Hoppa till huvudinnehåll

Peter Sandström: Slutförvaring i brunt

Peter Sandström och Brain Damage
Brain damage bestod av: Peter Potens, Screamin' Hog Holvari ,Henttu Iron Man (och i bakgrunden skymtar trummisen) David Dogm. Alan De Luxe (utanför bild) spelade också i bandet och stod alltid ute till höger på lavan. Peter Sandström och Brain Damage Bild: privat Peter Sandström (författare)

I huset där jag växte upp finns ett rum som har varit mitt, men också många andras. Huset är byggt i början på 1800-talet och står stadigt kvar på berget i Nykarleby. Taknocken går lite vingligt från söder mot norr, men skorstenspiporna pekar envetet rakt upp mot himlen och allt det som öppnar sig där.

Jag kan bara föreställa mig hur många människor som har gått genom det där huset. På gatan utanför har kor vallats och soldater exercerat. Hästar har skenat, karlar förolämpat varandra under solen. Nu körs mopeder och trimmade bilar där i natten, på höga varvtal och rastlöst vidare mot fjärran torp och gårdar, ställen som jag inte vet något om.

I mitt gamla rum finns en brun portfölj. Jag fick den av syster, som hade skaffat den när hon började läsa filosofi i slutet av sjuttiotalet. Jag gick omkring med den där väskan under några år på åttiotalet när jag studerade journalistik i huvudstaden. Av okänd anledning behöll jag portföljen när jag var klar med studierna och lämnade Helsingfors, och i något skede har jag helt enkelt ställt den ifrån mig under ett skrivbord i det rum som en gång var mitt eget i utkanten av Nykarleby.

Det finns mycket i den där portföljen. Jag vill inte se allt, men plockar ändå fram lite saker på måfå: ett hundkoppel, bruna kuvert, en svart mikrofon – samt tre pornografiska tidskrifter, vars redaktörer förmodligen har gått okända öden till mötes.

Tidskrifterna är åtminstone kolorerade, och pappret på sidorna ser ut att vara intakt. Jag lägger dem åt sidan i en prydlig liten hög.

Hundkopplet har inte använts mycket. Jag har aldrig haft hund, men sommaren 1984 hade jag fått den lysande idén att min fästmö skulle gå med mig i koppel när vi besökte en rockfestival. Vi prövade faktiskt, men det såg kanske lite överspänt ut. Efter en halvtimme hakades jag loss. Sedan satt vi och lyssnade på musiken, som alla andra.

Peter Sandström som rockare
Peter Potens och Screamin' Hog Holvari Peter Sandström som rockare Bild: privat Peter Sandström (författare)

Ett av kuverten innehåller sångtexter på engelska. Jag har minne av att jag satt i min etta i Vallgård och skrev dessa verser och refränger på en vit reseskrivmaskin, och mina gardiner var röda och fördragna. Det var 1985, och det regnade hela tiden. Sångerna heter ”Brain Damage”, ”Bicycle to Hell”, ”Hellchildren”, ”Baby, lay still” och en massa annat. Somt av det har Holmberg skrivit. Det är också han som har präntat ackorden med bläck, prydligt alldeles till höger om texten på varje papper. Pikturen ser fräsch ut, som om han hade hållit i pennan alldeles nyss.

Mikrofonen har on/off-knapp och lite skråmor och bucklor. Mera än så behövdes inte. Bandet hette förstås Brain Damage.

Jag känner ett slags värme när jag lägger tillbaka de där sakerna i portföljen och ställer den åter på sin plats under skrivbordet. Jag tänker att huset där portföljen förvaras är byggt år 1812, jag tänker att far var född år 1923, och att mor är född 1927, syster 1959, jag själv 1963, min hustru 1965, våra barn 1996 och 2002.

Jag tänker att portföljen är gjord av konstläder, ett fuskmaterial som inte kan brytas ned av naturens processer.

Nästa del av podden Sandström publiceras på måndag 20. 6 - lyssna på förra avsnittet , där en unik inspelning med Brain Damage grävs fram:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje