Hoppa till huvudinnehåll

Britpop eller hiphop, grunge eller triphop?

cd-skivor i en hylla
cd-skivor i en hylla Bild: Ida Fellman cd-skivor,musikalbum,1990-talet,musikartister,rap,soul,jazz

I en serie radioprogram om några brytningsår i populärmusiken har Björn Krause och jag gått tillbaka i tiden med jämna tio års mellanrum, börjande från 1966. När 1996 nu står i turen har jag valt att inte lika strikt begränsa mig till ett enda år.

Det finns några uppenbara orsaker. För det första infaller en av 1990-talets mest betydelsefulla trender inom rock, grungen, redan i början av decenniet och hade vid år 1996 passerat sin mest kreativa fas.

Men en nittiotalsspecial utan grunge och Nirvana skulle nog kännas bristfällig. En liknande motivering gäller britpopen; varken Oasis eller Blur, som var de två huvudsakliga konkurrenterna om britpoptronen, hade någon skiva ute år 1996.

Stadsvy från Seattle med texten "Grunge Kurt smells like teen spirit".
Stadsvy från Seattle med texten "Grunge Kurt smells like teen spirit". Bild: Yle/Mårten Seipplax / Montage grunge

1996 – ett mellanår?

Över huvud taget verkar det som om 1996 var något av ett mellanår för 90-talets viktigaste rockband och artister. T.ex. Radiohead gav ut skivorna Bends och Ok Computer åren 1995 respektive 1997. Björk hade en liknande serie med sina utgåvor.

Pulps Different Class kom 1995. The Verves Urban Hymns 1997. Och så vidare.

Ok, Manic Street Preachers Everything Must Go gavs ut 1996, men personligen har jag aldrig varit ett stort fan av walesarna även om de låtar som jag har hört och som spelats mest är ganska bra. (Men i synnerhet sångaren tycker jag låter ansträngd och skrikig, så i längden blir det lätt jobbigt).

Manic Street Preachers
Manic Street Preachers Bild: Kuva: Sony Music Manic Street Preachers

Becks Odelay var en av året 1996 års bättre rockalbum, men det upptäckte jag själv först på 2000-talet. Det samma gäller Nick Caves Murder Ballads från 1996. Och så här kunde jag väl hålla på ett tag, men jag tror det räcker för att köra fram poängen. Själv får du, kära läsare, gärna fortsätta tankegångarna och ge dina egna synpunkter i kommentarfältet här under.

Inte mycket rock för min del

Till saken hör att jag själv just kring mitten av 1990-talet lyssnade nästan uteslutande på svart musik; hiphop, soul (även äldre 60- och 70-tals godbitar) och jazz (främst äldre 60- och 70-tals godbitar).

Annan musik, rock och pop hörde jag mera sporadiskt i radio och kunde visserligen fastna för enstaka låtar. Men hela rockalbum köpte jag inte.

Så att, summa summarum: för att få ett hålla fast vid vår ursprungstanke om en serie musikår med jämna tio års mellanrum, får året 1996 bli ett slags plattform för radioprogrammet Fokus på: 90-talsspecial.

Men för att ge ett mera relevant och representativt urval 90-talsmusik har jag valt att från den här plattformen också kasta blickar dels bakåt, på en utveckling som skett, och framåt på vad som komma skall. Så här blir urvalet också mera varierande och någorlunda objektivt.

Min personliga Top 10 för 1996

Vad jag själv lyssnade helst och mest på då det begav sig listar jag här nedan i en högst subjektiv tio i topp 1996 lista.

Ett kollage av cd-skivor
Ett kollage av cd-skivor Bild: Ralf Sandell cd-skivor,Skivomslag,soul,rap,Curtis Mayfield,The Roots,Outkast

När jag letade i skivhyllan och inventerade kom det fram en och annan överraskning också, som jag inte lyssnat på sedan 2000-talet ungefär. Så för att underlätta placerar jag skivorna i alfabetisk ordning.

  • A Tribe Called Quest: Beats, Rhymes and Life
  • Som en av centralfigurerna inom den så kallade Native Tongue-rörelsen inom östkust-hiphopen, där man ville betona den afro-amerikanska musikens och kulturens egenvärde, framstod ATCQ som ett alternativ till den våldsförhärligande, nihilistiska gangstarapen på 90-talet. ATCQ var och är fortfarande mitt favorit hiphop-band. Den här, deras fjärde skiva är inte fullt så bra som de två föregående klassikerna, men har en självklar plats på min egen lista.

  • Bahamadia: Kollage
  • En idag lite bortglömd jazz-hiphop-pärla (i sina bästa stunder). Bahamadia var en kvinnlig rappare från Philadelphia med en lojt tillbakalutad, skönt nedtonad stil. Beatsen är matchande drömska och luftiga i jazz-hiphopstil med produktioner av DJ Premier och The Roots bland andra.

  • James Carter: Conversin’ wirh The Elders
  • Carter kom fram kring mitten av 90-talet som den stora saxofonistsensationen, en av dessa ”jazzens räddare”. Och visst är han skicklig på både tenor-, alt- och barytonsax. Här samarbetar han, som titeln anger, med en rad äldre soliststorheter från jazzhistorien och spelar förutom alla valörer av sax, även basklarinett. Bland låtarna finns mer eller mindre kända jazzstandards och greppet fräscht och virtuost underhållande.

  • De La Soul: Stakes Is High
  • De La Soul hörde vid sidan om ATCQ till de centrala lirarna inom Native Tongue-rörelsen och företrädde också de en ”medveten” hiphop-stil (”consious rap”). Och precis som ATCQ:s fjärde har den här hamnat lite i skuggan av gruppens två första skivor, lite nedtonad som den är utan egentliga hittar. Stakes is High är trions mest jazziga produktion med intressanta samplingar, men i längden något enformig då tempot mestadels hålls kring stadig midtempolunk under den dryga timmen av speltid.

