Hoppa till huvudinnehåll

Tyska vandringsgesäller: Tre år och en dag på vägen

Gesällerna får ingen lön utan endast mat och en sovplats.
Gesällerna får ingen lön utan endast mat och en sovplats. Gesällerna får ingen lön utan endast mat och en sovplats. Bild: Johnny Sjöblom Tyskland,gesäller,vandringsgesäller

Det handlar om en sedvänja som går tillbaka till medeltiden och som igen har blivit populär. I tiderna var det en plikt för många unga hantverkare att ge sig ut på en så kallad gesällvandring för att förkovra sig i sitt yrke. Idag är det ett sätt att komma bort hemifrån och upptäcka världen.

Hans arbetsmaterial är egentligen sten, men som omväxling går trä också bra. Vid ett möte för bildhuggare i den lilla staden Ilshofen i delstaten Baden-Württemberg, träffar schweizaren Melik Scheurer kolleger på vandring.

Karta över Tyskland och staden Ilshofen.
Karta över Tyskland och staden Ilshofen. Bild: Google kartor,Tyskland,Ilshofen

Till vardags går stenhuggaren Scheurer från arbetsplats till arbetsplats.

– Som timmerman eller murare är det lätt att hitta ett jobb, vi bildhuggare har det lite svårare. Jobb finns, det gäller bara att veta var, säger Scheurer.

De flesta vandringsgesäller är snickare eller timmermän, men bland gesällerna finns också personer som utövar mer exotiska hantverk, som till exempel instrumentbyggare eller kyrkomålare.

På vandring

Som vandringsgesäll jobbar man mest utan lön. Arbetsgivaren står vanligtvis endast för mat och en sovplats.

Att ta sig från en arbetsplats till en annan sker på två sätt, antingen så går man eller så liftar man.

Det är strängt förbjudet för gesällen att skaffa och använda sig av egna fortskaffningsmedel. Att åka kollektivt är visserligen inte förbjudet, men det är något man undviker.

Melik Scheurer är utbildad stenhuggare.
Melik Scheurer är utbildad stenhuggare. Melik Scheurer är utbildad stenhuggare. Bild: Johnny Sjöblom Tyskland,gesäller,vandringsgesäller

Melik Scheurers färd har gått genom Centraleuropa, till Norden, Storbritannien, Spanien och Rumänien.

Han har också hunnit göra en avstickare till Sri Lanka och Australien. Och jo, till andra kontinenter får man undantagsvis resa med flyg.

– Jag ser gesällvandringen som ett bra sätt att resa runt världen. Det är en unik möjlighet att samla på sig erfarenheter för yrket och livet. Det var också den främsta orsaken till att jag gav mig ut på vägen, säger Scheurer.

”Traditionen kommer att leva vidare”

Och att se världen är just vad gesällvandringen ”Wanderschaft” (också kallat Waltz eller Tippelei) alltid har gått ut på.

Den härstammar från senmedeltiden, då lärlingar efter slutförd utbildning förväntades ge sig ut på vandring.

I många hantverkaryrken var vandringen en plikt och samtidigt en förutsättning för att gesällen skulle få sitt mästerbrev.

De flesta gesäller är snickare, men bildhuggarna har blivit fler.
De flesta gesäller är snickare, men bildhuggarna har blivit fler. De flesta gesäller är snickare, men bildhuggarna har blivit fler. Bild: Johnny Sjöblom gesäller,vandringsgesäller,Tyskland

Meningen var att gesällen under åren på vandring ”Wanderjahre” skulle besöka främmande orter och lära sig nya arbetstekniker. Att med andra ord skaffa sig livserfarenhet.

För de flesta är det den viktigaste grunden att ge sig ut på vandring än idag.

– Jag tror att unga mänskor i dagens digitala samhälle längtar efter att uppleva och göra något konkret, säger skulptören Thomas Hildenbrand som arrangerar träffen i Ilshofen.

Hildenbrand har själv tillbringat flera år på vandring.

– Under en gesällvandring kan man koppla av och komma bort från allt. Jag tror att det här är något som många saknar och därför kommer traditionen också att leva vidare.

Förbunden viktiga

Hur många gesäller som rör sig ute på vägarna är svårt att exakt veta. I Tyskland utgår man från mellan femhundra och tusen gesäller, i hela världen räknar man med tiotusen.

Gesällvandringen miste sin betydelse i samband med industrialiseringen och under 1970-talet var traditionen nästan utdöd i Tyskland.

Under senare år har det igen blivit mer vanligt att se gesäller på vandring.

Melik Scheurer har varit på väg i snart fyra år.
Melik Scheurer har varit på väg i snart fyra år. Melik Scheurer har varit på väg i snart fyra år. Bild: Johnny Sjöblom Tyskland,gesäller,vandringsgesäller

En stor del av gesällerna är organiserade i förbund, som till exempel Rolandsbröderna dit Melik Scheurer hör.

En del av förbunden godkänner idag också kvinnliga hantverkare som medlemmar.

Under de senaste åren har det också blivit vanligare att gesäller inte hör till något förbund alls, men också de här gesällerna fäster stor vikt vid att hålla fast vid reglerna.

Reglerat liv

Förutom när det gäller själva resandet, finns det också många andra regler som en gesäll på vandring måste uppfylla och följa. De här reglerna varierar lite beroende på vilket förbund gesällen tillhör.

För Rolandsbröder är gesällvandringens minimilängd tre år och en dag. Under den här tiden måste man hela tiden vara minst 60 kilometer från sin hemort.

Gesällen som ger sig ut på vandring får endast i undantagsfall vara äldre än 27 år. Han får inte vara gift och inte ha några skulder.

Viktigt är också att gesällvandringen inte är en flykt från vardag och ansvar.

Speciell klädsel

En vandringsgesäll är lätt att känna igen. Gesällen bär slitstarka hantverkarbyxor, vit skjorta (ofta slips), väst och en jacka. På huvudet har gesällen en svart hatt.

Alla ägodelar, som sällan uppgår till mer än sju kilo är inpackade i ett tygpaket som går under namnet ”Charlottenburger”.

– Här i Tyskland och Centraleuropa vet folk rätt så bra vad vi är för folk. Också i Norge och Danmark känner man till traditionen, säger Scheurer.

Vandringsgesäller känns igen på sin speciella klädsel.
Vandringsgesäller känns igen på sin speciella klädsel. Vandringsgesäller känns igen på sin speciella klädsel. Bild: Johnny Sjöblom Tyskland,gesäller,vandringsgesäller

I Sri Lanka väckte han och hans kompanjon en hel del uppmärksamhet, men också på närmare håll får gesällerna besvara en hel del frågor.

– Många frågar förstås om klädseln. Vissa tror att vi är trollkonstnärer eller amish, skrattar Scheurer.

Fremder blir Einheimischer

En vandring börjar med att en så kallad gammal gesäll, som har varit minst ett år på vandring, hämtar en ny gesäll från sin hemort.

Till en början vandrar de två gesällerna tillsammans, så att den nye gesällen vänjer sig vid jobbsökningen och det praktiska livet på vägen.

I samband med att man lämnar hemmet blir man på gesällspråk en ”Fremder”, när man under festliga former väl kommer hem igen får man titeln ”Einheimischer”.

För Melik Scheurer, som snart har varit på vandring i fyra år, stundar hemkomsten i oktober.

– Jag har inte egentligen haft någon större hemlängtan. Familj och vänner har jag då och då kunnat träffa på andra orter än hemorten.

Och de nya kontakter han har knutit under vandringen kommer alltid att finnas kvar.

– Som vandringsgesäll är man helt beroende av sina medmänskor, redan för att hitta en sovplats för natten. Man måste hela tiden söka kontakt med folk, så det blir nog aldrig ensamt på vandringen, säger Scheurer.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes