Hoppa till huvudinnehåll

Mikaela Hollsten jagar snön året om

Trots att hon nästan strukit med i en lavin och att hon ibland tvingas bo i sin bil så finns det inget som kommer mellan Mikaela Hollsten och snowboarding. Hon lever sin dröm, övervinner sina rädslor och träffar nya vänner hela tiden.

Morgonsolen får snön att glittra och ljuset är bländande. Några moln glider in mellan bergen och vatten porlar ner från glaciären.

Jag träffar Mikaela Hollsten, snowboardfriåkaren från Kimito, på Strynefjellet i Norge. Hennes ansikte är solbränt och leende då hon kurvar in på parkeringsplatsen. Vi skall snowboarda och filma i ett par dagar och det råkar också vara säsongens sista två åkdagar i Stryn.

Mikaela Hollsten i Stryn
Mikaela Hollsten i Stryn Mikaela Hollsten i Stryn Bild: Sebastian Bergholm/Yle mikaela hollsten
Strynefjellet
Strynefjellet Strynefjellet Bild: Sebastian Bergholm/Yle Stryn

Skidcentret är ett friåkningsparadis och har sedan nittiotalet i synnerhet dragit till sig snowboardare. Konceptet är enkelt – liften tar en upp och sedan väljer man mer eller mindre själv var man åker. Preparerade backar finns egentligen inte, men nog en park. Friåkning betyder just att åka utanför pisten, i bergssluttningar.

- Jag skulle inte kunna tänka mig att byta bort det liv jag nu lever, säger Mikaela som sommarjobbar i Stryn för att kunna vara nära snön.

Att leva där snön finns

Hela året följer hon snön, är färdig att köra kors och tvärs genom Europa i jakt på den.

- Den här vintern har det varit många nätter som man sovit i bil, bara för att man varit på väg från en plats till en annan. Alltid väljer man inte rätt plats och då blir det extra kilometer att köra.

Mikaela Hollsten på Strynefjellet
Utsikt på Strynefjellet Mikaela Hollsten på Strynefjellet Bild: Sebastian Bergholm/Yle mikaela hollsten

I Stryn är snön mjuk och glider bra. Fjället är ganska brant och man får enkelt upp en bra fart. Faller man så gör det inte ont, men man får se upp med de steniga partierna. Utsikten är fantastisk med bergstoppar, vattenfall och en dal genom vilken den gamla turistvägen slingrar sig. Turister stannar ibland till, hoppar ur bilen och fotograferar.

Alpinåkning på sommaren är en sevärdhet.

Mikaela hoppar ner för en liten avsats och vänder brädet i luften och försvinner mellan några klippblock.

Hårt arbete gav en plats på världstouren

Förra säsongen var Mikaela Hollstens första i friåkningens världstour, ett mål hon jobbat mot i fem, sex år. En uppfylld dröm helt enkelt.

Den förde med sig en pallplacering, hon kvalificerade sig till Alaska, drömmen för de flesta friåkarna, men också ett missnöje då hon inte hittade samma flyt i åkningen som säsongen innan. Friåkning är en sport som bedöms av domare. Åkaren får veta var starten går och var målet är – att välja sin linje, hur man åker, är upp till en själv.

- Oftast dagen före sitter man och memorerar var alla stenar finns, tar bilder på var du tänkt åka, sitter med kikare och ser var alla uthopp från klippor ligger.

Hollsten konstaterar att det varit intressant att märka att hennes orienteringsbakrund varit till stor nytta i just läsandet av terrängen.

Mikaela Hollsten i park
Mikaela Hollsten åker park i Stryn Mikaela Hollsten i park Bild: Sebastian Bergholm/Yle mikaela hollsten

Friåkning är inte en riskfri gren där de som tävlar alla är en viss sorts människor.

- Inom friåkning blir man som en stor familj – som personer är vi väldigt olika, men ändå är vi likasinnade. Vi tänker ganska lika och har alltid någonting att prata om.

Att förändras som människa

Jag har blivit mera och mer öppen, berättar Mikaela Hollsten, som konstaterar att livet som friåkare förändrat henne som person.

