Hoppa till huvudinnehåll

Jazzåret 1986

David Murray på scen
David Murray David Murray på scen David Murray

Om 80-talet inom pop och rock var Madonna, Michael Jackson, Prince, Nick Cave och Metallica, vad var det då inom jazzen? Något stort jazzdecennium var 80-talet inte, men nog hittar man väldigt fin jazz också från den här perioden, både av gamla bekanta namn, lite yngre sådana och helt nya förmågor. Det här är en liten tillbakablick utgående från några skivor som kom ut 1986, som jag tycker är representativa för 80-talsjazzen.

Av en eller annan orsak låg många gamla jazzrävar ganska lågt under det här decenniet och gjorde inte särskillt mycket väsen av sig. Men inte alla. T.ex. Miles Davis var mycket aktiv under 80-talet, som för hans del började redan 1979 med albumet The Man With The Horn. Det första livstecknet efter en fem års totaltystnad kring honom.

Miles Davis goes pop

Miles gjorde skivor med jämna mellanrum, skivor som inte bjöd på några större överraskningar, och turnerade flitigt. Han besökte också Finland i två, eller var det kanske tre, repriser. Hans musik var nu mera lättsmält än tidigare, funkig och ofta renodlad pop. En ny och yngre publik fick upp öronen för Miles Davis, mycket tack vare hans versioner av Cyndi Laupers Time After Time och Michael Jacksons Human Nature. Å andra sidan var det många gamla fans som övergav honom p.g.a. den nya inriktningen. I deras ögon och öron hade Miles sålt sin själ för kommersiell framgång. Nu var han inte längre den banbrytande, oberäkneliga, utmanande och lite farliga Miles från de tre föregående decennierna.

Trumpeten och 80-talssoundet

En av skivorna som fick ett positivt mottagande var Tutu. Skivan, som ursprungligen skulle vara ett samarbete mellan Miles och Prince, producerades av Marcus Miller som också skrev merparten av musiken. Soundet på Tutu är väldigt tidstypiskt (trummaskiner och syntar) och idag låter albumet definitivt föråldrat. Men har man överseende med det, kan man njuta av Miles milesiga trumpetspel (sordin hela vägen) på låtar med en skön funkig groove och några fina melodier.

Wynton Marsalis på scen
Wynton Marsalis Wynton Marsalis på scen Wynton Marsalis

Trumpeten och traditionen

Där Miles gjorde sitt bästa för att hänga med i tidens poptempo och -sound, gjorde Wynton Marsalis, trumpetist också han, sitt bästa för att hålla jazztraditionen vid liv. På J Mood får jazzdiggaren som inte klarar av Miles 80-tals jazzpop, akustisk kvartettjazz i trygg och välbekant förpackning. Sofistikerat och suveränt, ibland kanske lite väl akademiskt, trumpetspel av Wynton Marsalis, som ju också har spelat mycket klassisk musik,. Men J Mood är inte någon torr och tråkig skiva utan mycket angenäm och rofylld. Rofylld till att börja med, för precis när man börjar undra om hela skivan kommer att vara så här stillsam hettar det till och kvartetten lägger i högsta växeln.

Ljusa ögonblick och lätta segrar

Trummisen Max Roach är en annan gammal räv som, liksom Miles Davis, var mycket aktiv under 80-talet. Hans huvudprojekt var Max Roach Quartet, som han satte ihop redan i medlet av 70-talet: Billy Harper, tenorsaxofon, Cecil Bridgewater, trumpet och Calvin Hill, bas. Billy Harper ersattes snart av Odean Pope och Calvin Hill lite senare av Tyrone Brown. Under en period i medlet av 80-talet utökade Max Roach kvartetten med en stråkkvartett och kallade sammansättningen Max Roach Double Quartet.

Den här dubbelkvartetten gjorde två album, Easy winners och Bright Moments. Konceptet är lyckat och kombinationen stråk- och jazzkvartett fungerar förvånansvärt bra, bättre än många motsvarande försök. Här är det alldeles uppenbart att musikerna i stråkkvartetten har en genuin känsla för jazzimprovisation och den sväng som förknippas med musiken. Stråkarna låter inte påklistrade utan är en organisk del av helheten.

Se Max Roach Double Quartet, Stuttgart 1990.

Med båda fötterna på jorden

Saxofonisten David Murray hör till de mest produktiva jazzmusikerna på 80-talet, ja, kanske genom tiderna. Det kom skivor på löpande band med olika uppsättningar: trio, kvartett, oktett och storband. Och en och annan duo. Skivorna med World Saxophone Quartet inte att förglömma. Till Murrays bästa skivor från den här tiden hör In Our Style där han spelar tillsammans med trummisen Jack DeJohnette. På två spår är också basisten Fred Hopkins med. Trummor och saxofon alltså. Det låter kanske lite enahanda och variationslöst. Och visst kan det vara det i händerna på någon annan men Murray och DeJohnette lyckas skapa en mångsidig och njutbar helhet, inspirerad och engagerande från början till slut.

David Murray spelar ju faktiskt inte bara saxofon utan också basklarinett, vilket säkert är en av orsakerna till att man som lyssnare inte blir uttråkad. Den andra är Fred Hopkins insats på de två spåren, som ger musiken en lite annan dimension. Jack DeJohnette spelar som vanligt suveränt och t.ex. på den afrikainfluerade Both Feet On The Ground är de två herrarnas samarbete en verklig fröjd för örat.

Cassandra Wilson på scen
Cassandra Wilson Cassandra Wilson på scen Cassandra Wilson

Frisk luft och Cassandra

Fred Hopkins var också med i trion Air, ett av de intressantaste freejazzbanden på 70-talet. Efter en kort paus i början av 80-talet återuppstod trion, nu med Pheeroan akLaff på trummor, under namnet New Air. New Air gjorde två skivor, av vilka Air Show No 1 var den mer lyckade, ja faktiskt i samma klass som de bästa Air-albumen från decenniet innan. Henry Threadgills kompositioner håller den standard man har blivit van vid på album som Air song, Air Raid och Air Time. De är omväxlande, fyndiga och finurliga och trion spelar oerhört tight också med ny trummis. Sockret på toppen är Cassandra Wilson, som medverkar på tre stycken. Hennes sång passar överraskande bra som ett komplement till triosoundet och, i mina öron, hör det här till det bästa hon har gjort.

Du vet vart du skall ringa

Henry Threadgills huvudprojekt vid den här tiden var ändå hans Sextett. Som först var en sextett (med ett t) och senare utökades till en septet men fick fortfarande heta Sextett (nu alltså med ett extra t). Henry Threadgill Sextetts You know The Number, också den från 1986, är en helt annan affär än Air Show No 1: två trummisar, trumpet, trombon och cello. Och Fred Hopkins återigen på bas. Musiken är ett slags täta soundvävnader, ofta i flera skikt på varandra, mycket upprepning och sällan den luftighet som präglade (New) Air. Också i det här sammanhanget är kompositionerna väldigt Threadgillska.

Ur Cassandras synpunkt sett

1986 debuterar Cassandra Wilson också som soloartist på skiva. Point Of View innehåller både standards och låtar skrivna av henne själv, trombonisten Grachan Moncur III (känd från Archie Shepps band) och saxofonisten Steve Coleman, som också spelar på skivan och producerar. En mycket lovande debut med ett funkigt grepp och tilltalande sound med trombonen och elgitarren i en framträdande roll. Jag slås igen av hur fräsch och entusiastisk Cassandra Wilson låter på skivan och spelar den om och om igen. Inget av det ganska trötta och smått uttråkade som präglar hennes sång på många senare album.

Ornette på nya äventyr

Den tredje gamla räven i gänget är Ornette Coleman som, liksom Max Roach, inte heller vilade på gamla lagrar under 80-talet. 1986 möttes den kontroversiella altsaxofonisten och ett av 80-talets stora gitarristnamn, Pat Metheny (det andra var John Scofield), i ett projekt som fick namnet Song X. För mig var den här kombinationen lite överraskande. Jag tänkte mig att Coleman skulle föredra gitarrister med ett råare sound och grepp än Metheny, t.ex. James Blood Ulmer, men det visade sig att Metheny och Coleman kompletterar varandra överraskande bra.

Pat Metheny på scen
Pat Metheny Pat Metheny på scen Pat Metheny

Pat Metheny har inga problem med att hänga med i Coleman-köret och tidvis verkar det som om han, i sin tur, sätter sprätt på Ornette. Basist är Charlie Haden, Ornettes son Denardo Coleman spelar trummor och det gör också Jack DeJohnette. Musiken är skriven dels av Coleman, dels av Coleman och Metheny och låter välbekant Colemansk hela vägen. Och jo, Lana Del Rey var inte först, en av låtarna heter Video Games.

Last Exits tunga artilleri

Ett eller ett par steg vildare och våldsammare än Song X är Last Exits debutalbum Last Exit. I Last Exit, som har kallats en freejazz supergrupp, spelade Peter Brötzmann, tenorsaxofon, Sonny Sharrock, gitarr, Bill Lasswell, bas, och Ronald Shannon Jackson, trummor. På det här live-albumet, inspelat i Paris 16.2.86, spar ingen av de fyra på krutet. Det är tungt artilleri så gott som hela vägen, metalliskt och brutalt, helt kompromisslöst.

Tungt ös alltså och således ingenting för den som är ute efter traditionell jazzsväng, sköna melodier, välavvägda solon. Inget för den nervsvaga. Men nog för den som gillar högljud, överljud och oljud. 1986 kom också Sonny Sharrocks soloalbum, Guitar, där man kan höra Sharrock ensam med sin gitarr, ibland överdubbad, ibland inte. En helt annan historia än Last Exit.

Snö, ljud och ursinne

Var Sonny Sharrock USA:s Raoul Björkenheim? Mycket gemensamt har de här två gitarristerna nog men vi måste väl ändå vända på steken för Sharrock kom först. Raoul Björkenheim, Finlands Sonny Sharrock alltså. Hur som helst, 1986 spelade Björkenheim i Edward Vesalas Saund And Fury och musiken finns förevigad på albumet Lumi som spelades in i juni samma år. Jag kan bara komma på en annan lika spännande och personlig inhemsk sammansättning som Saund And Fury från det här decenniet, nämligen Krakatau, Björkenheims eget band alltså. Men eftersom Krakatau inte gav ut någon skiva 1986 är det Vesala som får äran att representera den inhemska jazzen här.

Liksom några andra av de album jag har tagit upp i den här artikeln, hade jag inte hört hela Lumi innan jag började sondera i 80-talsjazzen. Visst är det ett fint album, värt alla de lovord och rosor det tilldelats. Musiken låter väldigt nordisk, väldigt finsk, väldigt snö. Det här gäller främst de långsammare styckena som ofta är sorgmodiga och meditativa, t.ex. The Wind, Third moon och, inte helt oväntat, Frozen Melody eller titelspåret Lumi. Men inte allt. Inte Calypso Bulbosa eller Camel walk, inte heller Fingo, trots att den är en tango. I dem är vi närmare ekvatorn och tempot ett annat.

Nils Petter Molvaer på scen
Nils Petter Molvaer Nils Petter Molvaer på scen Bild: Public Domain Nils Petter Molvær

Fjordjazzens pionjärer

Sist men inte minst norrmännen. Bandet hette ursprungllgen Arild Andersen/Jon Christensen Quintet men omdöptes snart till Masqualero. Masqualero verkade från 1983-91 och hann göra fyra album, det andra i ordningen, Bande À Part, på ECM Records 1986. Andersen och Christensen var vid det laget redan ECM-veteraner och egentligen också pianisten Jon Balke som spelade i Andersens kvartett på albumet Clouds In My Head redan 1975. Fem år yngre än Balke och betydligt yngre än Christensen och Andersen var saxofonisten Tore Brunborg och trumpetisten Nils Petter Molvaer , båda födda 1960.

Bande À Part är en fin helhet som, på samma sätt som Edward Vesalas Lumi låter finsk, låter väldigt norsk. Utöver det norska hör man ekon av Miles Davis och Wayne Shorter och nog kan man ju anta att Masqualero tog sitt namn från Shorter-stycket med samma namn. Alla utom Tore Brunborg har bidragit med kompositioner, fina sådana. Men om jag får välja en favoritkompositör bland de tre, väljer jag nog Jon Balke, som också senare har skrivit väldigt spännande musik. Med perspektiv på hur den norska jazzen, också kallad fjordjazz, senare kom att utvecklas, får man på Bande À Part ett smakprov på vad och vilka som kom att inspirera yngre musiker.

Kolla in Niels Petter Molvaer Band, Tbililsi 2013:

Miles Davis på scen
Miles Davis Miles Davis på scen Miles Davis

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje