Hoppa till huvudinnehåll

Johanna Dikert: Får en feminist älska korv?

Jag måste bekänna något som jag hemlighållit i ett decennium. Vissa kommer inte se på mig på samma sätt efter det här. Men nu kommer jag ut ur korvskåpet.

Så här är det. Jag älskar korv. Och nu pratar jag inte om fin, ekologisk, hemlagad lammkorv utan billig, slaskig, helt jävla underbar, artärförstoppande grillkorv. Det är ointelligent att äta korv. I synnerhet billig grillkorv som bara består av fett, inälvor och tillsatsämnen. Ingen vettig människa trycker i sig den dyngan. Men jag älskar det .

I tio år har jag smygkorvat. När andra gått och lagt sig har jag smugit till kylskåpet och tagit fram den kalla, salta korven. Skalet av tarmar gnisslar mellan tänderna och jag känner hur insulinet skjuter i höjden.

Nästan alla mina vänner är vegetarianer eller veganer. Det går hand i hand med att vara feminist, humanist, intelligent, ja en vettig människa helt enkelt. Köttindustrin är den värsta miljöboven. Rött kött orsakar cancer och både djur, natur och mänskligheten skulle må bättre om vi skulle käka mest vegetariskt. Det här vet jag mycket väl. Och jag känner mig som en ociviliserad tönt när jag trots detta älskar att äta korv.

När jag har ätit en korv känner jag mig på samma sätt som när jag rökt en cigarett. Det är underbart i stunden men eftersmaken är lång och bitter. Jag får moralisk baksmälla. Men till skillnad från rökandet så har mitt korvätande mest skett i smyg. I mina kretsar höjer ingen på ögonbrynen om man tänder på en cigarett. Men tar jag fram ett paket kabanossi på picknicken så vill få dela grill med mig. Min barbariska delikatess kommer inte få vistas på samma grill som den glutenfria sojakorven.

Och vad kan jag säga. Mina veganvänner har ju rätt. Jag kan inte på något som helst intellektuellt sätt försvara min korvkärlek.

Förutom med just kärlek. Destruktiv korvkärlek.