- När jag var yngre var jag ganska tyst, vågade inte ta för mig på samma sätt. Men man måste klara sig själv då man lever så här.

Vilket betyder att ordna mycket själv, att resa ensam, att träffa människor och ta avsked från dem. Att vara beroende av väder och tvingas flytta omkring utan en annan fast punkt för sina grejer än en bil som får agera allt mellan transportmedel, sovplats och förvaringsutrymme.

Vad ger då snowboardingen henne?

- Det är bara en härlig känsla, en frihetskänsla. Mitt absolut största intresse är att få göra det. Man glömmer allt annat som man håller på med. Då är man bara inne i den världen.

Om snowboarding

Snowboarding är en extremsport med rötter i surfing och skateboarding. Grenen fick sin början i USA på 1960-talet.

Blev en olympisk disciplin i OS i Nagano 1998.

Snowboarding består av många olika grenar. Vissa av dem har karaktären av freestyle vilket innebär hopp och tricks, andra påminner om alpinåkning där man åker mellan portar på tid.

Finland har klarat sig bra i freestylegrenarna half pipe, slopestyle och big air.

Man tävlar också i slopestyle.

Friåkning är en viktig del av snowboardingens historia och på Freeride world tour tävlar såväl snowboardare och skidåkare i respektive discipliner. Friåkning är inte en OS-gren.

Ett liv vid sidan om normen

Då jag kör upp till skidcentret en morgon längs med den gamla strynefjällsvägen får jag väja för alltfrån bussar med kinesiska turister till lettiska motorcyklister i läder. Gemensamt är att alla vill stanna och beundra utsikten och kolla in vattenfallen som rasar ner för bergen.

Jag ser också Mikaela sitta på en sten och fotografera. Hon beskriver vägen som en av sina favoriter, en som hon inte tröttnar på.

- Jag trivs allra bäst i bergen, i de landskapen. Hemma är det ju väldigt platt, så det är inte kanske bästa förutsättningarna för friåkning.

Vad handlar din kärlek till bergen om?

- Bergen ger möjlighet till så mycket – förstås friåkning men också vandring och sådant jag är intresserad av.

Sommarskidåkning på Strynefjellet
Sommarskidåkning Sommarskidåkning på Strynefjellet Bild: Mikaela Hollsten glaciärer
Strynefjellet
Strynefjellet Bild: Sebastian Bergholm/Yle Stryn

Hollsten lever ett liv som få av hennes gamla vänner gör, men hon konstaterar att alla säkert är nöjda på sina håll.

- Ju äldre man blir desto mer börjar man tänka att man inte lever som alla andra – eller de flesta andra, eftersom det finns många som lever som jag. Men det känns som att samhället är uppbyggt på personer som har ett inrutat mönster i livet – och det är inte alltid så praktiskt att leva såhär.

Hellre i naturen än i staden

Mikaela Hollstens liv innebär att överskrida gränser, både sina egna mentala gränser men också att tidvis leva på gränsen mellan samhälle och natur. Att helt enkelt befinna sig i en vildmark som är tillgänglig för få människor.

- För mig räcker det bra om jag spenderar en dag varannan månad i en stad – då har jag fått tillräckligt av stadslivet. Naturen är det viktigaste för mig. Jag känner mig hemma där. Det har alltid varit så för mig och kommer nog alltid att vara det.

Vad ger den dig mentalt?

- Det är ett lugn. Speciellt då man åker snowboard så är man bara inne i den världen – du glömmer alla andra problem. Du är så fokuserad på det som händer just då.

Strynefjellet
På Strynefjellet Strynefjellet Bild: Mikaela Hollsten Stryn

Vaniljbullar och minnen av döda vänner

På campingen nere i byn samlas åkarna efter dagen för att hänga lite tillsammans efter att fjället stängt för säsongen. Det är både män och kvinnor som åker – grenen har länge varit förhållandevis jämställd. Reggaemusik ljuder ur högtalarna, några snackar longboardbyggande, andra snowboarding.

Allt verkar livsnjutande och bekymmerlöst. Mikaela Hollsten lever ändå inte upp till den stereotypa bilden av snowboardaren. Hon läser helst Allas veckotidning, är ganska disciplinerad och dräller inte omkring. Men så är kanske stereotypin en kvarleva från grenens förhistoria.

Åkarna ser ut på en mängd olika sätt, vissa är piercade, skäggiga, brunbrända, välklippta men de flesta har en lugn och öppen uppenbarelse. Man är van att bo nära åkningen. En svensk åkare för vaniljbullar på tal, beskriver hur vaniljen skall ligga mellan degen och föreslår att Mikaela kunde fixa sådana nästa morgon.

Nästa morgon då jag besöker Mikaela i hennes säsongshem i Stryn sitter han och äter precis sådana bullar, konstaterar glatt att de är sjukt goda. Vilket de är.

Natur och kultur
Kultur och natur Natur och kultur Bild: Sebastian Bergholm/Yle Stryn

Hollsten berättar att hon inte bara drömmer om pudersnö, perfekta åklinjer och stora hopp. Hon vill också öppna ett café någon dag. Men inte ännu.

- Jag skulle inte kunna tänka mig att byta bort det liv jag lever nu. Det är inte alltid är så lätt – men man upplever ju massor av saker, ser nya platser, träffar nya människor och jobbar med olika saker, man lär sig helt enkelt väldigt mycket.

Då man åker tillsammans så ser man vad de andra gör, man inspireras av dem, provar nya tricks och hopp.

Olyckor som berör

Under de dagar då vi åker hoppar vi, åker lekfullt över snövallarna i backen och söker oss till ställen där vi kan få långa åk där naturen är vacker. Att åka tillsammans med andra innebär också att man försöker mera och peppar varandra.

Mikaela Hollsten på glaciär.
Mikaela Hollsten på glaciär Mikaela Hollsten på glaciär. Bild: Yle/Sebastian Bergholm mikaela hollsten

Ett av samtalsämnena som kommer upp är också grenens faror och risker. Mikaela Hollsten känner till dem och har själv nästan strukit med i en lavin för drygt ett år sedan. De flesta känner någon som dött. I år dog dominanten i Mikaelas tävlingsklass, Estelle Balet bara 21 år gammal och den svenska skidåkaren Matilda Rapaport, 30 år gammal, avled efter en lavinolycka i Chile för några dagar sedan.

- Det händer relativt mycket olyckor inom friåkning och också relativt allvarliga olyckor, det är bekanta och vänner som har dött genom åren. Men alla vet om att det är en riskfylld sport och man försöker minimera riskerna så gott det går men ibland händer det i alla fall att det inte går som planerat.

Har du funderat på djupet på de här sakerna?

- Eftersom jag själv var i en lavin för ett drygt år sedan så är det klart att det sätter sig in på hjärnan och man börjar fundera men det har aldrig för en sekund betytt att jag tänkt sluta med friåkning för det är en av de absolut viktigaste sakerna i mitt liv. Det är värt att ta risken för det.

Glaciärväg
Vägen till sommarskidcentret Glaciärväg Bild: Mikaela Hollsten naturen,glaciärer
Höjdsten
Höjdvisande sten Höjdsten Bild: Svenska Yle landmärke

Lavinen

Den lavin som Mikaela Hollsten upplevde triggades av en annan, mer oerfaren åkare, som Mikaela berättar att hon inte kände sedan tidigare. De åkte i en grupp tillsammans med en person som hon litade på, ett misstag.

Lavinen hade en fart på över hundra kilometer i timmen och den förde Mikaela i fyrahundra meter innan hon mirakulöst nog bara kunde kliva ur den.

Mikaela Hollstens ansikte är leende nästan hela tiden under de dagar som vi åker ihop och då vi i hissen hinner tala om det ena och det andra. Men då hon talar om laviner förbyts det, får ett allvar över sig.

- På vägen ner tänkte jag att jaha – såhär är det att dö i en lavin. På något sätt kände jag mig lugn i kroppen men ändå självklart försöker man hållas på ytan.

Mikaela hade tur, hon kunde mer eller mindre stiga ur lavinen efter att den tryckt henne ner för berget i 400 meter. Hon berättar att hennes första tanke var hur det gått för de andra. Då hon fick reda på det kom den egna fysiska reaktionen med illamående och kyla.

Mikaela Hollsten i Stryn
Mikaela Hollsten Mikaela Hollsten i Stryn Bild: Sebastian Bergholm/Yle mikaela hollsten

Hon berättar att hon ännu reagerar på ljud som låter som lavinen och att en sådan erfarenhet nog lägger sig i kroppen på något sätt. Det är fråga om enorma krafter.

Hon försäkrar att hon aldrig någonsin mera vill vara med om en lavin.

Att stå ut med sina rädslor

Lavinerfarenheten har gjort Hollsten ännu mera noggrann med att inte göra något som känns otryggt, att försöka minimera alla risker. Mentalt kan man heller inte låta sig nedslås av att risken för att dö eller de smärtsamma minnena av vänner som omkommit.

- Det är så att man tar för givet att man ska träffa dem på nytt och man tänker inte att ”nästa gång kanske den inte finns mera”. Då ska man nog sluta med den här sporten om man tänker så skulle jag säga.

Oppstrynsvatn
Oppstrynsvatn Oppstrynsvatn Bild: Mikaela Hollsten Oppstrynsvatn
Solnedgång i Hjelle
Solnedgång i Hjelle Solnedgång i Hjelle Bild: Sebastian Bergholm/Yle Oppstrynsvatn

På campingen talar åkarna om stora episka åk, jag får se en mobilvideo på ortsbon Fred Syversens världsrekordshopp på 107 meter från en klippa. Samtalet glider in på olyckor och död, men med respekt och också uppskattning över vad vissa åkare gjort för sporten, hur de klivit över gränser, inte minst sina egna.

Att övervinna sina rädslor och gränser är en del av grenen.

- Jag har alltid ansett mig vara ganska rädd som person – men jag har tyckt om att utmana mig själv.

Mikaela Hollsten överskrider många gränser. Hon lever på ett sätt där hon söker sig djupare in i naturen, åker i berg som är lite mera utmanande hela tiden och hon överskrider sina egna reaktioner och naturliga känslor.

- I början var jag rädd för det mesta, när det var brant och jag kunde inte tänka mig när brorsan (Niklas Hollsten) åkte att jag själv skulle kunna börja åka sånt. Men så småningom lärde jag mig mera och mera om det. Det var så självklart och nu kan jag inte fatta att jag var rädd för sådana saker som jag då var rädd för.

Lovatnet
Lovatnet nära Stryn Lovatnet Bild: Mikaela Hollsten Lovatnet

Envishet som kraftkälla

Envishet, viljan att klara av, är en egenskaper som hjälper Mikaela Hollsten att leva sin dröm, hon är direktkvalificerad för världstouren också nästa säsong.

För att fortsätta klara sig där måste hoppen från stup bli lite högre, linjerna större och det innebär också att ta sina kalkylerade risker.

Blomma på fjäll
Blomma på fjäll Bild: Sebastian Bergholm/Yle blomma,Dal,naturen
Norsk fjällnatur
Norsk fjällnatur Bild: Sebastian Bergholm/Yle naturen

Efter att ha lämnat Stryn och skidcentret stängt för säsongen och många av åkarna rest vidare läser jag på Mikaelas instagramkonto hur hon saknar snön och vintern. Jag tänker att ett sådant liv också innebär att ta avsked av trevliga människor hela tiden.

Men det kommer alltid nya vintrar och somrar och det finns alltid människor som lever för att åka skidor och snöbrädor, fort och brant i världens olika berg.

Mikaela Hollsten på sommarslaskig snö
Mikaela Hollsten på sommarslaskig snö Mikaela Hollsten på sommarslaskig snö Bild: Sebastian Bergholm/Yle mikaela hollsten

Läs också

Nyligen publicerat - Sport