Hoppa till huvudinnehåll

Mari Lindman: Det skrämmande engagemanget

Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran.
Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran. Bild: Sebastian Bergholm/Yle filosofer,mari lindman

Feminister kritiseras ofta för att föra en ensidig kamp och för att inte bry sig om de verkligt utsatta, utan istället grotta ner sig i sin egen klicks snudd på inbillade problem.

Samma kritik riktas mot hbtq-aktivister och också t.ex. de som aktiverat sig för flyktingars rättigheter – våra finländska fattiga först, heter det. De här gesterna görs ofta i ett surmulet, irriterat tonfall, som ett sätt att avfärda ett engagemang som definieras som enögt och exklusivt.

Jag är inte alltid helt övertygad om att de här rösterna ens är särskilt engagerade i de fattigas, de arbetslösas eller de funktionshindrades sak (de där grupperna som de säger att inte uppmärksammas).

Därför undrar jag vad de här surmulna anklagelserna egentligen riktar sig mot, och kanske särskilt: varifrån kommer ilskan?

Bulldozer istället för dialog

Det som stör mig med de här inläggen är att de väldigt sällan befattar sig med den kamp som kritiseras – går väldigt sällan i dialog med den.

Avfärdandet målar istället med bred, bred pensel (eller bulldozer) och budskapet är att aktivisterna ska sluta lalla omkring med pseudoproblem och öppna ögonen för de riktiga problemen.

Men visst finns det oenigheter om vilka problem som är ”riktiga”. Vilka problem som är verkliga. Vilka problem som vi inte får låta bli att reagera på.

De här striderna kan vara bittra, en bitterhet som kanske uppstår ur en upplevelse av att vara rösten som ropar i öknen, att inte bli tagen på allvar med att något är ett akut problem. Påpekanden om att verkliga problem blir ignorerade kan också vara engagerade försök att nå ut, få människor att reagera, höra, se. HÄR FÅR NI INTE VIKA BORT BLICKEN, liksom. HÄR MÅSTE VI REAGERA, HÄR&NU.

Sådana rop kan vara början på en livaktig rörelse där vi ställs inför att ta ställning till vad som på riktigt är det vi borde göra just här och nu.

Till exempel: den finska regeringen borde omedelbart ändra en migrationspolitik som går ut på att skicka folk rakt in i döden – istället för att, som nu, sila fram en politik som välkomnar endast ”huippu-osaajia” till vårt land.

Ligger i tiden

Jag tror ändå att det ofta är något skumt med sättet att avfärda en kamp med: ”och [lägg in en annan grupp] då, är inte deras problem viktiga?”. I själva verket tror jag tendensen att säga att en grupp får uppmärksamhet, medan en annan inte får det, uttrycker flera saker.

Det är något väldigt tidstypiskt i sättet att ställa olika grupper mot varandra. Det tydligaste exemplet på det är den retorik som ett visst regeringsparti gjort sig känt för – de finländska fattiga ställs mot invandrarna så att varje engagemang som överskrider Finlands gränser pekas ut som ett svek mot orättvisor i vårt eget land.

Att betona internationell solidaritet och vårt ansvar att hjälpa människor i nöd skjuts ner utifrån en föreställning om att vi inte bryr oss tillräckligt om våra egna fattiga.

Men när partiet väl fått regeringsmakt är det lite andra prioriteringar som gäller. Retoriken om att föra de fattigas talan har tonats ner betydligt, medan engagemanget för att göra Finland till ett så ogästvänligt land som möjligt skiner fram som toppviktigt.

Ideologi, inte nödvändighet

Att ställa en grupp mot en annan är inte bara Sannfinländarnas favoritdrag. Samma sätt att driva politik präglar nästan hela Europa idag – ”våra egna först” är en logik som omfattas inte bara av högerextrema partier, utan också måttliga mittenpartier.

Jag kan inte glömma sossarnas förra ordförande som kläckte ur sig att det är naturligt att värna om de egna i den ekonomiska politiken. Den gången handlade diskussionen om att EU övervägde att införa en solidarisk fördelning av båtflyktingar.

Men tvärt emot detta skulle jag säga att ”finländska fattiga föst” är ett perspektiv som inte överhuvudtaget föds ur en tvingande nödvändighet och ur en given konflikt där vi måste välja sida, att prioritera finska fattiga eller invandrare.

Tanken att vi måste välja uppstår ur en ideologi där vi uppmanas att ta hand om egna först – en ideologi som bygger på nationalism och gränstänkande.

Kanske vill någon säga att politik alltid handlar om att en grupp kör sina intressen och får goda representanter för dem. Själv håller jag inte alls med om det, även om det så klart ofta ÄR extremt viktigt att driva sina egna intressen.

Politik i olika former, inte bara parlamentarisk, kan också röra sig om att uppmärksamma dem vars talan ingen för, människor som inte företräds av pengastarka lobbygrupper och intresseföreningar. Politik kan gå ut på att olika grupper som ytligt sett inte tycks ha mycket gemensamt samarbetar.

Solidaritet måste inte handla om likhet

Ett vackert exempel på det hittar man i filmen Pride (från 2014), som är baserad på verkliga händelser. Under åttiotalets Thatcher-era pågick en långvarig gruvstrejk. Filmen skildrar hur ett gäng queerfolk från London beslutar sig för att göra gemensam sak med gruvarbetarna i Wales – att gemensamt arbeta mot en högerregim som förtrycker dem båda.

Pride visar på ett rörande vis hur solidaritet inte måste handla om likhet. Här möttes det urbana och det rurala i en oväntad front. På bägge sidor fanns det i början fördomar om lantisar och urbana bögar – men småningom växer något fruktbart fram, som leder till att stereotyper faller sönder, såväl gällande nöjeslystna bögar som gällande macholantisar.

Det här är inte bara en rar feelgoodfilm. Den pekar på en riktig möjlighet att se att en har något gemensamt med någon annan och att det går att övervinna förutfattade åsikter om hur en kamp bör se ut och vems problem som är verkliga.

Det här på tal t.ex. om det ständiga pratet om ”bubblor”, om människor engagerade med sitt i sin egen lilla värld (en beskrivning som ibland är skev).

Driva allas intressen

För att komma tillbaka till det där med att säga att ett engagemang är missriktat och istället borde rikta sig mot någon annan grupp som sällan uppmärksammas. Visst kan det någon gång vara på sin plats att säga att en politisk kamp är endimensionell, till exempel att människor stirrar sig blinda på sina egna angelägenheter så att allting annat glöms bort.

Men det här bekräftar inte att det alltid är så att en grupp riktar in sig på sina egna intressen på en annan grupps bekostnad.

Jag skulle säga att en god sorts engagemang sällan handlar bara om att driva igenom någons intressen.

Feminism för mig handlar om att göra världen bättre för alla – vilket ibland kan ske genom att olika människor måste ifrågasätta sina privilegier, sin makt, sitt utrymme. Emellanåt kan det ske genom att vi gemensamt måste ifrågasätta vem vi är, vad vi har rätt till.

Är det här lyxproblem så att vi istället borde ägna oss åt de mest utsatta? Jag håller inte med.

Engagemang provocerar

Bilden av en evig intressekonflikt är vad som behöver utmanas. Den griniga kommentarfältsreaktionen ”och hur är det med ....” gör oss inte beredda att öppna ögonen, se de former av förtryck och orättvisor som finns runt om oss. Den gör oss snarare likgiltiga, benägna att med en flackande blick avfärda engagemang.

Det verkar finnas något som provocerar med engagemang. Människor frestas att peka ut brister hos den som är engagerad i någon sak.

Att veganer inte är konsekventa om de gör si eller så. Att feminister inte lever upp till sina ideal. Att aktivister är ensidiga.

Hos en del verkar det nästan lite njutningsfullt att picka hål på någons engagemang, för att avslöja att engagemanget var idel inkonsekvens och blindhet, att problemen visade sig vara lyxproblem eller egoism.

Det här öppnar inte upp för en gemensam diskussion kring vad vi bryr oss om och de skevheter som nog verkligen kan finnas i våra sätt att kasta oss in i projekt, engagera oss och brinna för något. Sådan reflektion där många röster hörs behövs ju i högsta grad.

Men diskussionsklimatet där engagemang genast avfärdas föder just likgiltighet och bilden av att vi är dömda till bubblor och en ständig kamp där var och en blint famlar efter sina intressen.

Vad är det som skrämmer med engagemang? Varifrån kommer viljan att slå hål, att avfärda, att peka ut svagheter?