Hoppa till huvudinnehåll

Scenkonstnären Lisa Lie söker frihet i det ofattbara

lisa lie, woodland games
Om man vill döda tid kan man bara slänga in den i en sopsäck och krossa den med en vedklabb, åtminstone i Lisa Lies Woodland Games. lisa lie, woodland games Bild: Christopher Senn hangö teaterträff

I monologen Woodland Games är fantasin och galenskapen lika verkliga som träden i skogen. Den norska scenkonstnären Lisa Lie gästade Hangö Teaterträff i sommar.

Vad är verklighet, egentligen? Det frågar sej den norska skådespelaren, scenkonstnären och regissören Lisa Lie i föreställningen Wodland Games, som hon spelade under Hangö Teaterträff i år.

Den drömlika föreställningen suddar ut gränserna mellan sanning och fantasi. Scenen är en skog där träden hänger upp och ned från taket och kastar långa skuggor på alla sidor, medan vågor av björkdoft och mystik sköljer över publiken.

Det är en väldigt humoristisk och rolig monolog. Eller standupshow eller kabaré. Eller kanske något helt annat, där Lies karaktär som en slags reptilvärdinna eller shamankvinna lotsar oss genom trollskogen.

Konst behandlar ofta gränsen mellan verklighet och galenskap. En stor del av teater, film och litteratur upprepar ändå ett visst mönster på hur vi är vana att se världen - hur vi vill se den. Woodland Games är något helt annat. Texten erbjuder många olika verklighetsförståelser, med början i reptilteorin om att den brittiska kungafamiljen egentligen är ett gäng reptiler.

Fantasi kontra galenskap

Då jag träffar Lisa Lie under Hangö Teaterträff undrar jag vad hon tycker om att vi kulturellt är så låsta vid kopplingen mellan fakta, verklighet och sundhet. Varför tror hon att drömmar och fantasier så lätt associeras med galenskap?

- Det finns saker som vi vet och känner till och kan vara säkra på. Sen finns det andra saker som vi inte kan vara säkra på.

Hon säger att hon inte är relativist, allt är inte relativt. Men när man ser på verkligheten som helhet har den allt det här inom sej. Verkligheten innehåller lust, drömmar och fantasier.

- Det finns saker som händer bara i mitt huvud som du inte kan se, men de är ändå delar av samma verklighet. Om vi ser på verkligheten i en lite större skala är det inte av så stor betydelse ifall mina drömmar är sanna, eller ifall en viss teori är sann. Vi måste bara erkänna att de existerar inom samma verklighetsramar.

I hennes monolog är inget mer sant än något annat, det är alltså inte en kamp mellan naturvetenskaper och esoterism eller surrealism. Det handlar om att lägga allt i samma skala, vilket gör det hela ganska absurt. Så är det inte nödvändigtvis i verkligheten, men Lie har valt att understryka ett slags tillstånd av flow. Att ta den egna upplevelsen på allvar, att komma närmare den uppfattade verkligheten.

Var upplever du att gränsen mellan fantasi och galenskap går?

- Det finns ingen gräns. De två glider hela tiden in i varandra. Det beror också på vem det är som upplever. Kanske om man totalt tappar kontakten till vad som är sant eller falskt, om man inte kan hålla i sär drömmar och verklighet. Förstås sker drömmarna som en del av det verkliga livet, men vi delar inte dem med andra, åtminstone inte på samma nivå. Kanske på någon annan nivå.

Inga oskyldiga symboler

Formen i Woodland Games bygger på att de bilder som existerar i drömmar och i galenskap härstammar från samma symboler som också finns i den konkreta fysiska värld vi lever i. Enligt Lie påverkar de här bilderna oss mycket mer än vi är medvetna om.

Då vi konstant upprepar vissa berättelser, sagor och myter, är de långt ifrån oskyldiga, menar Lie. De formar vår uppfattning av verkligheten, om roller, rollmodeller, hur vi förväntas bete oss, vad som är bra och vad som är dåligt, vad som över huvudtaget är möjligt. I det stora hela tonas den här biten ofta ner, vi bombarderas av symboler som refererar till myter och sagor och det undermedvetna - och det spelar med våra sinnen. Samtidigt tror vi att det inte har så stor betydelse.

- Men det har enorm betydelse, säger hon.

lisa lie, woodland games
"Ibland förstår man inte - och det är en underbar plats att hamna på" säger scenkonstnären Lisa Lie. Woodland Games spelades på Hangö Teaterträff den 11 juni 2016. lisa lie, woodland games Bild: Christopher Senn Hangö teaterträff

Lie har valt att kasta om de här bilderna, för att exponera oss för den andra sidan. Den vi inte kan bli medvetna om ifall vi aldrig stannar upp för att reflektera. När vi vrider och vänder på saker kan vi plötsligt se sprickorna, fogarna och sambanden.

- Det här sambandet hör inte hemma här, vad är det som ska finnas där, varför återkommer vissa samband? Varför pekar samma associationer alltid mot någonting? undrar Lie.

- Vissa grejer används för att kontrollera samhället och kontrollera mänskan. Klart vi måste hitta sätt att leva tillsammans och då behvös också kontrollmekanismer, men det är bra att vara medveten om dem. Inga samtal och inga handlingar är nånsin oskyldiga.

Att se det vi kan se

Är det ens möjligt att drömma eller fantisera bortom den existerande diskursen eller de existerande symbolerna?

- Jag tror det, eftersom de hela tiden förändras. Vad som är möjligt förändras hela tiden. Som då mänskor började se UFO:s, det var på grund av att den tekniska utvecklingen hade gått så långt att det var möjligt att föreställa sej något sådant. Det var inte otroligt längre. Före det kunde en liknande upplevelse ha varit att Jungru Maria uppenbarade sej för någon. Ännu tidigare var det någon annan gud. Möjligen finns det något fenomen i hjärnan eller i naturen som framkallar det här. Vi vet inte vad det är exakt, men det har gjorts en hel del forskning i ämnet. Vad vi ser är relaterat till vad som är möjligt. Vad kan vi se?

Mänskans hjärna fungerar så att om man ser något som man absolut inte har någon referens till, är det omöjligt att förstå det. Man ser det inte. Lie berättar att hon själv haft en sådan upplevelse en gång.

- Jag blev så glad och förbluffad över att jag inte alls förstod vad det var jag såg. Jag hade inget sätt att förhålla mej till det.

Det var en sommardag och hon satt ute och åt då hon vände blicken neråt. Där i hennes famn låg en rand av damm i en rak linje, samt en boll med en pinne som stack ut och vibrerade.

- Det varade bara i en bråkdelssekund, men under den bråkdelssekunden kände jag mej så fri, eftersom jag inte hade någon aning om vad det var jag tittade på. En känsla av intensiv lycka för att det finns en sådan frihet i att uppleva något som man absolut inte kan placera in i tidigare referenser eller upplevelser.

Senare förstod hon att det var huvudet av en stor gräshoppa som troligen hade bitits av av en fladdermus som flygit över henne, huvudet hade sedan fallit ner och rullat över hennes ben och lämnat en rand av damm bakom sej och nerverna ryckte fortfarande i en av gräshoppans antenner.

Lie talar om den här avgrunden eller glappet mellan de saker vi förstår, som en plats av frihet. Vi är fria ända tills vi känner igen oss igen och återgår till det inrutade systemet där allting har en förklaring. Hon tror att det är bra att vara medveten om att finns ett inrutat system som vi konstant använder oss av.

- Men ibland faller man över kanten, ner i avgrunden. Ibland förstår man inte - och det är en underbar plats att hamna på. Det är vad jag försöker göra med min konst, en av drivkrafterna för mej.

Alternativa verkligheter

I den här föreställningen arbetar hon bland annat med tanken om initiering. Hon har inspirerats av mystikerna Gurdijeff och Ouspenksy som menar att initieringen går ut på att den som blir initierad utsätts för att olika verkligheter gnuggas emot varandra, ända tills personen börjar ifrågasätta den verklighet som hen hade till att börja med. Man får helt enkelt flera alternativ, som inte nödvändigtvis är mer sanna eller falska än det man började med. Man erbjuds flera nivåer av sanning.

- Det finns mycket frihet i det också. Om man endast tror att allt går att se med ögonen och är beroende av naturlagar, är man frånkopplad från verkligheten.

Det är alltså inte längre galenskap det handlar om, utan om att se saker tydligare. Det betyder inte nödvändigtvis att man landar någon helt annanstans, utan det kan vara en annan synvinkel, en annan referenspunkt. Man blir fri att se saker som de är.

- Det är svårt för oss att se saker som de är, eftersom vi har så mycket information i våra hjärnor, som konstant vill placera allting i olika fack. Jag är tacksam över att jag ibland via mitt jobb kan komma utanför det här systemet, det är egentligen det jag letar efter hela tiden.

I augusti uppmärksammar Svenska Yles kulturredaktion relationen mellan konst och psykisk ohälsa i form av artiklar, essäer, podd och den 25 augusti ordnar Radioteatern evenemanget Lappviken - röster ur själarnas rum i Helsingfors.