Hoppa till huvudinnehåll

Mari Lindman: Medierna missförstår sin publik

Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran.
Filosofen Mari Lindman. Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran. Bild: Sebastian Bergholm/Yle filosof,mari lindman

Medierna samarbetsförhandlar och kämpar med att nå sin publik. Men vem utgör den här publiken? Oklarheterna kring begreppet publik sätter sina spår i innehållet.

När jag läser tidningar eller lyssnar på radio händer det ibland att jag drabbas av en oartikulerad oro. Det finns kanske något jag inte begriper, kanske termer jag inte förstår eller situationer som verkar komplexa, men så bläddrar eller lyssnar jag vidare och så får det vara med den saken. Jag snappar upp en nyhet, noterar att någon tycker till om något, och sedan lägger jag lite slött märke till en eller annan debatt som pågår. Ibland är det en förbiilande indignation som tar över: jaha, såhär ligger det alltså till!?

Världens händelser rullar förbi. Jag sitter i soffan tillsammans med min indignation och dricker mitt kaffe.

Vem är publiken?

Håkan Lindgren, rikssvensk journalist och kritiker, skrev för ett tag sedan en essä som jag inte kan låta bli att återgå till titt som tätt när jag drabbas av den här grumliga obehagskänslan. Han skriver om publiken, den där massan som vi tror oss veta vem den är, liksom vi också tror oss veta vad den vill ha.

Detta, om något, är livsviktig mediekritik i en tid då diskussionen om mediernas och journalistikens uppgift ibland stannar vid en kritik av mediehusens och bolagens suktande efter klick och virriga trender. Ibland tycks slutsatsen bli att det enda problemet är att medierna inte förstår sig på sin publik, och därför borde de, antar man, ännu ivrigare försöka luska ut vad folk vill ha.

Men finns det orsak att ibland också rikta strålkastarljuset mot oss själva, vår interaktion med medier – vad vi moraliskt sett blir när vi följer med medier? Vad ÄR egentligen en publik, vad händer när du blir del av ”publiken”? Lindgren skriver:

Publiken är ingen person, ändå förhåller man sig gärna till den som om den var det – en person som man visserligen aldrig har träffat själv, men vars existens man inte tvivlar på. Alla andra pratar ju om honom. Man säger »publiken kräver», »publiken är för dum». Men om publiken inte är en person, vad är den då?

Han lyfter alltså fram vad som händer när vi gör oss själva till "publik", eller tänker på andra som "publik". Poängen han gör är att publiken är en sorts abstraktion, en mycket verksam sådan.

Ingens mening?

Horace Engdahl skriver i ett giftigt utfall för många år sen: tidningar erbjuder det som är allmänt bekant och som verkar vara en allmänt hållen så kallad ”förnuftig åsikt”. Det som presenteras är allmänt bekant för vem som helst och bildar ett – ibland väldigt intellektuellt – sorl. Jag blir trött på Engdahls självmedvetet griniga tonfall, men trots det kanske han är något på spåren?

Min upplevelse av att följa med medier är ibland att jag dras med i ett allmänt samförstånd om hur saker är. Ett samförstånd som, när jag dras in i det, gör det svårare för mig att bilda mig en självständig uppfattning. Kort sagt – jag blir ”publik” i den mening Lindgren avser; jag blir just den där som är ”vem som helst”. Han citerar Sören Kierkegaard som talade om publiken som ”den allmänna meningen”, åsikter som på en och samma gång är allas och ingens – en opinion.

Jag associerar till pratet om att medierna ska syssla med att producera ”innehåll”. På samma sätt som publiken är ”innehållet” en abstraktion. Att säga att mediers ansvar är att ”producera innehåll” låter som ett dåligt skämt. Kan man vara ansvarig för ett ”innehåll” – och kan man alls vara ansvarig inför en ”publik”?

Brist på ansvar

Det farliga här, menar Lindgren, är att massmedierna lockar fram känslor som ingen tycker sig behöva bära ansvar för. Tänk på hur en skandal växer fram på ett sätt där känslorna liksom förutsätts och skapas i mediers rapportering. En politiker säger något – långa spekulationer följer om hen ska avgå eller inte – alla är arga – alla är likgiltiga, såsmåningom.

Eller, för att ta ett exempel Lindgren själv använder, tänk på hur något sägs vara ”provokativt”. Att något är provokativt handlar inte om den enskildes mångskiftande reaktioner. Det provokativa är alltid allmänt, ett massans fenomen. Och faktum är att provokatören just vill ha en publik – snarare än en enskild människa som reagerar och ifrågasätter. Hur publiken reagerar är det inte så noga med. Det väsentliga är att den gör det.

För när provokatören menar sig säga vad ”ingen” vågar säga är just denna ”ingen” också ett slags förmodad grupp, en spökgrupp som manas fram ur skuggorna.

Mediernas kris

Att Lindgrens anmärkningar griper tag i något väsentligt visas av en tendens som är ganska vanlig, nämligen att rulla upp någon form av ”mediernas kris” där problemet ofta framställs som något helt yttre. Som om bara den där ena faktorn fixas så är allt frid och fröjd. Pengar saknas, digitaliseringen är utmanande, konkurrens råder, tiden är knapp.

De här sakerna är ju verkligen otroligt viktiga, men om fokus bara ligger på det är det, tror jag, något viktigt som inte blir synligt. Speciellt är det fallet om slutsatsen blir att olika medier måste ”anpassa” sig efter de här olika sakerna: mediemaskineriet måste hållas rullande och producera sitt ”innehåll” och hålla takten med publiken som vill ha snabba nyheter. Det är just mottagaren av detta ”innehåll” som saknas. Vem är hen? Är det du, är det jag?

Det är kanske just i ett sådant krisläge som den anonymiserade ”publiken” dyker upp än mer enträget. Klart publiken ska få vad publiken vill ha! Den helt begripliga viljan att få gensvar på journalistik förvandlas på det här sättet till ett mätande och vägande där man jagar det vinnande konceptet – det som publiken vill ha eller, i många fall, antas vara beredda att betala för.

Självreflektion och medier

Min fundering här är alltså att ”mediernas kris” kanske i ivern att hitta lösningar på mediehusens svårigheter får oss att glömma ett djupare problem som handlar just om massmedierna och vad för slags reaktionsmönster de skapar. Liksom Lindgren är jag orolig för ett samhälle där människor – och journalister – utvecklar en sorts ”magkänsla för vad man bör tycka”.

Såväl trevlig begivenhet som katastrof kan bli något att tycka till om på detta allmänna och lite tillbakalutade sätt där det är själva reagerandet som blir viktigt, inte hur vi reagerar och om vi verkligen står bakom vår kränkthet, vår uppbragdhet eller vår nyfikenhet.

Jag påminns ofta om motsatsen till den här reaktionsjakten när jag läser eller lyssnar till bra reportage där jag blir uppmärksam på hur något är värt att bry sig om, fastän jag inte kanske anade det tidigare – jag hittar mig i mitt engagemang och vänder mig ut mot olika saker. I sådana här stunder lär jag mig att pröva och ifrågasätta mina reaktioner, inte att genast få dem bekräftade.

Mari Lindman är filosof.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje