Hoppa till huvudinnehåll

Filosof Mari Lindman: Semestern blir en sorglig dröm om ett annat liv

Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran.
Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran. Bild: Sebastian Bergholm/Yle filosof,mari lindman

Hur vi talar och tänker på semestern visar på klassamhället och på våra drömmar om ett annat liv.

Det är semestertider. Sol och bad eller regn och snålblåst – och melankoli. Varje år läser jag en massa kolumner som handlar om semestermelankoli. Och inte är det bara kolumnerna, det är hur människor talar. ”När har du semester?” – en öppning mot ett samtal som ofta går ut på att stava ut hur kort sommaren är och att det snart är dags att jobba igen.

Vad handlar den här melankolin om, egentligen? Kanske tänker man att den bara uttrycker en form av tomt prat som håller igång samtalet på en artig och lagom opersonlig nivå: att prata om semestrar är ett tryggt territorium (givet att den andra nu råkar vara lyckligt lottad och har semester). Men jag är inte helt säker på om semestermelankolin är bara allmänt prat.

I semesterladdandet räknas olika projekt upp. Böckerna, det händiga fixandet, resorna. Eller icke-projekt. Drömmen om lata dagar, att göra ingenting, eller att göra saker, pyssla på utan press och utan rädsla för att göras överflödig i nästa samarbetsförhandling.

Semesterdrömmen

Semestern framstår som en dröm också på ett annat sätt. Att ha en betald semester har börjat bli ett privilegium. Många som jobbar – kanske via bemanningsföretag – har ingen rätt till semester alls, utan får lov att knega på. Detta är ett faktum för de flesta studerande.

För den arbetslöse kan semesterns lediga tid hägra som en utopi i kontrast till den ”lediga” tiden som ofta upplevs som ett tvång. Att vara arbetslös tror jag för många människor är att varken kunna uppleva att du är fri och ledig eller att du är upptagen och sysselsatt.

Bland de som har semestrar odlas som sagt ofta den där semestermelankolin. Kärnan i den melankolin är, tror jag, att semestern är ett andningshål, en zon för drömmar och fantasi. Den lediga tiden blir ett slags projektionsyta för vad man ser som vitalt och viktigt. Samtidigt, och kanske precis därför, blir semestern lätt ännu en form av hetsig prestation, där familjemedlemmar ska sysselsättas på olika vis och tiden ska maximeras.

Alla har inte råd

Finland är i högsta grad fortfarande ett klassamhälle. Semestrandet gör det här smärtsamt uppenbart, när det gäller vem som har råd att resa och skicka barnen på olika sommaraktiviteter.

Men tillbaka till melankolin. Att tid är något att förvalta är ingen dålig sak. Att uppmärksamma tidens begränsadhet kan vara ett sätt att komma ihåg vad vi på riktigt ser som meningsfullt och värt att ägna oss åt. Även om semestermelankolin – semestern är så kort, etc. – uttrycker en medvetenhet om det här, är den kanske också ett sätt att fly den medvetenheten genom att tidens gång, istället för att vara existentiellt hisnande, trubbas av till en trött kliché.

Sommaren regnar bort, och så börjar en stressig höst åter – sådant är livet, vad kan man annat än att försöka njuta av stunden när den flyktigt ilar förbi? Typ så.

När jag hör den här semestermelankolin slår det mig hur oändligt sorglig den är. Inte bara vardagligt småpratande (det är faktiskt inte alls något fel med småprat), utan riktigt deprimerande när den är en riktig inställning. Nämligen: tanken att du under 11 månader om året är inspärrad i livets realiteter, vardagens lunk, arbetets plikter. Och sedan blir den där ena månaden ett hål – priviligierat hål numera – för att drömma sig bort eller åtminstone en välbehövlig paus för att andas lite.

Semestern som skyddad zon

Det som gör mig ledsen är att semestermelankolin är så normaliserad att den just ter sig som ett utslag av verkligheten själv. Livet ÄR sådant att vi jobbar och vi semestrar. Livets merpart domineras av realiteter, och under fyra veckor – om vi har jävligt mycket tur och framgång kan vi unna oss lyxen att hamra på verandan eller försjunka i en bok.

Har vi inte gett upp något väsentligt när det klentrogna budskapet ”drömma kan man ju alltid…” verkar vara ett uttryck för en djup sanning? När verkligheten, verkligheten med stort V, är att avstå, jobba, och när semestern alltid är dömd att vara flyktig. När semestern redan när den firas krymper ner till ett melankoliskt minne, en dröm om ett annat liv.

Bakom och intvinnad i retoriken om drömmar om lata dagar och kreativa projekt finns det som utan tvivel kvarstår som ett skriande behov som de allra flesta av oss har av att ha semester. Att ha ledigt. Att koppla bort jobbet. Att sätta jobbets krav åt sidan.

Jag känner många människor som av olika orsaker inte har haft semester på flera år och som håller på att gå sönder. Jag känner också många som varje år inför semestern oroar sig för att telefonen ska ringa och olika jobbsaker måste tas itu med. Kort sagt – allt fler ser det som viktigt att skydda den lediga tiden från inkräktande från jobbet. Här blir det fullständigt begripligt att semestern blir en egen, skyddad zon som man värnar om att bevara som just fri, ledig tid.

Kampen om tiden

Den melankoliska retoriken om semester får det kanske att verka som om kampen om tiden – kampen om arbetstiden – för alltid är över: vi får finna oss i att njuta av de futtiga veckor vi har, och sedan är det bara att streta på som vanligt. Men det här stämmer inte. När människor håller på att gå sönder för att de inte haft semester på flera år, eller när människor oroar sig för att jobbtelefonen ska gå het under semestern är det tydligt att det finns tidsrelaterad ångest och oro som pyr under ytan.

Kampen om tiden är inte avgjord. Att arbetslivet är en ingrodd del av hur vi lever säger inte att saker går att ändra, att vi kan leva annorlunda.

Text: Mari Lindman, filosof.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje