Hoppa till huvudinnehåll

Kekkonen: ”Kvinnorna har byggt upp detta land”

Harriet Nyholm-Pasternak
Harriet Nyholm-Pasternak Harriet Nyholm-Pasternak Bild: Viktor Granö/ Five Corners Production harriet nyholm-pasternak

Konstnären Harriet Nyholm-Pasternak arbetade i början av 70-talet som dekoratör för Finnair. Hon berättar om ett fåordigt men intensivt möte med president Kekkonen, ett möte som kom att ha stor betydelse för hennes karriär.

Egentligen borde jag inte alls ha träffat honom. Jag gjorde en utställning, Kuljetus-utställningen i Mässhallen, i början av 70-talet. Utställningen visade upp olika transportmöjligheter, och Finnair var ett av de första bolag som började använda så kallade igloor [ett slags fraktcontainrar, red. anm.].

Jag fick alla mått, men tyckte att igloon ska inge en känsla av att sakerna aldrig har lämnat sin plats, att de behandlas som de blir behandlade hemma. Så jag byggde en inredd igloo, med möbler, bord, tavlor, gardiner, blommor i vas. Jag gjorde ett hem.

Förstås väckte igloon uppmärksamhet redan medan vi byggde den. Alla andra byggde bara på centimetrar och metrar och efter hur effektiva de är. Ingen annan garanterade att man faktiskt kan transportera saker utan att söndra dem.

När invigningen skulle börja tänkte jag att jag ännu måste se till att allt är på plats, att ingen rört någonting. Så jag gick till Mässhallen på invigningsdagens morgon. Alla utställare hade fått exakt information om var Kekkonen går, hur man tilltalar honom, hur länge han är på varje ställe, och vad man kan och inte kan göra. Jag ingick ju inte i mässpersonalen utan var bara där och checkade.

Jag hörde att hela presidentens entourage rörde på sig. Så jag tänkte att nu är det bäst att sticka iväg, och gick ut ur igloon. Jag är en och åttio lång, rödhårig och har en lång maxikjol, en ljusblå sammetsrock med massor med nallebjörnar – jag hade just köpt den i London – och så svängde jag på klacken för att gå.

Då hörde jag en röst som sa: ”Neiti, minne te olette menossa?” (”Fröken, vart är ni på väg?”) Jag svängde om, nickade åt Kekkonen och gick tillbaka till igloon. Jag visste ju inte vad jag skulle göra, vi hade ju fått noggranna instruktioner om hur vi skulle bete oss.

Och plötsligt kommer Kekkonen in i igloon. Han måste böja huvudet för att komma in. Så tittar han omkring sig och säger: ”Tämähän on niin kodikas. Istukaa!” (”Det här är ju så hemtrevligt. Sätt er!”)

Jag satte mig på ena sidan – där var två soffor – och han satte sig på andra, och tittade på mig. Så frågade han mig vad jag gjort tidigare, och jag berättade ganska omständigt. Och så var han tyst.

Där satt vi. I högra ögonvrån såg jag journalisterna och adjutanterna som stod och pickade på sina klockor och gjorde alla möjliga handmärken. Men Kekkonen bara satt, och tittade på mig.

Så plötsligt sa han: ”Niin, naiset ovat rakentaneet tämän maan. Se on meidän suurin etu.” (”Ja, kvinnorna har byggt upp detta land. Det är vår främsta fördel.”) Jag sa ”kiitos”, för jag tänkte att jag kanske är en av de där ”naiset”. Och så satt vi tysta igen.

Jag tänkte att har han fått hjärtslag eller varför vill han inte gå någonstans? Men plötsligt steg han upp, tog mig i hand, och sa: ”Kiitoksia paljon. Ihan kuin olisin ollut kotona.” (”Tack så mycket. Precis som om jag varit hemma.”) Och så gick han.

Efter det här gjorde jag tekniska utställningar i Zürich, Frankfurt, München, överallt. Och jag var alltid den enda kvinnan.

Det var säkert tack vare Kekkonens tycke som jag fick göra sådant som man tidigare tänkt att en kvinna inte kan.