Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Machoman med stenåldersideal

Brottaren Michael Majalahti poserar i bar överkropp under filminspelning.
Man söker kvinna. Showbrottaren Michael Majalahti längtar tillbaka till stenålderns klara könsrollsmönster. Brottaren Michael Majalahti poserar i bar överkropp under filminspelning. Bild: Pirkanmaan elokuvakeskus spandex sapiens, michael majalahti

Spandex Sapiens är en dokumentär om en mans kamp för att hitta sin plats i showbrottarvärlden. Men det är inte bara han som har det svårt - åskådaren får kämpa hårt för att försöka förstå vad regissören är ute efter.

Oskari Pastilas dokumentär Spandex Sapiens inleds i tre olika etapper. Allra först får vi ta del av ett citat om kärlek och frihet - levererat i form av en voice over mot en svart bakgrund.

Därefter följer lösryckta bilder av en man som styrketränar på en travbana, varvat med bilder av en ståtlig fasan som malligt spatserar omkring i sanden.

Efter detta tar förtexterna vid. Ett Marvel-inspirerat kollage av bilder som tecknar fram bilden av en mobbad pojke som börjar träna för att slutligen likt Hulken spränga alla fysikens gränser.

Snyggt och effektivt. Men vad händer sedan?

Ett myller av intryck

Inledningens tecknade sekvens introducerar huvudpersonen Michael Majalahti. En snart fyrtioårig man som är uppvuxen i Kanada, men som på 90-talet flyttade till Finland där även hans frireligiösa föräldrar bor.

Här erbjuds många ändor att börja nysta i: mobbningen, det religiösa arvet och livet mellan två kulturer. Men vad händer? Ingenting.

Och samtidigt alldeles för mycket.

Pastila nystar nämligen aldrig upp några trådändor utan fortsätter istället att i rask takt kasta ut nya. Vi möter den transsexuella brottaren Jessica Love och får en inblick i Michaels haltande relation till - och syn på - kvinnor.

Vi följer med på underliga filminspelningar, konfronteras med laddade kyrkobesök på den finska landsbygden och reser på brottarbesök till Japan. Och så får vi förstås se spåren av sammandrabbningarna.

En nerblodad Michael Majalhati med ett något större pannband än Rambo.
Michael Majalahti med ett pannband som är snäppet bredare än Rambos. En nerblodad Michael Majalhati med ett något större pannband än Rambo. Bild: Pirkanmaan elokuvakeskus spandex sapiens, michael majalahti

När männen var män och kvinnorna kvinnor

Om det är svårt att reda ut begreppen i anslutning till vad det är som driver Michael och vilken relation han har till den egna bakgrunden så är det betydligt lättare att se vilken typ av könsfördelning han vurmar för. Det skall vara raka rör och tydliga budskap.

Eller för att uttrycka det klart: män skall ha stora muskler, kvinnor stora bröst.

I ringen gör man upp om vem som är starkast och senast där skall kvinnan kuvas, sättas på plats. Utanför ringen kan hon sättas på.

Men det faktum att Michaels ärkerival Jessica Love är en transsexuell person gör bilden suddig - driver man med könsrollerna genom att accentuera dem, eller?

Den transsexuella showbrottaren Jessica Love (t.v) deltar i Pride-paraden.
Michaels ärkerival Jessica Love (t.v) varvar brottning med Pride Den transsexuella showbrottaren Jessica Love (t.v) deltar i Pride-paraden. Bild: Pirkanmaan elokuvakeskus spandex sapiens, jessica love

Besynnerligt fängslande

Trots att förvirring och irritation präglar den emotionella biten av filmupplevelsen så kommer man inte ifrån att delar av innehållet är fängslande medan bildspråket tacknämligt försöker spränga de traditionella ramarna.

Här blandas diskbänksrealism med enkla symboler och utstuderade slow motion-sekvenser. Här varvas vardagliga dialoger med framtidsvisioner höga på testosteron.

Tankarna går osökt till såväl Mickey Rourkes comebackfilm The Wrestler (planschen syns på en vägg i dokumentären) som den inhemska Lordi-dokumentären Monsterimies.

Monstermän och machon

Faktum är att Lordis Tomi Putaansuu och Michael Majalahti har många likheter - de är utpräglade showmän som med hjälp av sina yttre attribut ger upphov till starka känslor. Och den ruggiga imagen till trots verkar de vara snälla söner med en nära relation till det trygga barndomshemmet.

Och någonstans på vägen slår trygghetsaspekten rot i mitt bakhuvud. För visst måste väl det hela handla om en osäkerhet, ett behov av att bli sedd och accepterad. Av någon.

Naturligtvis är det lite synd om Michael och hans vänner, men starkast känner jag ändå för alla de barn som av någon obegriplig anledning tillåts ta del av wrestlingmatcherna. Barn som nyfiket suger i sig de iscensatta påhoppen. Såväl de fysiska som de verbala.

Showvärdet må vara högt, men det är också priset. Det som utkrävs i form av skadade kroppar. Och själar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje