Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: En midsommarnattsdröm om en bättre värld

Minna Suuronen som Titania i Ryhmäteatteris uppsättning av En midsommarnattsdröm.
En älvdrottning ( Minna Suuronen) omgiven av sitt hov. Minna Suuronen som Titania i Ryhmäteatteris uppsättning av En midsommarnattsdröm. Bild: Tanja Ahola Ryhmäteatteri,en midsommarnattsdröm,Minna Suuronen

Hur skulle världen se ut om vi lite oftare lät våra drömmar diktera riktingen? Avgjort bättre, antyder Ryhmäteatteri i sin uppsättning av Shakespeares kärlekskomedi En midsommarnattsdröm.

På Sveaborgs sommarteater råder de magiska fantasilekarna bot både på infekterade parrelationer och osunda samhällsfenomen.Men så har det ju också alltid vilat ett stråk av prefreudiansk människosyn över den här invecklade relationskomedin.

Normerna och den patriarkala samhällsordningen i hertig Teseus Aten står i skarp kontrast till de anarkistiska turerna i skuggvärlden utanför och i Esa Leskinens regi liknar hertigens Aten förstås i allra högsta grad också vårt eget samhälle.

Bland finansmän, hipstrar och vanligt folk

Robin Svartströms självbelåtna Teseus för osökt tankarna till Finlands mest extravaganta finansman. Teseus yvs över sitt senaste kap, en kvinna, och i Minna Suuronens tolkning ter sig den besegrade amasondrottningen Hippolyta också mest av allt som en statussymbol, en societetsdrottning som förgäves försöker dränka sin frustration i ett stadigt salongsrus.

Lägg dessutom till en maktfullkomlig far som hanterar dottern som sitt kapital, en handfull hipstrar och överklassbrats som inte riktigt vet vad de vill och en skara hantverkare som av den brokiga sammansättningen att döma representerar alla nyanser av folkets breda lager och samhällspaletten är klar.

Hantverkarna i Ryhmäteatteris uppsättning av En midsommarnattsdröm.
Hantverkarna förbereder en egen teaterföreställning i Shakespeares En midsommarnattsdröm. Hantverkarna i Ryhmäteatteris uppsättning av En midsommarnattsdröm. Bild: Tanja Ahola Ryhmäteatteri,sveaborgs sommarteater

I det här samhället lever alla inom sina egna avgränsade revir men i skogen utanför Aten råder helt andra spelregler.

Älvornas rike är tummelplatsen för allt det som rationalitet och medvetande förträngt. Där rubbas alla sociala hierarkier samtidigt som magiska trollörter får de förblindade att se sina liv i nytt ljus.

Åtminstone om man förenklar det en smula - och det är precis vad Ryhmäteatteris uppsättning gör.

Shakespeares komedi är nämligen ett riktigt snårigt bygge där de olika parallellverkligheterna och spegelbilderna går in i varandra med hjälp av både folklore och antik myt samtidigt som pjäsen rent konkret också reflekterar samhällsordningen under Shakespeares egen tid.

Men i moderna tolkningar är det svårt att få alla infallsvinklar att rymmas under samma tak, än mindre att göra något vettigt av dem.

Och på något plan kan man väl tycka att Esa Leskinen har valt den enklaste vägen.

Det är inte särdeles svårt att applicera moderna, igenkännbara attribut på Shakespeares klassamhälle och så mycket längre än till ett rätt givet statement leder greppet inte heller här. Men så har ambitionen knappast heller varit att djupanalysera samhället utan att peka på den uppenbara bristvaran i det.

En hyllning till fantasin och kärleken

Ryhmäteatteris uppsättning är nämligen ett försvarstal för kärleken, konsten och andra så kallat mjuka värden som inte direkt kan mätas i vinster och dividender. Ett tema den delar både med fjolårets Farliga förbindelser och de föregående årens dramatiseringar av brittiska barnboksklassiker.

Och även om Kesäyön uni väl främst är tänkt för en vuxen publik är det nog fantasielementen som fungerar bäst också i år. Visualiseringen är nämligen överdådig, så praktfull att den nästan går till överdrift ibland.

När älvskogsmiljön etableras för första gången sker det med en estetik vi vanligtvis förknippar med påkostade musikalproduktioner: strålkastarljus , rökridåer och pompösa musikeffekter.

Men sådant går det snabbt inflation i. Roligast är visualiseringen nog när scenografen Janne Siltavuori och dräktskaparen Ninja Pasanen i stället låter fiffigheten råda.

En lejonman av gula hushållshandskar imponerar långt mer än alla påkostade tekniska effekter och ludna älvbringor förfelar ju aldrig sin verkan ...

En konsekvent genomförd spegelvärld

I Ryhmäteatteris version är nämligen inte bara Teseus och älvkungen Oberon samt Hippolyta och älvdrottningen Titania två sidor av samma mynt. De flesta av de övriga rollerna har också parallella identiteter i det medvetnas och omedvetnas spegelvärldar.

Sari Mällinen och Robin Svartström som Puck och Oberon i Ryhmäteatteris uppsättning av En midsommarnattsdröm.
Sari Mällinen och Robin Svartström som Puck och Oberon. Sari Mällinen och Robin Svartström som Puck och Oberon i Ryhmäteatteris uppsättning av En midsommarnattsdröm. Bild: Tanja Ahola Ryhmäteatteri,kesäyön uni,Sari Mällinen,Robin Svartström

Sari Mällinen gör en dubbelroll som Teseus spattiga ceremonimästare Filostrat och Oberons rumpnisseliknande assistent Puck medan de atenska hantverkarna också dyker upp som pastelljuva älvor i sagans parallellrike.

Nåja, ljuva är kanske en överdrift ... De robusta hantverkarna i skira, urringade tylldräkter anspelar på Shakespeares förmåga att blanda högt och lågt, allvar och komik, samtidigt som de håriga älvorna också ekar av tidens uppförandepraxis när alla roller gjordes av män.

Men crossdressingen har naturligtvis också en annan effekt. När Lysander spelas av den inhemska teatervärldens träffsäkraste ’yngling’ Noora Dadu och den inledningsvis så försmådda Helena gestaltas av Pyry Äikää leder leken med genus oss också in på frågor kring kärlekens väsen och konstruerade könsroller.

Helena omgiven av Demetrius och Lysander i Ryhmäteatteris uppsättning av En midsommarnattsdröm.
Helena ( Pyry Äikää) uppvaktad av beundrarna Demetrius ( Henri Tuominen) och Lysander (Noora Dadu). Helena omgiven av Demetrius och Lysander i Ryhmäteatteris uppsättning av En midsommarnattsdröm. Bild: Tanja Ahola Ryhmäteatteri,pyry äikää,Noora Dadu

Och i de frågeställningarna kunde uppsättningen kanske ha stannat lite längre. Men flyktigheten är på något sätt symptomatisk för den här produktionen.

När Noora Dadus valhänta Lysander, förblindad av trollelixiret, förskjuter sin älskade Hermia (en härligt tonårsgapig Anna-Riikka Rajanen) ekar det plötsliga utfallet till exempel också av radikaliseringens hat- och hjälteretorik. Men varför?

För att Lysander inte befunnits god nog för det etablerade samhället, alltså det som Hermias far står för - eller för att det bara har varit alltför frestande att klämma in en liten aktuell referens också där?

Med tanke på Lysanders hipsterframtoning lutar jag åt det senare.

Och det är kanske också det största problemet med Ryhmäteatteris uppsättning.

I Shakespeares scenario ryms många tidlösa och allmängiltiga iakttagelser men försöken att bygga in dagsaktualiteter i efterskott leder ofta till smått krystade och ytliga lösningar.

Men lurvklumpiga älvor funkar! I alla sammanhang och tidsåldrar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje