Hoppa till huvudinnehåll

Han var 1900-talets mest kontroversiella teaterpersonlighet i Finland

Jouko Turkka
Jouko Turkka Jouko Turkka Bild: Yle Jouko Turkka

Jouko Turkka var en central aktör på det finländska teaterfältet framför allt under 1970- och 80-talen, men de frön han sådde under sin tid i Teaterhögskolan ser man fortfarande spår av i det finska teateruttrycket.

Under 70-talet var det som utmanande vågad regissör och agitator som Turkka skapade sig ett namn. ”Teatern lever ett halvt sekel efter sin tid”, konstaterade han 1968, och hämtade småningom med sig helt nya scenografiska idéer och nya tankar om skådespelaruttryck.

- Man kunde tro att Kalle Holmberg drog det fysiska uttrycket så långt det var möjligt i sin Sju bröder i Åbo 1972, men Turkka gick ännu väldigt mycket längre än det, konstaterar professor Clas Zilliacus.

Redan då gjorde Turkka sig också känd som konstnären som inte bugade för någon. I sin bok Teatteri ja suuri muutto konstaterar Pentti Paavolainen att ingen vågade kritisera presidenten Urho Kekkonen i sin konst – utom Turkka.

På 1980-talet gick Turkka till historien som pedagog. Under sina år på Teaterhögskolan påverkade han flera generationer skådespelare, på ett sätt som starkt kom att styra det finska teateruttrycket.

I Helsingin Sanomat konstaterar Teaterhögskoleprofessorn Elina Knihtilä att hon inte kommer på någon som skulle ha påverkat det finländska skådespelaruttrycket så mycket som han.

Då handlar det framför allt om ett intensivt totalt fysiskt uttryck som var Turkkas ledstjärna.

"Ingenting var viktigare än konsten"

Här bör det tilläggas att Turkkas påverkan stannar på den finska sidan av teaterfältet. Den finlandssvenska teatern har knappt alls påverkats av Turkka-skolan.

- Det var väl så att hans teatersyn inte passade den finlandssvenska folksjälen, konstaterar professor Dick Idman, som tillägger att han i ett tidigt skede geniförklarade Turkka.

- För min generation var han oerhört viktig.

Och vad var det som gjorde honom så viktig?

- Det var inte minst hans passion för scenkonsten, den där tron på konstens betydelse och möjligheter, revoltandan, och det att han också vågade utsätta sig själv för kritik och hat eftersom ingenting var viktigare än konsten.

När man talar om Jouko Turkkas betydelse, handlar det alltså om hans passion, hans mod att utmana allt och alla, hans snabbhet, det outsinliga idéfyrverkeri som han bidrog med, och hur han lyckades inspirera delar av en teatergeneration till att söka nya vägar och jaga fram det maximala ur sig själva.

I sin bok Kausi helvetissä beskrev Turkka-eleven och journalisten Kari Kontio några år med Turkka, och lyfte fram Turkkas förmåga att blixtsnabbt analysera situationer och människor.

Clas Zilliacus konstaterar att Turkka ”svämmade över av idéer, snillrika idéer, och på 70-talet lärde han oss att enskilda föremål kan vara en hel scenografi, och hur de få ting man väljer att lyfta fram då kan få ett stort semiotiskt värde”. Zilliacus minns fortfarande Turkkas första finlandssvenska gästspel, en vågad ”före sin tid”-regi av Daniel Hjort i början av 1970-talet.

Allt det hade förstås också en motpol.

Konst via vrede och hat

Zilliacus talar om hur Turkka skapade sin konst ”via vrede och hat”, Kontio om hur Turkka kunde förnedra sina skådespelare utan att blinka.

Själv har jag bara tre upplevelser av Turkkas konst – alla mer eller mindre katastrofala.

1994 såg jag hans andra finlandssvenska gästspel Att hyra en kändis på Teater Viirus, en föreställning som jag till stora delar avskydde för det förakt som genomsyrade teaterkvällen.

Kring millennieskiftet skulle jag se satiren Osta pientä ihmistä på KOM-teatern, men produktionen kraschade efter bråk mellan regissören och skådespelare. Senare var jag med om en läsning av pjäsen med ”Nokia-kungen Jorma Ollila” i centrum, och tröttnade snabbt på de verbala spyor som krossade de tidvis så exakta och finurliga och roliga satiriska elementen.

2005 gästade Turkka Åbo med produktionen Konkurssisirkus på Turun Kaupunginteatteri, också det en produktion överfylld av spännande idéer och starkt politiska ställningstaganden och tankar om det samtida Finland, men också den texten kördes över av de verbala spyor som Turkka öste över publiken. Ljudplaneraren Petri Viitala minns hur Turkka ”pressade sina skådespelare både mentalt och fysiskt”, och på scenen gav det inte längre lika banbrytande resultat som under hans tidiga karriär.

Vid sidan av sina roller som regissör och pedagog var Turkka också pjäsförfattare och gav ut ett halvt dussin böcker. 2009 tilldelades han titeln Hedersdoktor i teaterkonst.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje