Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Stor film om liten prins

Lille prinsen tittar på en bild han fått.
En bild betyder så mycket. Filmatiseringen av "Lille prinsen" bjuder på två olika animationstekniker och en värld av känslor. Lille prinsen tittar på en bild han fått. Bild: Cimena Mondo the little prince

Man behöver inte ha läst Lille prinsen för att förknippa den med bilden en liten pojke som från sin lilla planet blickar ut över en oändlig rymd. En mångbottnad illustration av en text med många undertoner. Brukar det inte vara riskabelt att göra film av den typen av klassiker?

Finns det inte risk för att det blir platt och/eller intetsägande?

Javisst, men jag är glad att Mark Osborne vågade ta risken. Lille Prinsen är nämligen en bedårande film. Varm, vemodig och vacker. Sedan är det en annan femma att den antagligen lämpar sig bättre för vuxna än för barn. Åtminstone nästan.

Ny ramberättelse

I denna franska animation har grundberättelsen försetts med ett nytt ramverk och omgärdas nu av en historia om en liten flicka och hennes mamma.

Handlingen tar sats i ansökningsförfarandet till en prestigefylld skola. En skola som tar in begåvade barn och spottar ut framgångsrika vuxna.

En skola där modern till filmens huvudperson vill se sin dotter. Till vilket pris som helst. För att komma in krävs det bara att man pluggar stenhårt, är systematisk och följer en genomarbetad plan. Vilket innebär ett minutschema som sträcker sig lååångt in i framtiden.

Kompisar finns det tid för nästa sommar. På torsdagar. Mellan klockan 13 och 13.30.

Det som mamman inte räknat med är att den gamle mannen i grannhuset vill ha ett ord med i spelet. Han vill dela med sig av det han lärt av livet innan han lämnar detsamma. Han vill berätta för flickan om pojken han en gång mötte under en nödlandning i Sahara.

Han vill berätta om den lille prinsen.

Flickan och piloten poserar för en bild de själva ämnar ta.
Flickan och piloten poserar för en bild de själva ämnar ta. Bild: cinema mondo the little prince (film)

Gamla teman

Precis som i boken utgör ensamheten ett centralt tema i Irena Brignulls & Bob Persichettis manus. Och i likhet med bokens illustrationer framhäver filmens bildspråk just denna.

Flickans sterila rum och monotona dygnsrytm kontrasteras mot grannens bohemiskt färgstarka villa villerkullatillvaro. Medan den frånvarande pappan varje födelsedag skickar en glaskupa med en byggnad inuti (när man skakar prydnaden snöar det inne i kupan) så slår den pensionerade piloten i grannhuset upp fönstret mot stjärnhimlen.

Och medan den pedantiska mamman organiserar en vardag hon själv inte är närvarande i erbjuder han samtal och gemenskap.

Böcker med formler och ett myller av bokstäver ställs mot talande bilder och poetiska citat ur ett verk som drar mänsklighetens absurda drag till sin spets.

Vi har så bråttom att spara tid – men vad gör vi med sekunderna vi sparat? Vi vill så gärna ha mer av allt utan att egentligen veta varför.

Och alltför ofta missar vi det viktiga eftersom vi har en tendens att se formen framom innehållet.

I sorgligaste laget?

Det säger sig självt att man med Antoine de Saint-Exupérys bok som avstamp svårligen kan skapa en lättsmält komedi eller ett actiondrama, men det är kanske lite överraskande att man här snarare framhävt vemodet än försökt dämpa det.

Men är det så farligt? Gör det något om barn för en gångs skull ser en film som inte förenklar och viftar bort de svåra frågorna och känslorna?

Nej, jag tycker definitivt inte att man skall rygga inför tanken på ett biobesök med en lågstadieelev (åldersgränsen är 7) - förutsatt att man är beredd att diskutera filmen efteråt.

Bra barnfilm är bäst för vuxna

Om ett barn kan behöva diskutera sina känslor efteråt så är det fullt möjligt att även den vuxne behöver en terapisession. För visst sätter Lille Prinsen fingret på många ömma punkter. Ömma i ett prestationsinriktat samhälle där vi allt mer hotar fjärmas från verklig mänsklig kontakt. Med varandra - och med oss själva.

Vad är det för poäng med att rusa fram för att hinna med mer än man klarar av? Vad har man för nytta av det överflöd som finns omkring en om man aldrig urskiljer detaljerna?

Och vad har man för glädje av att vara vuxen om man inte förmår vara herre över sitt liv utan låter system och krav diktera villkoren för det?

Den lille prinsen och räven i en gång av rosenbuskar.
Den lille prinsen och räven i en gång av rosenbuskar. Bild: Cinema Mondo the little prince (film)

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje