Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Visst luktar pengar

George Clooney i Money Monster.
George Clooney i Money Monster. Bild: BVI-Finland 2016 George Clooney

En skränig teveshow om aktiebörsen. Bättre kan konsumtionskulturen knappast sammanfattas. Kasta in en bombväst och vi får en medryckande thriller. Money Monster är njutbar underhållning, men saknar en samhällskritisk udd.

Ringklockor, gallskrik, tutor, elstötar, hiphop, lättklädda dansöser, börskurvor. Och den självgode, bergsäkre, blixtsnabbt glidande aktieprofeten Lee Gates (George Clooney) som programvärd. Med det konceptet har Money Monster – teveprogrammet i centrum av regissören Jodie Fosters film med samma namn – skaffat sig en enorm publik och ett enormt inflytande.

Ett enorm inflytande på den lille investeraren, vill säga. De stora hajarna fångar in sina impulser i andra vatten.

En av de riktigt små fiskarna, Kyle Budwell (Jack O’Connor), har förlorat hela sin blygsamma egendom i investeringsbolaget IBIS plötsliga störtdykning. Detta bara någon månad efter att Lee Gates på tv utropat att det är säkrare att placera sina pengar i IBIS än på sitt eget sparkonto.

Detta sker inte ostraffat. Med en revolver i ena handen och en detonator i den andra lyckas Kyle klä Lee i en bombväst – i direktsändning. Medan Lee tvingas öva upp sin försummade kommunikationsförmåga, gör regissören Patty Fenn (Julia Roberts) sitt yttersta för att hålla läget under kontroll, undvika skador och samtidigt skaffa klarhet i IBIS-affären.

Julia Roberts som Patty Fenn i Money Monster.
Patty Fenn (Julia Roberts) regisserar ett direktsänt gisslandrama. Julia Roberts som Patty Fenn i Money Monster. Bild: BVI-Finland 2016 Julia Roberts

Att det samtidigt blir århundradets teveshow är ju bara bonus.

Utan udd

Stockholmssyndromet – eller Norrmalmstorgssyndromet, namngivet efter gisslandramat 1973 – är ett psykologiskt fenomen där människor som hålls som gisslan börjar sympatisera med förövaren. Huvudpersonerna i Money Monster lider av detta syndrom, och det samma kan sägas om själva filmen. Den föser åskådarens sympatier i riktning mot Kyle och bort från de buffliga poliserna.

Det perspektivet problematiseras sedan knappast alls, vilket i sig är tvivelaktigt: Kyle är trots allt en revolverviftande utpressare! I O’Connors tappning är han dessutom lite väl mjuk och lite väl sansad för att gisslandramat ska vara trovärdigt.

Ännu mer halvsmält känns det samhällskritiska anslag som ändå kan anas i filmens utgångspunkt. Nu riktas egentligen ingen udd mot Wall Streets algoritmkontrollerade allmakt. I filmen ligger problemet helt enkelt i den enskilda skurkens skurkaktighet.

Lovsång till etermedia

Men trots allt detta har Jodie Foster ett säkert grepp om regin i sin fjärde långfilm. Som gisslandrama tappar filmen visserligen spänning när fokus flyttas till rötan inom investeringsvärlden. Förloppet är ändå så händelserikt och tempot så högt att jag följer med filmen med samma uppmärksamhet som den internationella tevepubliken följer med Kyle och Lee.

Jodie Foster regisserar Jack O'Connor.
Jodie Foster regisserar Jack O'Connor. Jodie Foster regisserar Jack O'Connor. Bild: BVI-Finland 2016 Jodie Foster

Intensiteten understryks av att berättelsen utvecklar sig i ”realtid”. Filmen hoppar alltså aldrig i tiden. Istället för klippen oss mellan studion, kontrollrummet, polisbilen, IBIS kontor, New Yorks gator och vardagsrum i Söul och Reykjavik. Liksom klippen från kamera till kamera i en livesändning.

Money Monster berör visserligen några av de moraliskt tvivelaktiga aspekterna av tevens infotainment: programledarens likgiltighet inför sin makt, det massiva underhållningsvärdet i det fasansfulla. Men filmen är likväl en hyllning till etermedia.

Gisslandramat i tevestudion växer till en upplevelse som delas av en global gemenskap. I en och samma stund – snabbt förbiglidande, men dock – riktar sig tiotals miljoner människor mot samma bild.

Och vem kunde vara bättre lämpad att sjunga denna lovsång än Jodie Foster? Parallellt med sina spelfilmsuppdrag framför och bakom kameran, har hon gjort en karriär på teve alltsedan debuten på The Doris Day Show. Det var år 1969, när Foster var sex år gammal.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje