Hoppa till huvudinnehåll

Vad händer med kulturjournalistiken när tidningshusen skär ner?

Ett collage av kulturartiklar ´, samt intervjuobjekten Riko Eklundh, Sofie Stara och Peeter Sandström.
Riko Eklundh, Sofie Stara och Peter Sandström talar kulturjournalistik. Ett collage av kulturartiklar ´, samt intervjuobjekten Riko Eklundh, Sofie Stara och Peeter Sandström. Bild: Yle kulturjournalistik

- Jag är orolig för den allmänna tonen som hävdar att kulturen inte är så viktig, och att den tonen på allvar också ska flytta in i samhället, säger Österbottens Tidnings kulturjournalist Sofie Stara, när svenska.yle ber henne kommentera konstfältets oro för den finlandssvenska kulturjournalistikens framtid.

Det är Skådespelarförbundet och Författareföreningen som i ett ovanligt gemensamt upprop har tagit upp frågan, med tanke på KSF Medias pågående samarbetsförhandlingar.

Redan tidigare har de fast anställda kulturjournalisternas antal i Svenskfinland minskat radikalt på bara några få år, men att det finlandssvenska konstfältet reagerar just nu handlar om att ”det kändes viktigt”, som Finlands Svenska Skådespelarförbunds ordförande Riko Eklundh formulerar det.

- Skulle det handla om oss skulle det kännas hemskt om ingen skulle bry sig.

Samtidigt är frågan allt annat än ny.

När fria skribenten Tatjana Brandt kommenterade kritikernas position i radioreportaget ”Vem är rädd för kritikern” tidigare i år, handlade mycket om att många slutar eftersom ”det inte längre är möjligt att få det att gå ihop ekonomiskt som frilans”.

Och det handlar inte bara om frilansarna. De finlandssvenska tidningshusen har skurit ner antalet fast anställda kulturjournalister med hård hand.

I Åboland anställde Åbo Underrättelser ingen ny kulturjournalist när Bror Rönnholm gick i pension, kritikerverksamheten sköts där helt och hållet på frilansbasis. På HSS Media har kulturredaktionen skurits ner från fyra årsverken till tre.

- Men vid sidan av dem hade jag tidigare ytterligare två kolleger som med jämna mellanrum skrev om kultur och som jag kunde diskutera kulturbevakning med, säger Sofie Stara.

Nu oroar sig konstfältet för att den utvecklingen får en fortsättning också på KSF Media.

”Kulturjournalisterna får inte bli färre”

”Litteraturen, teaterkonsten och journalistiken lever i en sorts växelverkan med varandra och en kraftig nedskärning av årsverken inom tidningshusen kan få mycket negativa konsekvenser för hela det svenskspråkiga kulturfältet”, står det i uppropet. ”Vår oro för kulturjournalistiken och dess framtid är därför påtaglig. De journalister som bedömer, analyserar och skapar intresse för konst och kultur får inte bli färre eller tystna”, konstateras det i Skådespelarförbundets och Författareföreningens gemensamma upprop.

Det här är för all del någonting som inte bara gäller huvudstadsregionens tidningspress. Talar man mångfald är det i allra högsta grad viktigt att de såkallade gräsrötterna uppmärksammas, och där har de lokala medierna ett stort ansvar.

På Österbottens Tidning har Sofie Stara jobbat som kulturjournalist i ett decennium, och hon har märkt att tiden allt mer sällan räcker till för mera djuplodande reportage.

- Det är synd, för det är ofta de som våra läsare reagerar mest på. Och det som också är viktigt att komma ihåg är att de människor som är intresserade av kultur faktiskt är väldigt intresserade.

Också Tatjana Brandt vill lyfta fram hur viktig konstkritiken är för samhället.

- I konsten möts allt vårt tänkande i en otroligt dynamisk och dramatisk smältdegel, och för att det här ska nå ut i samhället och börja verka och förändra och bryta ner och bygga upp så krävs det en kritik som är konsten värdig.

”Sura reaktioner när vi inte är på plats”

När det gäller gräsrötterna anser också Sofie Stara att lokalmediernas ansvar är enormt. ”Alltid när vi inte finns på plats när något händer får vi sura reaktioner, fast alla nog förstår att vi inte kan vara överallt”, konstaterar hon – ett bevis på att kulturbevakningen är oerhört viktig.

- Och det handlar ju inte bara om enskilda evenemang. Ta exempelvis processen att göra Jakobstad till Finlands första fristad för förföljda författare och konstnärer, allt som bubblar under den konservativa ytan, att synliggöra sexism och andra uttryck för förakt som florerar. Det finns massor för kulturjournalistiken att lyfta fram, och det har betydelse att det görs, att kulturjournalistiken också vågar gå mot strömmen och lyfta upp saker till diskussion.

- Kultursidorna möjliggör också en opinionsbildande journalistik som inte ska underskattas när det gäller att vara just angelägen för läsarna.

Om det finns starka argument för varför konstkritik är viktig, finns det också många för varför det behövs fast anställda kulturjournalister.

- Det är viktigt för en kontinuitet i bevakningen, också för interna samtal om prioriteringar, att det finns någon på redaktionen som ansvarar för kulturen, konstaterar Sofie Stara.

”Det behövs tillräckligt många olika röster”

Konstfältet brukar offentligt reagera på kulturjournalistik mest när man vill kritisera eller diskutera det innehållsliga. Att man nu så brett har gett sitt stöd för en bred kulturjournalistik, tyder på att det idag råder en exceptionell oro för framtiden.

- Det stämmer, konstaterar författaren Peter Sandström, som är ordförande för Finlands Svenska Författareförening.

- Det råder en oro för att kritiken ska bli fattigare eftersom färre skriver kritik, och de frilanskritiker som ännu är aktiva verkar få allt sämre villkor. Och som författare upplever jag att mångfalden är oerhört viktig, det behövs tillräckligt många olika röster.

Just det streckar också Tatjana Brandt under, vikten av ”tillräckligt många röster”.

Varför det?

- Jamen litteraturen handlar inte bara om att det skrivs, det handlar också om växelverkan, med respons och synlighet, konstaterar Peter Sandström.

I klartext; det är via kulturjournalistiken och konstkritiken som ett samtal om litteraturen, och konsten överlag, kommer igång.

Tatjana Brandt resonerar vidare:

- Det är genom kritiken som konstens kunskap förs in i en mer allmän diskussion, den fungerar som en öppning för att det vilda och rika och viktiga tänkandet och skapandet som sker inom konstvärlden också når in i den offentliga diskussionen, så att den diskursen börjar leva och förändrar vårt samhälle.

- Utan kritik går det vattentäta skott mellan världarna och det är illa för samhället. Vi behöver ett torg, demokratins urplats, och det är viktigt att konsten finns med som diskurs på den platsen. Annars blir samtalet trivialt och korkat och kanske också farligt.

Vad som händer på KSF Media återstår att se, och både Peter Sandström och Riko Eklundh medger att man inte räknar med att det gemensamma uppropet ska kunna påverka händelsernas förlopp.

På KSF Media, som på finlandssvenskt håll ger ut tidningarna Hufvudstadsbladet, Västra Nyland, Östnyland och Hangötidningen, har den gemensamma kulturredaktionen idag nio årsverken, som tio journalister delar på.

Artikeln har modifierats den 17.6.2016 kl. 17.15.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje