Hoppa till huvudinnehåll

Herberts: Är det okej att längta till London?

Talande bild. Tomma läktare har varit en alltför vanlig syn under OS-starten.
Talande bild. Tomma läktare har varit en alltför vanlig syn under OS-starten. Talande bild. Tomma läktare har varit en alltför vanlig syn under OS-starten. Bild: All Over Press olympiska spelen,Rio de Janeiro (stad)

De senaste dagarna har jag varit ute på en desperat jakt efter den riktigt stora publikfesten. Hittills utan resultat, skriver Christoffer Herberts från Rio.

Häromdagen avslöjades det att den brittiska olympiska kommittén uppmanat sina idrottare att inte kritisera arrangemangen i Rio.

Britterna är rädda för att uppfattas som arroganta och dryga, medvetna om att sågningar av årets OS skulle uppfattas som ännu ett sätt att hylla Team GB:s eget evenemang i London för fyra år sedan.

Att ett sånt upprop skickas ut säger ändå det mesta om hur arrangemangen kommit i gång i Rio. Inget behov av att mana till brittisk ödmjukhet om saker skulle flyta på som smort för brassarna.

Journalisterna har det bra

Ni som i det här skedet fasar för ännu en onödig utläggning om hur synd det är om oss ackrediterade journalister kan andas ut. Oss går det ingen som helst som nöd på.

Visst, antalet mediebussar som går enligt tidtabell har minskat från hälften till en tredjedel, säkerhetsarrangemangen känns virriga och transportsystemets enda logik tycks vara en regel som säger att bussarna måste köra minst fem gånger längre är den kortaste möjliga vägen.

Men det kan vi leva med. Vi journalister har det hur bra som helst. Vi får ju se världens bästa idrottare prestera på topp.

Alla biljettinnehavare har inte haft samma tur.

Slut på vacker trend

I samband med ett OS pratar IOK gärna om ”spelens arv”. Här hade första tävlingsdagen inte ens kommit i gång innan ordföranden Thomas Bach högtravande uttalade sig om ”The Legacy of these Games”, och syftade på tunnelbanelinjer och ekonomiska uppsving.

Men vad Bach aldrig lär nämna är att ett av de här spelens främsta arv blir att de gjorde slut på den vackra trenden med sommar-OS som ett hejdlöst åskådarparty.

Som den typen av OS-journalist som helst ägnar varje möjlig stund åt att rusa mellan arenor har jag de senaste dagarna varit ute på en desperat jakt efter den riktigt stora publikfesten. OS-stämningen som får det att krypa i kroppen.

Men hittills har jakten varit resultatlös och jag har kommit på mig själv med att längta tillbaka.

Gränslöst intresse för idrott

Längta till Peking, där det kändes som om det satt tillräckligt med folk på alla grenar, och taket lyfte i hallarna när kineserna drog i gång sina talkörer. Men framför allt har jag längtat efter läktarna i London.

OS 2012 var en succé på många sätt, men det vi som var där framför allt kommer ihåg är britternas gränslösa intresse för idrott. Allt var utsålt, det gick helt enkelt inte att få tag på biljetter.

På friidrott, cykel, rodd, tennis, boxning, simning och andra brittiska grenar var det smockfullt och stämningen rent magisk.

Men sist och slutligen spelade det ingen roll vilket sport det handlade om. Handboll, skytte, volleyboll, tyngdlyftning, you name it, läktarna var fyllda.

Biljettsiffrorna fria fantasier

I Rio hävdar arrangörerna att 84 procent av biljetterna sålts, men efter några tävlingsdagar framstår den siffran som en fritt fabulerad fantasi.

Jag har redan hunnit se en hel del, men har knappt varit på ett enda evenemang där 84 procent av platserna varit upptagna. Mitt eget snitt ligger en bra bit under 50.

Handboll? I bästa fall halvfullt. Herrbasket? Finns tomma platser också när USA och Brasilien spelar. Toppmatch i dambasket? Tre fjärdedelar av platserna tomma. Skytte? Ni skojar. Judo? Trångt – i presscentret. Simfinaler? En del tomma stolar. Bordtennis? En hel del tomma stolar. Rugby? Halvmycket folk i rörelse, men en stor procent av dem ackrediterade australiensare och nyzeeländare.

Det finns undantag. Volleybollen som spelas långt från OS-parken har åtminstone på tv ibland sett ut som en publikframgång. Beachvolleyn på Copacabana sägs locka när brasilianer spelar och den bästa stämning jag själv upplevt hittills var under damfotbollsmatchen mellan Brasilien och Sverige på Olympiastadion, hoppingivande nog samma arena där friidrotten avgörs den sista veckan.

Organisatorisk mardröm

Men när det gäller grenarna som håller hus i den organisatoriska mardröm som är olympiaparken eller ute vid motorvägarna i Deodoro har den misslyckade logistiken vunnit över idrottsintresset.

Rapporter på sociala medier ger en dyster bild av hur det funkade till exempel under öppningsdagen. Att ta sig från centrala Rio till OS-området tog tre timmar. Följt av 90 minuter i säkerhetskön. Följt av 30 minuter för den som i hettan ville köpa lite vatten. Skulle ni med de förutsättningarna själva åka och kolla på Grekland–Japan i herrarnas vattenpoloturnering?

Arrangörerna lovar att saker kontinuerligt rättas till, att allt hela tiden blir lite smidigare. Det tröstar föga de tusentals biljettköpare som ren missat sina grenar, och för varje dag som går finns det fler och fler som suckande frågar ”minns ni hur det var i London”?

Den brittiska taktiken är klok, de behöver inte påminna världen om vilken publikfest London bjöd på. Varje läktarbild från Rio har samma effekt.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport