Hoppa till huvudinnehåll

Patti Smith är poesi och revolt och rocknroll

Patti Smith under en livekonsert.
Patti Smith live, tidigare i år. Patti Smith under en livekonsert. Bild: EPA/Peter Klaunzer Patti Smith

”Vi behöver ingen annan ammunition än den här!”, vrålar hon och greppar en elgitarr. Patti Smith är lika magisk som alltid, jagar fram både extas och revolt, hon som fyller 70 i december och får avslutande coverlåten My Generationen att kännas hur rätt som helst.

Det finns en formulering från Patti Smiths pressmöte på Richardsgatans bibliotek för elva år sedan som jag aldrig glömmer – ”vi har alla åldrar inom oss, den vi är idag men också den vi en gång var”.

När hon i Åbo som sista låt drar The Whos 60-talsklassiker My Generation väntar jag alltså med spänning på hur hon ska tackla den legendariska frasen ”I hope I die before I get old”.

Men vi är inte där ännu.

Köer när Patti Smith ska signera sin bok i Åbo.
Köer när Patti Smith boksignerar i Åbo. Köer när Patti Smith ska signera sin bok i Åbo. Bild: YLE/Tomas Jansson Patti Smith

Tidigare på dagen har Patti Smith dragit kvarterslånga köer när hon signerar sin bok i lilla Sammakko-bokaffären, men nu är klockan tidig kväll en söndag på Åbofestivalen Ruisrock, som också i år är Finlands största rockfestival. Slutsålt (35 000) både fredag och lördag, 30 000 på söndag – så har man spräckt drömgränsen 100 000 för första gången sedan 1971. En festival som i år introducerat en andra tältscen, vilket jag själv applåderar stort, och också annars gjort en del lyckade ingrepp i områdesdesignen.

Musikaliskt sett hade Åbofestivalen för all del inte mycket att bjuda på för en som jag, som känner sig mera hemma i Flowfestivalens utbud. Patti Smith och hennes idé att live spela igenom hela debutskivan Horses (1975), var faktiskt enda orsaken att ta mig till årets Ruisrock – även om jag var rädd för att bli besviken.

Ömtåligt att göra en 40 år gammal klassikerskiva

När jag såg henne första gången i Helsingfors (Huvilatältet) för elva år sedan hade jag redan på förhand bestämt mig för att det skulle bli en oförglömlig konsert, vilket det också blev. Nu är det annorlunda. Jag har redan en kanonupplevelse med henne i bagaget, nu måste hon faktiskt övertyga mig, och att 40 år senare göra en av 70-talets mest banbrytande rockskivor är vågat, skivan som var så total så laddad och som redan med skivkonvolutet signalerade en så tuff attityd, den androgyna kvinnan som bara är, självsäker och cool.

Dessutom raderar det här med att spela en gammal skiva från början till slut alla överraskningsmoment, du vet redan på förhand vilka låtar och i vilken ordning.

Men så kommer bandet in, stiligt klätt i vita skjortor och svarta västar, Patti Smith själv med det långa stolta gråa håret och mörk överrock – och kör igång med den klassiska skivans klassiska öppningsord. Jesus died for somebody’s sins, but not mine.

Patti Smith under en livekonsert.
Patti Smith under en tidigare konsert från Horses-turnén, Patti Smith under en livekonsert. Bild: EPA/Walter Bieri Patti Smith

Och ja, senast i tredje låten Birdland jagar hon fram en så extatisk utstrålning. Låten som mera är poesi till musik än en rocklåt, det är som (hennes förebild) poeten Rimbaud goes rocknroll, texten så fylld av bilder och starka känslor på ett sätt som får mig som lyssnare att försvinna in i hennes värld, lyckas med det som litteratur gör när den är som bäst, tvingar in dig i ett känslohav som är så stort och starkt, och hon som mässar på, ”I’ll give you my eyes, take me up, oh now please take me up, I’m helium raven waiting for you, please take me up, don’t leave me here...”.

Allt är rätt

Efter den låten är jag inte längre orolig, skäms nästan för att jag alls varit orolig för att hon inte längre skulle göra skivan rättvisa. Allt är rätt. Eller, visst hade jag hellre sett henne på en intimare tältscen, och det finns stunder när pianot mixas på ett sätt som smakar hotellmusik (ja jag måste väl hitta något att klaga på...). Men hon hanterar livesituationen fenomenalt.

Som när a-sidan är genomspelad och hon tar en kort paus, plockar fram en Horses-vinyl, vänder på den, berättar att det är så vi borde göra nu, vända fram b-sidan och igen snurra igång skivspelaren.

Eller när hon i Land improviserar fram ny text, om vårt vackra land, hur vi måste beskydda det vi har, inte låta företag och business stjäla och förstöra det (ett budskap till Talvivaara kanske), och leder den långa långa expressiva dikten tillbaka in i öppningslåten Gloria.

Eller när hon tonar ner till skivans avslutande Elegie, skriven till minnet av Jimi Hendrix men nu framförd med tanke på alla vänner som inte längre finns ibland oss, med den avslutande raden som alltid fick mina tårar att rinna när jag gång på gång spelade min Horses-vinyl på 80-talet. ”But I think, it’s sad, it’s much too bad, that our friends, can’t be with us, today”.

Det blir två låtar till, som bonus.

People have the power – hennes comebacklåt 1988 efter en nio år lång skivpaus. Med budskapet som hon alltid har velat manifestera. Om vi bara förenar våra krafter, kan vi uppnå vad som helst.

Och så avslutande My Generation, The Who-klassikern från 1965. Med frågan som dök upp i min skalle, vad ska hon som fyller 70 i december göra av den där ena textraden?

Förstås fixar hon det snyggt. ”I hope I live ’til I get old!”, skrålar hon med sin raspigaste röst, ”jag ska leva tills jag blir 100”.

Och så mässar hon vidare, ut i publiken: ”vår generation skulle rädda världen, nu är ni framtiden, och framtiden är nu, ni måste förena er globalt, ni ska bygga upp historiens största fredsrörelse”, griper tag i en elgitarr, ”det här är all ammunition vi behöver”, jagar fram gitarrfeedback, jagar fram klimax, sliter med bara händer av gitarrens strängar, en efter en fram till den urtjocka bassträngen. Ja, hon är tuff, hon är revolt, hon är poesi, hon är känslig, hon är glad, hon är punk, hon är definitivt rocknroll.

Och just då är det precis som hon formulerade det i Richardsgatans bibliotek i Helsingfors. Hon har alla åldrar i sig. Hon är den stolta 69-åringen, men hon är också fortfarande 28-åringen som spelade in Horses.

Så visst, vi är många som önskar som du, att du får leva tills du blir 100.

Vy över området.
Solen och dammet lägger sig över Ruisrock-området. Vy över området. Bild: YLE/Tomas Jansson ruisrock 2016