Hoppa till huvudinnehåll

Visst hade Kekkonen ryggrad

Karin Krogell
Karin Krogell Karin Krogell Bild: Viktor Granö/ Five Corners Production karin krogell

Karin Krogell var Kekkonens fysioterapeut under trettio års tid. Hon berättar för första gången offentligt om sin kontakt med presidenten.

1955 blev jag utexaminerad och anställd på ett privat företag. Redan 1956 kom Kekkonen in i bilden. Sportare som han var hade han något problem, kanske med axeln. I varje fall så tog man kontakt med Tölö sjukhus, och där fanns min kollega Ulla Cronstedt som rekommenderade mig. Nybörjare, nyss utbildad, men hon rekommenderade mig och jag skötte honom.

Några veckor senare, på Svenska teatern, kom överläkaren som hade skickat presidenten till mig och sa att han hade träffat presidenten, som var mycket nöjd med min behandling. Och på den resan blev jag! Det var så enkelt. När han hade sina små problem så tog han kontakt med mig, och det fortsatte ända till hans sista dagar.

Han var en lugn person, han älskade lugn. När han behandlades hade vi ofta klassisk musik eller balettmusik i bakgrunden. Det var en stil och en rytm i det hela. Det var både massage och rörelse till musik som han hade på sitt program. Och allt skulle gå lugnt och sansat till.

Han fick avslappning. Han var ju sportsman, spänd i de sportande musklerna, i högra handen, kasthanden, till exempel. Men vi jobbade med hela människan, som man ska göra i vårt yrke, det räcker inte med armar och ben.

Vildsvinsstek och andra reseminnen


När han for på sina jakt- och fiskeresor kunde det till exempel komma vildsvinsstek från slottet. Det kunde komma strömming. Jag måste ju ha kontakt med slottet för att lära mig steka och fräsa allt. Han sände mig gåvor. Och jag var ingalunda den enda som han tänkte på.

Ett reseminne av Kekkonen
Ett reseminne Kekkonen hämtade åt Karin Krogell. Ett reseminne av Kekkonen Bild: Viktor Granö/ Five Corners Production Urho Kekkonen


Få personer är så mångsidiga som presidenten var, det vill jag säga. Han hade tid för alla, och han kom ihåg alla. Han hade ingen orsak att vara så vänlig som han var. Jag var ju bara en donare som kom dit för att hjälpa honom med vissa saker.

Har du någon tanke om vad uppmärksamheten handlade om från hans sida?

Jag tror nog att det helt enkelt var personlig förmåga att se den andra människan. Politiskt hade han ingen nytta av det. Vi alla jobbade efter vårt kunnande och vår förmåga på maximalt bästa sätt. Han hade ingenting att vinna på oss. Han ville ge någonting tillbaka. Det var hans sätt att uppmärksamma den lilla människan.

Hur var det med ryggraden?

Alldeles i början när jag jobbade med honom hade han problem med ryggen. Samtidigt gick en vits om honom:

Kekkonen var på resa och behövde massage för sin rygg. Så tog man kontakt med en synskadad massör, för man ville inte låta massören veta vem det var som fick behandling. Men när massören tog i Kekkonens rygg utbrast han: ”Ja nu vet jag vem det är. Det är ju presidenten. Han har ingen ryggrad!”

Men jag som har sysslat med honom och hans rygg vet att han hade en jättefin ryggrad. Både mentalt och fysiskt. Så det var en vits som inte riktigt höll.