Hoppa till huvudinnehåll

Jens Berg: Missen som blev en fullträff

Wang Yifu, 2009.
Wang Yifu har fastnat i Jens Bergs minne. Wang Yifu, 2009. Bild: All Over Press Wang Yifu

Wang Yifu fick den stora darren. Hans arm började skaka okontrollerat och publiken i Wolf Creek kippade efter andan.

Den kinesiske pistolskytten hade dominerat tävlingen i stor stil och ledde med flera poängs marginal inför det sista skottet. Med sitt sista skott sköt den darrande Wang en sexa när allt sämre än en nia hade varit en omöjlighet före det. Under några hundradelar av en sekund fumlade Wang bort det säkra guldet till italienaren Roberto Di Donna.

Herrarnas dramatiska uppgörelse i luftpistol i Atlanta 1996 var en av de första OS-finalerna jag refererade. Och det var då jag insåg hur magiskt ett OS är. Det var också då jag insåg att OS är betydligt större än de enskilda grenarna. Jag hade före OS i Atlanta inte brytt mig särskilt mycket om skytte. Men där och då var det större än livet.

Öppna ögonen och öronen

Egentligen spelar det inte heller så stor roll om en finländare eller någon annan nordbo deltar. Det är klart att referatet från OS-finalen i ishockey mellan Finland och Sverige i Turin 2006 är ett alldeles speciellt minne, men adrenalinet i luften, den laddade stämningen på arenorna och de olika idrottarnas och nationernas historia och öde blir de facto de avgörande parametrarna i OS-upplevelsen.

I stunden kunde jag bli fullständigt uppslukad av taktiken som det sydkoreanska damlaget i bågskytte använde. Jag häpnades av bancyklisternas makalösa tempoväxlingar i velodromen. Jag kunde bli ursinnig över tvivelaktiga domslut i en boxningsmatch mellan två för mig okända storheter. Jag gapade över att en pytteliten turk kunde lyfta tyngder som var tre gånger hans egen kroppsvikt.

Det räcker med att kunna reglerna och efter det öppnar sig dramat. Tårarna, skriken, motgångarna, överraskningarna och den unika atmosfären är närvarande under varje OS-dag. Det gäller bara att öppna ögonen. Och öronen.

Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på oljudet. 17 000 australier som fullständigt tokvrålar ut Men At Works "Down Under". Den gamla hitlåten blev hemmapublikens signatur för de egna simmarna i bassängen i Sydney 2000. Inne på en simarena tenderar alla ljud att fortplanta sig och decibelnivån i Sydneys simpalats överskred därför alla rekommendationer. Tack vare 18 australiska medaljer fick vi som var på plats inne i arenan sannolikt men för livet.

Skräckblandad skytteförtjusning

Sett i backspegeln var det en märklig prioritering av mig att över huvud taget åka till OS i Sydney. Vårt första barn skulle födas och beräknad tid för nedkomsten var ungefär samtidigt som OS-elden skulle släckas. Men jag åkte alltså till Australien, refererade simningen, reste hem lite tidigare än mina kolleger och hann i tid tills vår första son föddes.

När han senare i skolåldern började söka efter idrottsgrenar att testa väcktes många minnen till liv. Han valde fäktning och simhopp! För en pappa som själv endast hade utövat de mest klassiska och förutsägbara grenarna kändes sonens val fräscha och överraskande. Fast samtidigt var de kanske inte så överraskande.

Drygt två år senare, eller ganska exakt nio månader efter att OS i Salt Lake City avslutades, föddes vår andra son. Han i sin tur meddelade för några år sedan att han vill börja med skytte. Jag tror att jag också då var fullständigt oskyldig till grenvalet.

Varje gång han har ett skott kvar i en tävling ryser jag till. Jag tror att det handlar om skräckblandad förtjusning – och minnet av Wang Yifu.

Jens Berg
Skribenten jobbade tidigare på Yle Sporten och fungerar nu som vd för KSF Media.

Wang Yifu, 2004.
Wang Yifu vann också två OS-guld i karriären, här efter segern i Aten 2004. Wang Yifu, 2004. Bild: All Over Press Wang Yifu

Läs också