  • Ghostface Killah: Ironman
  • Sjumannakollektivet Wu Tang Clan från Staten Island, NY steg fram som 90-talets stora hiphop-sensation på sin debutplatta Enter… från 1993. Med en frenesi som matchade Public Enemys slungade man ur sig rim i tur ordning och om varandra, häftigt och hektiskt och inte helt lättillgängligt. Av de enskilda medlemmarnas tidiga soloplattor, som i tur och ordning producerades av chefsarkitekten RZA är den här - vid sidan om Raekwons från året innan - min favorit, med utrymme också för långsammare, mer souliga stunder och Mary J. Blige som gästartist

  • Maxwell: Urban Hang Suite
  • Idag är det kanske inte så många utanför de hängivna soulanhängarnas skara som minns Maxwell. Men när han debuterade år 1996 placerades han i samma kategori som D’Angelo, som gjort sin skivdebut året innan. När också Erykah Badu kom året därpå började man tala om nu-soul, som det nya svarta. Inom den genren står sig Maxwells uppdaterade Marvin Gaye-, Curtis Mayfield- och Al Green-soul fortfarande som en skön klassiker och hans kanske bästa skiva.

  • Curtis Mayfield: New World Order
  • Om Maxwell med flera stod för den nya soulen, representerar Curtis Mayfield, en av tidernas största, definitivt den klassiska traditionen. Men sedan början av 90-talet var han förlamad från halsen nedåt som följd av en bisarr olycka då han under en pågående konsert fått en strålkastarrigg över sig, som blåst ner från scenkonstruktionens tak. Hans sista studioalbum lär vara inspelad mödosamt rad för rad, men med produktion av Atlanta-gänget Organized Noize håller soundet modern klass, låtarna är bra och Curtis sjunger med den fina falsetten intakt. En värdig och rörande sorti.

  • Me’Shell Ndegeocello: Peace Beyond Passion
  • Med en bakgrund inom Washingtons Go-Go-funkscen har den här kvinnliga sångaren, basisten och låtskrivaren alltid gått sina egna vägar inom soulfältet (och utanför) och denna hennes andra platta var i tiderna en storfavorit. Den nedtonade, till hälften rappade sångstilen är inte typiskt soul, men soundet är personligt och helheten själfull med en utpräglad funkprägel.

  • Outkast: ATLien
  • Från det ur hiphop-perspektiv perifera Atlanta kom suveräna Outkast-duon som en frisk fläkt då kampen om hiphop-hegemonin, som sedan några år tillbaka stått mellan östkusten och västkusten, började kännas allt mera unket motbjudande.Andres och Big Bois rap-stil lät som någonting helt nytt- så snabbt och med en lustig sydstatsdialekt och jargong – och Organized Noize-teamets produktion (igen! se Curtis Mayfield) lät drömskt svävande och väldigt fascinerande.

  • The Roots: illadelph halflife
  • Ett hiphop-band med “riktiga” trummor och bas – det var Philly-possens innovation när de dök upp på scenen i början av decenniet 1990. Deras tredje album är ett digert paket på nära 80 minuter med mer strukturerade och genomtänkta låtar än på storbolagsdebuten Do You Want More?!!!??! Men i gengäld saknar jag något av den där charmigt jammiga jazzkänslan.

Rappare framför mikrofon
Rappare framför mikrofon Bild: Jenni Stammeier/ Yle. rap,Hiphopkultur,rappare

Fotnot

Jag har inte lyssnat igenom alla dessa skivor på nytt för denna artikel utan många av reflexionerna och omdömena har jag skrivit utgående från vad jag minns hur det lät då. Allting skulle kanske inte stå sig idag, men ganska mycket ändå, tror jag.

Vad gäller soul så har jag för det mesta föredragit det mer klassiskt betonade, 70-talsmässiga, och den stilen gick igen i det som kom att kallas nu-soul. Det mer kommersiellt betonade R&B-soundet som också hörde 90-talet till, kände jag mig för gammal för då. På 2000-talet blev jag väl yngre igen – eller ville vara?

Hiphop-utbudet kan också förefalla ensidigt då huvudvikten ligger på den mer jazziga, mjukare conscious-stilen. Faktum är att jag också lyssnade mycket på funkig västkust g-funk (Snoop var och är en av mina favoritrappare), men kring 1996 hade jag väl börjat tröttna lite på den våldsförhärligande jargongen och t.ex. 2Pacs dubbelalbum All Eyez on Me kändes övermättat och ojämnt. Trots de stora hittarna som var bra.

Sådana nyare representanter för den hårdare östkuststilen, som Nas och också Notorious B.I.G. faktiskt, tyckte jag till en början att ansträngde sig för mycket att framstå som just hårda och tuffa. Både vad gäller rap-stil och den allmänna framtoningen.

Jay-Z upptäckte jag på allvar först i och med Hard Knock Life-hitten från hans tredje skiva 1998. Om jag nu skulle revidera listan här ovan ur ett perspektiv från idag, så skulle jag nog försöka klämma in hans 1996 års debutplatta Reasonable Doubt där någonstans.

Ytterligare en av de stora 90-tals trenderna som jag tar upp i radioprogrammet är trip-hopen. Så här i efterhand är Tricky en potentiell kandidat för listan med något av sina två 1996 års album. Från rocksidan skulle väl nämnda Odelay med Beck och Nick Caves Murder Ballads få ta plats.

Här kan du kolla in de mest sålda artisterna i Finland i juni 1996.

Hur skulle din lista se ut?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje