Hoppa till huvudinnehåll

Sist med att minnas Kent, men först med att ha sett dem

Tidningsurklipp med bild av Kents vokalist Joakim Berg från 1996.
Tidningsurklipp med bild av Kents vokalist Joakim Berg från 1996. Bild: YLE/Tomas Jansson Kent (band),Joakim Berg

Kanske sades allt som finns att sägas om svenska rockstjärnorna Kent redan i samband med vårens besked att de lägger av. Men när bandets Finlandspremiär firar 20-årsjubileum, kommer Tomas Jansson med några Kent-anekdoter till. Om slumpen som förde honom till ett gig redan 94, varför det var förutbestämt att han skulle få en jättekick av Kents tidiga musik, plus listor på de bästa Kentskivorna och -konserterna.

Det finns några rockband som under en livstid blir riktigt riktigt viktiga, med musiken som känns som om den är gjord för just dig, som kan beskriva något som du så intensivt känner, som får dig att känna dig mindre ensam.

På 90-talet var Kent ett sådant band för mig, så viktigt att jag hunnit se dem 13 gånger live i tre olika länder. Det var dedär indiegitarrerna som extatiskt malade malade på och jagade fram så starka känslomässiga urladdningar, som att mentalt svettas all skit ur sin kropp. Blandat med det sköra såriga vemodiga som hjälpte en att kunna gråta.

”och där faller ännu en tår, rinner ner för kinden, jag ska glömma allt när jag går, fräta bort allting med thinner”

Jocke Berg
Joakim Berg och Kent, Helsingfors 2012. Jocke Berg Bild: X3M/Catariina Salo garden party

Första konserten 1994

Jag stötte på Kent av en slump, det måste ha varit hösten 94, innan bandet ens hade gett ut sin debutskiva.

Jag hade en rikssvensk kollega som jag våldgästade för att som frilans kunna göra teaterreportage från Stockholm utan att spräcka budgeten med hotellkostnader. Det var han som tipsade om ett nytt hett band som skulle ha en minispelning på någon restaurang, och fick mig att som ”finländsk journalist” fixa oss på gästlistan.

På den tiden var jag snål med hyllningar, men det var något med det vemodigt angstiga i musiken som tog tag i mig och inte släppte greppet. Det var ju inget unikt i sig, svartklätt vemod fanns det mycket av. Men jag kände något av det som jag i en recension beskrev som ”ljudbilder som uppstått ur en känsla av musik som livräddare”.

Bättre än så kunde jag inte analysera det, den gången.

”är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag så ensam”

När jag inför Kents Finlandspremiär sommaren 96 reste till svenska Hultsfred för att träffa gruppen, förstod jag bättre.

Tomas Janssons tidningsintervju med Kent.
Intervjun inför Kents Finlandspremiär. Tomas Janssons tidningsintervju med Kent. Bild: YLE/Tomas Jansson Kent (band)

Från litet öltält till huvudscenen

Då hade så mycket hänt, på bara två år.

Ännu 94 hade Kent lånat elkablar för att kunna genomföra en Hultsfredspelning i ett litet öltält. Två år senare spelade man på stora scenen som festivalens mest efterlängtade svenska band.

Det var musiken, förstås, en indiegitarrock som var perfekt för mig. Men också texterna, att de var på mitt språk, texter som skrek utanförskap och ung ångest och längtan efter ett liv, det var besvikelserna och hopplösheten och återvändsgränderna, och känslan av att vara ensam i världen.

Det kändes i allt att musiken betydde så fruktansvärt mycket för Kent-gänget, att musiken hade öppnat en dörr till ett nytt liv, det var något livsavgörande, livsräddande – och den känslan gjorde de allt för att förmedla vidare.

Och så var det Jocke Bergs utstrålning, hur han helt svartklädd balanserade mellan det patetiska och genuint känsloladdade, introvert och karismatiskt, samtidigt. Allt hos Kent talade sanning, de melodramatiska texterna, till och med Jockes högra knytnäve som gång på gång hackade mot hjärtat var helt rätt. Och då förvandlades musiken till känslor som rusade rakt in i mitt bröst, och fick det att kännas så varmt.

”vi kan väl vänta tills i morgon, det händer nånting snart, vi kan väl vänta tills i morgon, nu kan jag inte längre tänka klart”

Av mina tretton Kentkonserter minns jag tre alldeles speciellt bra.

Tidningsurklipp med bild av Kents vokalist Joakim Berg från 1996.
Hultsfred 1996. Tidningsurklipp med bild av Kents vokalist Joakim Berg från 1996. Bild: Tomas Jansson Kent (band),Joakim Berg

Nämnda Hultsfred, förstås, och så två spelningar 1998. Kåren i Åbo där det då ännu fanns en så hungrig och stor svenskspråkig publik som fick stora salen att explodera. Och så den stora överraskningen, Loft i Berlin.

Det var när Kent redan hade uppnått allt som var möjligt hemma i Sverige och i Finland, och bestämde sig för att satsa internationellt, USA och Europa, med skivor på engelska i bagaget.

Samtidigt som man i Norden måste trängas för att få bra platser i konsertlokalerna, var vi i Berlin bara runt hundra, det fanns gott om utrymme, och då publiken inte var såld med första ackordet fick jag igen uppleva ett band som kämpade lika hårt som i början av sin karriär, som inte fick någonting gratis och därför måste sätta sig själva på spel.

Och jag kunde stå längst framme utan att behöva trängas om utrymme.

”Man måste vara bäst varje kväll”

När jag kort efteråt intervjuade Joakim Berg och basisten Martin Sköld, berättade de om hur spännande det kändes också för dem.

Jocke: I Frankfurt hade vi kanske 20 pers i en jätteliten klubb så vi tänkte att okej, vi går ut och repar låtarna. Men efter tre låtar kände man hur de stod och gillade som fan, då kom den där vau-känslan, det hände nånting, och det är jävligt bra för ett band som oss, värsta väckarklockan, att det inte är tillräckligt att vara okej, man måste vara bäst varje kväll.

Martin: Det finns ingen utmaning i att gå ut på en stor arena när man redan har vunnit. Men är man i Berlin och det står 100 pers i publiken är man tvungen att vara skitbra.

Jocke: Och hur litet folk det än är så har man i ryggen att vi faktiskt höll på i fem år innan nånting hände. Dom åren, eller när jag jobba på långvården, det är mycket jobbigare än att stå på en scen med tre pers i lokalen. Man måste sätta saker i sina rätta perspektiv och inse att man är en lycklig jävel som får hålla på med det här.

”är du lycklig nu, är du lycklig nu, är du lycklig nu, har vi tid, innan allting tar slut”

Det var under den intervjun som Joakim berättade en tonårshistoria som fick mig att tänka att det väl var förutbestämt att jag bara måste komma att älska den här gruppen.

- Jag minns när jag hörde Close to Me med Cure på svensk tv, 85, då var jag 15. Det var så ovanligt med videon då och det var ingen som berätta vilket band det var, så jag spendera ett och ett halvt år med att försöka hitta den skivan. En julafton kom jag till slut över Cures singelsamling och tänkte, det kan vara det här bandet. Så jag köpte skivan som julklapp till mej själv, och låten fanns faktiskt där, sist på skivan fanns den.

Skivkonvolut med The Cure.
Skivan som Joakim Berg jagade i 18 månader, finns också i min skivhylla. Skivkonvolut med The Cure. Bild: YLE/Tomas Jansson The Cure

Just det. Den där euforin jag hade upplevt med The Cures musik, den hade också Joakim Berg upplevt – och det kunde man höra i Kents musik.

”den här känslan som jag har är inte min, den blev kvar är den din, den smakar som du, är det tårar, kan man gråta som en karl, snälla du förlåt mig, jag glömde vem jag var”

För mig var 90-talet Kents storhetstid. Efter det hade bandet promenerat så länge längs tonårsångestens stig att det måste bli något annat, som inte längre var min grej – med ett undantag: Du & jag döden (2005) är fylld av spår som jag fortfarande återvänder till, sådär som 400 slag med det överlånga introt som smakar mer Cure än någon annan Kent-låt.

”Det viktigaste är att känna den där gåshuden igen”

Allt har sin tid. Och de tidiga skivorna finns alltid kvar. De kan fortfarande kasta mig tillbaka till en värld som har varit min, och som jag tillsammans med Kent – och the Cure – kan återvända till. De där totala känslorna som är allt som finns när man är ung. Och i bästa fall, känna lika starkt som då.

Precis så där som Joakim beskrev det när vi träffades på nytt, 1999.

- Som femton är man ju bara en enda stor jävla nerv. Självklart kan man inte gå tillbaka till det när man som jag är snart 30. Men det vi försöker är att sätta sej ner och tänka efter vad som är viktigt, och försöka komma så nära den där euforin som möjligt. Det är inte viktigt med priser och bra recensioner, det är kul förstås, men det viktigaste är att känna den där gåshuden igen.

Kent och Åbo Slott.
Kent och Åbo Slott, 2012. Kent och Åbo Slott. Bild: YLE/Tomas Jansson Kent (band)

”du är värd att dö för, ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss, ni står still”

BÄSTA SPELNINGARNA:

1. 20/2 98: Åbo (Kåren)
2. 13/6 96: Hultsfred
3. 27/9 98: Berlin (Loft)
4. 18/6 05: Helsingfors (Kottby)
5. 4/3 00: Åbo (Caribia)

cd-konvolut med Kent.
cd-konvolut med Kent. Bild: YLE/Tomas Jansson Kent (band)

BÄSTA SKIVORNA:

1. Verkligen (96)
2. Isola (97)
3. Hagnesta Hill (99)
4. Du & jag döden (05)
5. Vapen & ammunition (02)
6. Kent (95)

Och ja, man får ha en annan åsikt, och protestera. Jag är nyfiken på alla möjliga alternativa listor.

De kursiva raderna i artikeln är citat från låttexter.


Rivet ur mitt arkiv


En gång i månaden gräver kulturjournalisten Tomas Jansson fram en stor upplevelse som firar jämna år just den månaden.