Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Trolska steg över nötta gatstenar

Eila Halonen i Jäljet-föreställningen.
Föreställningen Jäljet låter Biskopsgatans spår från flera tider träda fram. Här visar Eila Halonen publiken vidare. Eila Halonen i Jäljet-föreställningen. Bild: Noora Isoeskeli biskopsgatan,teater

Det är svårt att ha studerat i Åbo utan att ha ett speciellt förhållande till Biskopsgatan. Otaliga är vi som har cyklat, joggat, halkat, strosat, vinglat, hånglat och gått mellan domkyrkan och Tomasparken (i studentmun mer känd som Arkenparken) under alla tider på dygnet.

Genom teaterföreställningen Jäljet - poimintoja Piispankadulta (ung. Spår - plock från Biskopsgatan) får den ca 700 meter långa sträckan ännu fler lager.

Teatergruppen Kadun pakina, i samarbete med Åbo stadsteater, låter teaterbesökare vandra i tidigare gatuinvånares fotspår på ett väldigt konkret sätt. Föreställningen startar på domkyrkans trappa, och slutar i ett hippedekorerat sovrum i ett av gatans trähus.

Eila Halonen och Soile Voima i Jäljet-föreställningen på Biskopsgatan i Åbo.
Jäljet startar uppe på kullen där domkyrkan stått i över 700 år. Eila Halonen och Soile Voima i Jäljet-föreställningen på Biskopsgatan i Åbo. Bild: Noora Isoeskeli teater,teater

Även om spelplatsen på det här sättet är väldigt utspridd är föreställningens format intimt. Bara kring tjugo personer per föreställning får plats i publiken, och vi följer skådespelarna i samlad tropp medan det vanliga gatulivet rullar på som vanligt i sommarkvällen.

Folk joggar förbi, parkerar bilar och rastar hundar, men det känns inte som störningsmoment, utan ger snarare föreställningen en aktuell referenspunkt.

Seidi Haarla och Jussi Järvinen i Jäljet-föreställningen.
Seidi Haarla spelar nyinflyttad på Biskopsgatan, medan Jussi Järvinen staplar förbi som student ur en annan tid - och ändå inte. Seidi Haarla och Jussi Järvinen i Jäljet-föreställningen. Bild: Noora Isoeskeli biskopsgatan

Medan vi går längs gatan får publiken ha på sig hörlurar, där Niklas Nyboms ljuddesign vaggar in oss i en nästan trolsk stämning, medan en röst läser upp namnen på personer som bott på gatans adresser under olika tider.

Köpmän, hantverkare, sjömän, pigor, änkor, professorer, barn - listan på namn och yrken som bebott gatan rullar på i ett fortlöpande flöde.

Det känns lite som att befinna sig i en dykarklocka - mitt bland allt bekant, men omsluten av en hinna som både främmandegör och förtydligar det vi ser. Ett väldigt lyckat grepp.

Möte med historiska figurer

Rent handlingsmässigt går föreställningen ut på att vi möter personer från gatans historia. Vissa har en konkret historisk förebild, medan andra är amalgam av flera. Vi får bland annat möta årets 300-årsjubilar: botanikern, ekonomen och prästen Pehr Kalm - lite överteatraliskt, men medryckande spelad av Hannu Kivioja.

Här utnyttjar man praktiskt den minnesutställning av Kalms botaniska arv som för tillfället finns att beskåda vid Sibeliusmuseet, men också ekar och träd som jag gått förbi tusentals gånger, utan att beskåda desto närmare.

Hannu Kivioja som Pehr Kalm i föreställningen Jäljet.
Hannu Kivioja gör ett lite överspelat, men humoristiskt porträtt av Pehr Kalm. Hannu Kivioja som Pehr Kalm i föreställningen Jäljet. Bild: Noora Isoeskeli hannu kivioja,Hannu Kivioja,teater

Vi får också möta Jussi Järvinen som nedsupen student i en lustigt anakronistisk miljö där en skrivmaskin, en wunderbaum och en trådtelefon - bland annat - varvas med detaljer från 1790-talet. Det blir tydligt att vissa figurer, på gott och ont, verkligen är tidlösa i akademimiljön.

Mest fascinerande är det att sitta inne på gården till Biskopsgatan 11 och höra Eila Halonen och Hannu Kivioja - i rollerna av ett gammalt par som bott på adressen länge - berätta om gårdens alla invånare, om tvättstugor, fester och bombskydd under biskopsgården.

De där som hade ett porträtt av Hitler. Hon som inte satte sig då det var kafferep. Operasångaren. Kvinnotjusaren. Biskoparna.

Därifrån går vägen över ärkebiskopens gård (extra nostalgiskt för mig eftersom jag lekt där som barn), över gatan och in på andra innergårdar. Fler och fler av gatans mörkare sidor kryper fram, här också funnits föräldralösa, övergivna och oönskade människor.

Seidi Haarla i Jäljet-föreställningen.
Seidi Haarla som föräldralöst barn på ärkebiskopens gård. Seidi Haarla i Jäljet-föreställningen. Bild: Noora Isoeskeli biskopsgatan,teater

Det här skulle såklart kunna gälla för de flesta gator i de flesta städer, men Biskopsgatans långa historia (gatan började byggas redan i slutet av 1600-talet), gör att det ryms mycket på varje kvadratmeter.

Ljud och rörelse berör mest

Gränsen mellan guidning och pjäs är inte glasklar, så att veta vad som är sant är inte alldeles lätt, men det gör inte så mycket. Däremot märker jag att det är svårt för mig att riktigt bli berörd av enskilda människoöden.

Kanske beror det på att vi möter människor snabbt, och lite utan kontext. Kanske kunde manusförfattaren Anna Viitala och regissören Fiikka Forsman ha jobbat mer på att etablera personerna, men samtidigt är ju ambitionen att visa på bredden av de människor som kommit och gått mellan husen, så rum för fördjupning är svårt att hitta.

Eila Halonen och Hannu Kivioja i Jäljet-föreställningen på Biskopsgatan i Åbo.
Eila Halonen och Hannu Kivioja som ett ljuvligt par, fullastade med skvaller om biskopsgatan. Eila Halonen och Hannu Kivioja i Jäljet-föreställningen på Biskopsgatan i Åbo. Bild: Noora Isoeskeli teater,Hannu Kivioja,teater

Att göra föreställningen längre hade inte heller fungerat, nu räcker den redan drygt en och en halv timme, och det hinner bli rätt kyligt i augustikvällen.

På sätt och vis finns det också en poäng i att människoödena vi möter har något generiskt över sig. Det förstärker känslan av att vi är rätt så likadana, i alla tider. Att vi drivs av samma ganska banala längtan efter närhet.

Jussi Järvinen och Seidi Haarla i Jäljet-föreställningen på Biskopsgatan.
Jussi Järvinen och Seidi Haarla spelar par i flera tider. Jussi Järvinen och Seidi Haarla i Jäljet-föreställningen på Biskopsgatan. Bild: Noora Isoeskeli biskopsgatan,teater

Mest berörd blir jag av musiken och dansen - koreograferad och framförd av Soile Voima - i kombination med att som publik själv fysiskt få vistas i Biskopsgatans miljö. I ljudet och rörelserna flyter associationerna friare, vilket gör det lättare att känna historien i sin egen hud.

Soile Voima i Jäljet-föreställningen.
Soile Voimas koreografi berör starkt. Soile Voima i Jäljet-föreställningen. Bild: Noora Isoeskeli biskopsgatan

Som helhet vill jag ändå kalla konceptet lyckat, den konstnärliga ambitionen ligger mycket högre än vid en dramatiserad guidning, och det ger resultat.

Att alla föreställningar fullbokats redan innan premiären visar att Biskopsgatans gatstenar har satt sina spår på många människor - och vice versa.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje