar man med att Robinson blir räddad av stökiga pirater som önskar höra hans historia. Och medan den skäggige överlevaren levererar sin version inne i kajutan berättar hans papegoja Tisdag sin egen story för två skeppsråttor som sökt skydd ute på däck.

Storyn återger hur Robinson var med om en storm och flöt iland på en ö där han lärde känna en massa pratsamma djur. Tillsammans byggde de en hydda och upplevde många äventyr innan piraterna anlände för att rädda honom.

Allt detta visualiseras i ett sällsynt högljutt och flåsigt tempo - till ackompanjemang av värsta tänkbara dubbning. Inte i bemärkelsen felaktig, utan med total slagsida mot skräniga överdrifter. Det är gällt, gapigt och tjatigt.

Och in i minsta lilla handling spränger man tonvis med action. Varje rörelse utgör ett potentiellt faromoment.

Stereotypier

Visst är floran & faunan i Robinsons lilla paradis både färgstark & fin och visst får papegojan Tisdag en att associera till mängder av tjusiga filmfåglar - som till exempel Paulie (1997) och Rio (2011).

Men tittar man bortom det ulliga och gulliga i den samlade djurparaden så framträder mindre sympatiska drag. Djuret med den rundaste formen är naturligtvis trögt och tänkt att ge upphov till skratt. Geten är gammal och därmed tappad bakom en vagn.

Papegojan är en alert och äventyrslysten man - medan de minsta, mesigaste och pipigaste djuren är kvinnor.

Och så har vi hotbilden som utgörs av de elaka skeppskatterna som också flutit iland. De är magra, mörka och har sneda ögon. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att räkna ut att de är listiga, elaka och manipulativa. För sådan är deras art. Ungarna föds nämligen elaka.

I barnfilmer av det här slaget brukar man ofta mildra motsättningen mellan det goda och det onda genom någon form av närmande eller en rejäl dos humor. Men inte denna gång. När det går illa för någon så går det faktiskt illa. Och den som har ont i sinnet förändras inte.

Bäddat för uppföljare?

Eftersom slutscenen öppnar för en - eller tio - uppföljare är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att Robinson skall dra ut på nya äventyr med sin vän Tisdag.

Ett annat alternativ är att filmskaparna nästa gång tar sig an Greven av Monte Christo. Jag kan redan se framför mig hur en gullig hamster lotsar Edmond Dantès ut ur hans mörka fängelsehåla...

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje