Hoppa till huvudinnehåll

Expert inför SFP:s ordförandeval: "Det behövs mer sting och fart"

Enligt kommunikationsrådgivaren Petteri Väänänen skulle den pågående ordförandekampen inom SFP vara betjänt av mer intensitet och ideologiska motsättningar. Med en klar förhandsfavorit uteblir spänningsmomenten, menar Väänänen.

- Jämfört med till exempel Samlingspartiet är det hela ganska tråkigt. Som jag uppfattar det så handlar det om rotation. För fyra år sedan hade vi en ordförande från Åboland, sedan har vi haft Carl Haglund från Nyland och nu är det dags för en kvinna och Österbotten. På det sättet tror jag att racet är kört till Anna-Majas favör.

Det finns inga skillnader mellan kandidaterna. Därför blir det hela tråkigt för en utomstående.

Allmänt ses partiordförandeval som ett sätt för partier att profilera sig utåt. Hur har SFP lyckats med det här?

- Det finns inga skillnader över huvud taget mellan kandidaterna, förutom ålder och kön kanske. Därför blir det hela tråkigt för en utomstående. Det kommer inga lyft i medierna, det finns inga meningsskiljaktigheter eller gräl för medierna att gripa tag i. Inget fult spel heller. Det skulle ändå vara roligt om man kunde återspegla de olika schatteringar som finns i SFP. Det finns ju allt från marknadsliberaler till socialliberaler, men den spänningen syns inte i den här tävlingen.

Vad tror du det här beror på?

- Som sagt: Loppet är kört. Anna-Maja Henriksson blir vald till ordförande för att hon är kvinna, en mycket skicklig politiker förvisso, och för att hon kommer från Österbotten. De två andra har andra mål än att bli ordförande just nu. Jag tror att Anders Adlercreutz siktar på valet om fyra år, och Ida Schauman på valet 2024, om jag inte räknar helt fel.

De gröna har haft en hög profil, lyft fram saker och varit högljudda.

Om vi tänker på SFP:s sits som oppositionsparti. En hurdan ordförande behöver ett litet parti för att synas och nå ut med sitt budskap?

- Man kunde fundera på vad De gröna med Ville Niinistö hållit på med. De har haft en hög profil, lyft fram saker och varit relativt högljudda. Carl Haglund verkar ha slutat vara politiker på det här sättet för ganska länge sedan, så det har inte varit någon oppositionspolitik att tala om.

- Det behövs lite mer sting och fart, en egen profil och vilja att lyfta fram saker som skiljer SFP från de andra. Frisinnet, toleransen och internationalismen som präglar SFP i förhållande till Sannfinländarna. När det inte finns några inre stridigheter inom partiet så kunde man åtminstone inte ta strid med Sannfinländarna kring dessa teman?

Om man satsar på liberalism och mångfald som motpol till Sannfinländarna finns det en mycket god chans att lyckas.

Att gå högljutt ut har kanske av tradition inte hört till SFP:s profil. Man har varit ett solidariskt, samarbetsvilligt regeringsparti. Hur svårt tror det är att ställa om och bygga upp en annan profil i opposition?

- Alla SFP-politiker jag träffat har sagt att de inte kunnat byta roll. De har varit snälla och trevliga och jobbat med allt från kommunister till Samlingspartiet utan några som helst problem. Att sedan plötsligt börja bråka ligger inte i generna.

En av SFP:s stora utmaningar är att locka rörliga väljare och att nå ut över språkgränsen till den finskspråkiga allmänheten. Ser du att det här är möjligt?

- Om man satsar på liberalism och mångfald som motpol till Sannfinländarna finns det en mycket god chans att lyckas. Ett sådant liberalt parti saknas i Finland just nu.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt