Hoppa till huvudinnehåll

Barnkalasen på Ekudden var våta tillställningar

Pia Sovio-Pyhälä
Pia Sovio-Pyhälä Pia Sovio-Pyhälä Bild: Viktor Granö/ Five Corners Production kekkonen och jag,Yle Vega

År 1969 fick historiestudenten Pia Sovio - idag Sovio-Pyhälä - ett inbjudningskort till presidentparet på Ekudden. Då hade hon ännu inte hört om att Kekkonen ordnade så kallade "barnkalas": tillställningar där han i festlig men avslappnad miljö umgicks med tidens unga intellektuella.

Jag tänkte nog att "skojar någon eller vad är det här?" Men så fick jag höra att det var Jerker Erikson som föreslagit mig. Jag vet inte om det var så att Jerker blev tillfrågad att föreslå svenskspråkiga gäster eller om det eventuellt också rådde brist på damer. Det var närmare fyrtio killar på festen och bara fem kvinnor, tre av dem finlandssvenska.

Med vilka förväntningar gick du på kalaset?


Det var ju lite spännande. Hur ska man klä sig? Jag känner ju ingen där… Men jag tog på mig en snygg, svart klänning och ett halsband, satte upp håret och tassade iväg. När man väl kom in var det en väldigt avslappnad stämning.

Presidenten höll ett skämtsamt välkomsttal. Det var en buffémiddag. Man serverade sig själv, och så var det bordsplacering i åtta små bord. Vi damer var utspridda så att det satt en dam i varje bord, och fru Kekkonen i ett bord. Innan maten serverades sa presidenten att "nå nu ska jag gå och titta om potatisen har kokat färdigt". Han var som en av oss, inte alls formell.

Det var mycket sorl. Man pratade med sina bordskamrater. Ibland hörde man fru Kekkonen, hon hade ett väldigt glatt skratt. När kaffet serverades så började presidenten gå runt till de olika borden. Så kom han och satte sig bredvid sin bordsdam.

Satte han sig alltså bredvid dig?

Bredvid mig, jo. Och det var väl det sista bordet.

Var den platsen ledig i väntan på honom?

Det fanns en stol extra, och han klämde sig där emellan. ”Det här är min plats.”

På andra sidan om mig satt Kimmo Linnilä. Han hade nyss varit med om att grunda föreningen Sexpo, tillsammans med bland annat vår blivande president, Tarja Halonen. På den tiden var det kriminellt att vara homosexuell och föreningen var till för att ge stöd åt den gruppen. Den var en föregångare till det som idag heter Seta.

Kimmo ville berätta om det här för presidenten. Så sa jag åt Kekkonen att ”min kollega här har något att berätta”. Och han berättade. Kekkonen viskade i mitt öra att: ”huh huh, inte vet jag ju någonting om det här".

Serenad och uppbrott

Det dracks ju mycket på den tiden. Gästerna började bli ganska fulla. Det var några agroforststuderande som föll på knä vid vårt bord och började sjunga ”Sä kasvoit neito kaunoinen”. Då sa presidenten: "Bort nu pojkar! Vi har diskussioner på gång, stör inte oss!"

Henrik Otto Donner var också där. Han satte sig vid flygeln och började spela kampsånger. Vid det laget var det någon av Kekkonens närmaste män som finkänsligt sa till att ”ingen sprit mera”. Så vandrade vi iväg. Många fortsatte antagligen till Brunnshuset.

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle