Hoppa till huvudinnehåll

Opinion: “Inte alla kvinnor” räcker inte

Ylva Perera.
Ylva Perera skriver om varför feministiska kulturgranskningar behövs. Ylva Perera. Bild: Yle/Rolf Granqvist ylva perera

Ylva Perera är rätt van vid att få höra “inte alla män” då hon påpekar problem på jämställdhetsfronten. Inte alla män våldtar, inte alla män tjänar mer pengar än kvinnor, inte alla män favoriserar andra män. Under de senaste dagarna har hon också fått höra och läsa "inte alla kvinnor”. Alla kvinnor vill inte ha feministiska teatergranskningar. Tyvärr är det ett tecken på att de behövs, skriver Perera i sitt svar till de kommentarer som Svenska Yles granskning av könsordningen på de finlandssvenska sommarteatrarna fått.

När började det för mig? Jag minns inte.

När jag kallades ful i lågstadiet för att jag var bra i skolan? Nej.

(Förstås är det helt möjligt att klasskamraten verkligen tyckte jag var ful, det är fullt tillåtet. Att säga det i syfte att trycka ner någon är inte det.)

När jag umgicks med min dåvarande pojkväns manliga vän en hel dag utan att han ställde mig en enda fråga? När jag kryssade över dansgolvet på flykt från efterhängsna tafsare under de sena tonåren?

Nej, inget av detta var faktiskt särskilt traumatiskt. Irriterande, men inte nog för att ensamt sparka i gång ett feministiskt uppvaknande.

Det handlar inte heller om att jag redan som barn skulle ha stört mig på stereotypa porträtteringar av män och kvinnor i sommarteatrar. Tvärtom älskade jag till exempel Grease och kan fortfarande hela “Hopelessly devoted to you” utantill.

Före detta biograf Gloria vid Lilla Robertsgatan i Helsingfors visade filmen Grease.
Grease är mest bekant från filmens värld, men har också satts upp på otaliga sommarteatrar. Före detta biograf Gloria vid Lilla Robertsgatan i Helsingfors visade filmen Grease. Bild: Yle/Anna-Maija Kalén kulturarenan gloria

Så vad är grejen med att jag i dag inte kan låta bli att lyfta upp ojämlikheter mellan könen, också då det irriterar folk (vilket kommentarerna under min sommarteatergranskning antyder att det gör)?

Jo, för att jag har lyssnat på personer som har upplevt traumatiska förtryck på grund av kön. Och tagit till mig statistik och fakta om våldsbrott och ekonomi som visar på hur ojämställd världen faktiskt är.

Då spelar det faktiskt ingen roll att just mitt liv som kvinna har fått löpa på relativt skonat. Det är i det här sammanhanget inte särskilt intressant.

Kampen är bredare än den personliga upplevelsen

Därför blir jag alltid väldigt ledsen, när jag hör argumentet “JAG har aldrig upplevt mig vara förtryckt” användas som argument för att det är onödigt att ställa krav på jämställdhet i samhället.

Om vi alla bara tar vår egen personliga situation som grund för vad vi ska kämpa för i världen blir det svårt att på riktigt säga sig stå för kärlek och solidaritet. Det är en sak att kräva sina egna rättigheter, en annan sak att förstå att de rättigheter jag redan åtnjuter inte är alla förunnade.

Så länge det finns personer som diskrimineras på grund av kön eller hudfärg eller ekonomisk ställning är frågorna alltid värda att lyfta, också när det gäller något på ytan så opolitiskt som en sommarteater.

Aporna dansar på Lurens sommarteater.
Att skapa något tillsammans, som man gör på en sommarteater, är alltid politiskt. Aporna dansar på Lurens sommarteater. Bild: Mats Tuominen Lurens sommarteater,lurens sommarteater 2016

Saken är nämligen den att sommarteatern ÄR politisk. Den är politisk i bemärkelsen att den skapas av många människor tillsammans. Som teologen Patrik Hagman skriver apropå ungdomsshowerna i Pargas stad (som förvisso inte är sommarteatrar, men amatöruppsättningar likafullt) är de rentav metoder för att motverka rasism:

Det säger egentligen sig självt, den som varit med om att få göra något vackert tillsammans med andra människor kommer antagligen att vara mindre benägen att stänga in sig i hat. För man vet att det finns en annan utväg.― Patrik Hagman, Åbo Underrättelser

Att skapa något tillsammans med andra är motsatsen till individualism och sköt-dig-själv-tänk. Därför är sommarteatrarna också, enligt mig, en ypperlig plats att arbeta för solidaritet också på ett bredare plan.

Man behöver inte bara tänka på vilka metoder som “alltid fungerat bra för oss”, när det kommit till att välja regissör och manusförfattare, man kan försöka ta ett steg bakåt och fundera över hur man kan bli ännu bättre på att inkludera dem som hittills inte “råkat” få en röst.

Inget bara “råkar sig”

Medan jag skriver den här kolumnen läser jag att den nya Ghost Busters-filmen får låga vitsord på Internet Movie Database, eftersom sajtens manliga användare systematiskt går in och röstar 1 av 10.

Kanske beror det på att filmen på riktigt är dålig. Kanske beror det på att alla huvudpersoner är kvinnor, vilket ogillas av de manliga fansen. Samma händelseutveckling gick att iaktta när den senaste Star Wars-filmen och den senaste Mad Max-filmen släpptes. Också de med kvinnor i huvudrollen.

Charlize Theron gör en av rollerna i Mad Max: Fury road.
Mad Max: Fury Road hör till filmer som hatats då de lanserats, eftersom den ger kvinnorna huvudrollen inom ett tidigare mansdominerat franchise. Charlize Theron gör en av rollerna i Mad Max: Fury road. Bild: © 2014 Warner Bros. Entertainment Inc. abbey lee kershaw

Kanske “råkade” bara de här filmerna hatas. Men det går inte att tala om “råka sig” när någonting sker gång på gång på gång.

Det gäller också val av regissörer.

Så länge kvinnliga kulturutövare stöter på den här typen av motstånd måste vi fortsätta lyfta upp jämställdhetsfrågor i anslutning till kulturfrågor, även om det också finns kvinnor som inte upplever sig förtryckta.

“Inte alla kvinnor” räcker inte. Kampen är inte över förrän alla - kvinnor, män och alla som definierar sig utanför de ramarna - får verka i kulturen och samhället på lika villkor.

Du som inte upplever dig förtryckt, jag råder dig att börja lyssna extra noga till din omgivning. Vill du inte kämpa för dig själv, så kämpa för dina systrar.

Denna uppmaning gäller givetvis alla, oberoende av kön.

Läs också