Hoppa till huvudinnehåll

Mobbning och dödshot knäckte Celinda

Porträtt på Celinda Byskata
Celinda Byskata vill hjälpa andra som mår illa. Porträtt på Celinda Byskata Bild: Yle/ Tiina Grönroos erfarenhetsexpert,Ekenäs

Det började med en extremt svår och långvarig skolmobbning. Den bröt ner den tidigare så glada och sociala Celinda Byskata. Efter skolgången har hon lidit av psykisk ohälsa som tagit sig många olika uttryck. Nu har Celinda utbildat sig till erfarenhetsexpert och genom att berätta sin historia vill hon hjälpa andra som mår dåligt.

Celinda Byskata är en välvårdad och snygg, drygt 30-årig trebarnsmamma. Hon och hennes man Conny är företagare och familjen bor i ett vackert och trevligt egnahemsområde i Ekenäs. Utåt sett är deras liv som en glansbild med extra glitter. I verkligheten brottas Celinda med psykisk ohälsa och hennes man lider av en svår, fysisk och kronisk sjukdom.

- Jag har visserligen själv haft bilden av Jack Nicholson i ”Gökboet” eller av människor som går i trasor och hålögda skriker och sliter i sina hår. Men tror folk på riktigt att man ska se ut så när man har en psykisk diagnos? Nog har jag väl rätt att mejka mig och klä mig i fräscha kläder fast jag är sjuk!

Celinda Byskata har den här våren fått en diagnos på sitt långvariga illamående. Hon har borderline, en emotionellt instabil personlighetsstörning. Det är med viss lättnad Celinda berättar det här. Äntligen har hon fått ett namn på de många, ibland också diffusa symptom hon har lidit av sedan tonåren.

- Redan i gymnasiet sökte jag mig till mentalvårdsbyrån. Under studietiden i Ekenäs kände jag mig vilsen och mådde konstigt. Jag gick några gånger hos en psykolog, men det blev på hälft i och med att sommarlovet kom emellan. Sedan blev det jobb och familj och jag hankade mig fram ända till 2009 då jag gick i väggen. Nej, det var betydligt värre. Jag snarare sprang rakt in i betongväggen med huvudet före.

Celinda har under årens lopp kämpat med svår, återkommande depression, social fobi, panikångest, sömnsvårigheter och ätstörning. Hon har dessutom varit med om upprepade missfall och en obearbetad förlust. En av hennes få vänner under skoltiden dog plötsligt och helt oväntat som 14-åring. Det är först som vuxen Celinda har fått hjälp med att ventilera och diskutera skolkompisens död.

Det här för oss in på det största traumat i Celindas liv, skoltiden i Pargas. Tio år av extrem skolmobbning, såväl psykisk som fysisk. Ingen ingrep.

Mobbades både psykiskt och fysiskt

Celinda Byskata är född i Åbo, men när hon var en liten flicka flyttade familjen till Pargas. De första åren som Pargasbo minns Celinda som fina och hon har enbart goda minnen av sin tidiga barndom. Så fick pappan ett jobb i Moskva och familjen flyttade till Ryssland. Celinda inledde sin skolgång i en finsk skola i Moskva med såväl finsk- som svenskspråkiga skolkamrater. Också åren i Moskva är fina och ljusa. Helvetet brakade lös när familjen återvände till Pargas och Celinda började i trean och var nio år gammal.

- Vi hade morgonsamling och så sa rektorn att ”Nu ska vi hälsa vår nya elev välkommen, hon kommer från Ryssland.” Det var den första missen. Jag blev ”ryssen” från dag ett. Efter det fortsatte det och blev bara värre.

Celinda vill slå hål i myten om att det är de svagare, tystare och mer vingbrutna eleverna som blir utsatta för mobbning.

- Jag var då social, utåtriktad, levnadsglad och lycklig. Jag hade sett fram emot att få börja i ny skola och få nya vänner. Sedan blev allt bara så fel.

Celinda berättar hur hon försökte sitt bästa för att passa in. Det spelade ingen roll vad hon gjorde. Allt var fel. Hon var ful, dum, värdelös, plugghäst och idiot. Varje dag fanns det nya orsaker att mobba Celinda. Hennes kläder och skolsaker gömdes, förstördes och slängdes bort. Celinda blev utestängd från klassrummen eller tvärtom inlåst med pojkar som brottade ner henne och tafsade på henne.

Celinda höll inte tyst om mobbningen. Inte till en början i alla fall. Redan i lågstadiet berättade hon för lärarna och föräldrarna, som var i kontakt med skolan. Men i skolan var budet att mobbning inte förekom. Det var i stället Celinda som var känslig och överreagerade. Till Celinda sa lärarna bland annat att pojkarna nog var kära i henne och att hon skulle strunta i dem.

- I högstadiet blev det riktigt illa, man kan kalla det misshandel. Jag blev en gång nerknuffad från en trappa, gjorde mig illa i armen och fick gå med en metallskena i flera veckor och lära mig skriva med vänster hand. När jag då berättade för en lärare att jag hade blivit skuffad nerför trappan sa läraren att jag måste ha förståelse för pojken som kommer från ett trasigt hem. Det var sista gången jag gick till en lärare. Dit for den tilliten.

Samma pojke hotade upprepade gånger att döda henne. Det här var något en svårt mobbad 14-årig flicka tog på allvar. Celinda minns att hon en enda gång sett den här killen eller mannen i vuxen ålder. Det räckte med att se honom för att få Celinda helt ur balans trots att det hade gått kring 20 år sedan skoltiden.

Förlorade en vän, inget sorgarbete

Under hela den tid Celinda blev mobbad hade hon några få goda vänner som hjälpte henne att stå ut. I åttan i högstadiet dog en av de här vännerna. Dödsfallet var oväntat och ingen visste riktigt hur det hela skulle hanteras.

- Vi fick en gång gå hem till skolkuratorn och dricka te, men det var allt. Efter det blev situationen i skolan ohållbar. Mobbningen fortsatte, men samtidigt var det lite intressant att jag hade känt flickan som dog. Så när det kom elever emot mig i skolkorridoren visste jag inte om de skulle slå mig eller kramas för att låtsas visa empati.

Det sägs att tiden läker alla sår, men i mitt fall finns ärren kvar och är ibland sjukare än såren

Det sista året i högstadiet valde Celinda att gå i en annan skola. Föräldrarna bekostade skolresorna till och från Åbo. Det här var det bästa skolåret. Ingen mobbade henne och hon fick nya vänner.

När det sedan var dags att fortsätta i gymnasiet återvände Celinda till Pargas, dels för att det skulle blivit dyrt och tidskrävande att fortsätta gå i skola i Åbo, dels för att de värsta mobbarna från grundskolan inte fortsatte till gymnasiet. Men tio år av hård mobbning hade satt sina spår. Rakbladen fanns i skrivbordslådan, men eftersom Celinda aldrig varit självmordsbenägen fick de stanna där.

- Det sägs att tiden läker alla sår, men i mitt fall finns ärren kvar och är ibland sjukare än såren.

Celinda har också funderat en hel del kring de ungdomar som inte mobbade, men såg på. Kompisar som umgicks med henne kvällstid i samband med hobbyer, men som inte ens försökte hjälpa henne i skolan.

Problemen fortsätter i Ekenäs

Efter studenten 1997 flyttade Celinda Byskata till Ekenäs där hon började studera företagsekonomi. Hon ville egentligen studera journalistik eller psykologi, men fick höra att hon inte kan skriva tillräckligt bra för att bli journalist och psykologi, tja det var lite skamligt och något för personer som inte själva mår bra.

- Det blev en hel del festande i Ekenäs och väldigt lite skola. Men så träffade jag Conny som var elitidrottare och då lugnade jag ner mig lite.

Celinda gjorde en nystart med sina studier. Hon gjorde sig nästan klar, det återstod bara en bråkdel av slutarbetet, men det blev på hälft och således saknar Celinda en slutexamen. Under de här åren med Conny, innan de fick barn, mådde Celinda tidvis riktigt dåligt, men kunde inte bearbeta sina känslor.

- När man har de riktigt svåraste och mörkaste tankarna och inte får ordning på dem själv ens, är det omöjligt att förklara åt den andra vad som händer i ens inre. Man bara ligger där och gråter eller bara andas. Man kan inget annat.

Celinda kände sig konstig. Hon började äta sämre, sova dåligt och det kom dagar då hon inte ens klarade av att stiga upp ur sängen. Hennes sambo krävde upprepade gånger att hon skulle söka hjälp eller skärpa sig. Celinda valde varje gång att stiga upp och gå på jobb. Med tiden blev hon bra på att hålla upp en fasad och dölja sitt illamående för Conny och alla andra.

År 2003 insjuknade Conny i en tarmsjukdom. Han fick också en allvarlig kronisk leversjukdom och har haft förstadium till cancer.

- Det var några råddiga år, bra och dåliga på samma gång. Men år 2005 fick vi vårt första barn.

Familjen är det viktigaste

De tre barnen är väldigt viktiga för Celinda och Conny. Under årens lopp har de haft upprepade missfall så varje barn har varit en stor gåva. Familjen är viktig för Celinda. Det är barnen och Conny som har fått henne att orka också de perioder hon mått sämre. De är mycket tillsammans och pratar hela tiden med varandra.

För Celindas illamående har inte försvunnit. Tidvis bubblar det upp på ytan. När jag träffar Celinda i slutet av maj (2016) är hon sjukskriven.

- Fast man är sjuk och mår dåligt, är man det inte hela tiden.

Celinda tyr sig också till gamla, bekanta rutiner.

- Jag har blivit bättre på att kanalisera mitt illamående. Jag stiger upp på morgonen, fixar allt klart och för barnen till skola och dagis. Sedan kan jag gå på terapi eller komma hem och vara sjuk och fast ligga i sängen och gråta om jag mår riktigt illa. På eftermiddagen är jag sedan hemma och kan ta emot barnen med mellanmål och sedan gör vi middag, kör barnen till deras hobbyer och så vidare. När de har lagt sig brukar jag också gå och lägga mig ifall jag inte mår bra.

Tids nog kommer Celinda att berätta mera för sina barn, men just nu har hon sagt att hon jobbar hemma med företaget. Hon har också sagt att hon jobbar mindre än andra mammor.

- Jag tror de skulle bli förvånade om jag skulle säga att jag är sjuk, för de uppfattar mig nog som en helt vanlig mamma.

Mera öppen om sin sjukdom

På senare år har Celinda varit mer öppen när folk frågar hur hon mår. Det känns ärligare så. Folk har reagerat olika, men de flesta tycker det är bra att Celinda vågar säga som det är.

- Lite rädd har jag varit för hur mina barns kompisars föräldrar ska reagera. För man läser ibland på nätet där folk undrar om de vågar föra sina barn till ett hem där en förälder är psykiskt sjuk. Men jag tror nog inte att folk som ser mig på stan tänker att ”där går en jättesjuk människa”.

Celinda skrattar. Hon har humor och hon har ett liv med familj där det händer roliga och bra saker hela tiden. Det här är något hon dokumenterar bland annat på Facebook och som hon tar fram de dagar hon mår mindre bra.

Under vintern och våren har Celinda Byskata utbildat sig till erfarenhetsexpert. Hon är expert på sitt liv och på psykiskt illamående. Nu har hon de rätta verktygen att berätta för andra som är i liknande situation. Celinda kan också hjälpa med den byråkrati som är svår att klara av på egen hand om man inte är frisk. Hon har startat en förening tillsammans med andra erfarenhetsexperter och en Facebooksida där hon bland annat delar med sig av sina erfarenheter via en blogg.

Just nu mår Celinda helt okej. Eller riktigt bra, till och från, som hon själv säger.

- I våras fick jag veta att jag har någon form av borderline. Vardagen funkar inte riktigt som den ska, men jag mår i princip bra. Jag äter och sover och håller igång.

- Jag är tillräckligt frisk för att tycka att jag har ett meningsfullt liv, säger Celinda Byskata och avfyrar ett av sina många, fina leenden.

Du kan höra Celinda Byskata i ett Samtal om livet fredagen den 10.06 kl 11.03 och lördagen den 11.06 kl 20.03 i Radio Vega. Programmet finns också på Yle Arenan.

Läs också

Hälsa

  • Läkare som påpekar vikten borde också kunna erbjuda hjälp

    Hurdan hjälp erbjuds den som vill ha hjälp med sin övervikt?

    Många överviktiga berättar att vikten ofta tas upp inom hälsovården fastän besöket gäller något helt annat. Ändå kan det vara svårt att få hjälp när man vill ha det. Hur ska läkarna egentligen göra? Vi frågar specialläkare Milla Rosengård-Bärlund.

  • Träning som är kul!

    Om du hör ordet motion eller träning, vad tänker du på då?

    Om du hör ordet motion eller träning, så vad tänker du på då? Är ordet negativt laddat? Är det skolidrotten där du blev vald sist? Är det blod, svett och tårar eller tråkig träning som aldrig tar slut? Isåfall är det dags att tänka om.

  • Nytt superantibiotikum utvecklas av forskare

    En molekyländring har gjorts i vancomycin.

    Forskare har gjort en molekyländring i vancomycin, ett centralt antibiotikum vid behandling av svåra infektioner, uppger FNB. Enligt forskarna gör den nya strukturen det svårt för bakterierna att utveckla resistens.

  • Ser ditt barn på nätporr?

    Allt yngre barn porrsurfar, vissa blir beroende.

    I Sverige är medelåldern för pojkar att första gången medvetet börja konsumera pornografi 12.3 år. De yngsta som uppger att de sett nätporr går på förskolan.

Nyligen publicerat - Hälsa